Jag vet att jag är en otålig typ. Jag vet det. Efter att läkaren sjukskrivit mig så vilade jag medan jag grät (tidsoptimering!) i säkert 20 minuter innan jag började läsa på om hur man snabbast och effektivast kan få ett överbelastat nervsystem att sluta vara överbelastat.

Det är möjligt att det inte är helt rätt taktik.

Nu har jag varit sjukskriven i nästan två veckor och jag hade inte trott att det skulle ta så länge. För två veckor sedan trodde jag fortfarande att jag skulle kunna åka med på lanseringsresa med vårt underbara projekt (mer om det senare) imorgon, men det finns liksom inte en chans.

En del saker klarar jag riktigt bra. Jag har till exempel klippt av mig håret. Tonårsdottern insisterade på att hon skulle få ta en bild på hur det såg ut bakifrån och förklarade, med en sån där min som säger att hon kanske inte tyckte att det var helt lyckat, att hon förstår att det är svårt att klippa i nacken när man inte ser. Det är förstås svårt att klippa i nacken. Men jag gjorde det ändå. Jag har också snart staplat sju kubik ved inför vintern. Monotont, fysisk arbete med en bra podd i örat går utmärkt.

Andra saker klarar jag inte riktigt lika bra. Som att färga håret till exempel. Det krävde alldeles för mycket precision och tålamod (en del kanske skulle argumentera för att det krävs precision när man klipper håret också men det är givetvis helt beroende på ambitionsnivån – min rörde snarast att inte klippa av typ örat). Jag har också svårt för finmotoriska saker. Öppna en tepåse. Knäppa knappar. Använda ett tangentbord. Vänster hand hänger inte riktigt med och fingrarna sitter liksom ihop.

Och det är så svårt när jag inte vet vart det här är på väg. Ibland tänker jag att det är på väg att bli bättre. Som i går. Då jobbade jag ett par timmar. Sedan sov jag hela natten, körde Gabriel till förskolan, och sov tre timmar till. Är fortfarande helt kaputt. Och jag grubblar på om det är så det ska vara. Är det ett bra tecken? Blir jag bättre? Eller har jag gjort för mycket om kroppen stänger av?

Jag googlar och söker erfarenheter från andra men förstår att det där med att ha en anpassningsstörning hör till den kvinnliga sfären av psykosomatiska åkommor som man kanske lite ska skämmas över att man har. Som att det skulle betyda att man inte är riktigt kapabel. Och jag tänker mycket på det där med att kvinnor oftare än män får just sådana här problem, men att en av de största skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor är att kvinnors hjärnor uppvisar större plasticitet – alltså större anpassningsförmåga. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag vet att jag sitter i den här sitsen på grund av att jag är alldeles för bra på att anpassa mig, peppa mig själv, hitta lösningar. Alltid alltid vidare. Det ordnar sig. Ljusglimtar.

Så när det till slut brister så är det inte för att kapaciteten skulle vara för låg utan tvärtom, och jag tror att det är sant för de flesta kvinnor i liknande sits. Vi slutar inte när vi borde ge upp, utan när kroppen tar slut. När nervsystemet stänger av.

Jag vet att jag ska vila och jag lovar att jag försöker. Men jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag. Det är som om någonting har tagit över. Invaderat. Något som gör att jag känner mig ledsen hela tiden fast jag egentligen har jättemycket att vara glad över. Något som gör att jag inte vill ta mig för något fast jag egentligen längtar efter att få göra det. Just nu tror jag att det är det svåraste. Att jag inte känner igen mig. Men håret är bra i alla fall.

Men när blir det bättre? Prognosen är bra står det. Jovisst. Inte tror jag ju att det ska vara så här för evigt. Men. Hur. Jävla. Länge. Ska. Det. Ta.