Historikerns historier

Långt tillbaka på medeltiden

Ni vet hur man ibland säger att något var på medeltiden för att säga att det hände för riktigt, riktigt länge sedan? Så, hur gjorde folk som faktiskt (lyckligt ovetande) levde på medeltiden när de ville understryka att något hänt för länge sedan? Jo, så här:

Året är 1413 och Sten Haraldsson Gren har kommit till tinget för att lämna fram klagomål om att en viss Esbjörn Djäken har hävdat att borgen Ål (där slottet Grensholm ligger nu) skulle höra till kungen. För att lösa konflikten fick åldermän och 12 av traktens betrodda män – en nämnd – rannsaka frågan. Därefter

”witnadho oc sworo [de] at Aal war alder kunungx tridhiung oc at kronan enghin ræth thær til hafdhe, vthan hafwer warit aff heedhnom høøs herra ægha oc fæelst”

”vittnade och svor [de] att Ål aldrig var kungens treding och att kronan inte hade någon rätt därtill, utan [det] har sedan hedenhös varit ägt av en herre och frälsegods”

hedenhos

Inför denna kraftfulla bevisning dömdes Ål till fortsatt frälse och Sten Haraldsson fick rätt.

(Hela urkunden, SDHK 18152, finns att läsa här!)

 

 

Historikerns historier

Att lyfta ut en bit av tiden

Jessica skriver intressant på sin blogg om män och kvinnor i 1700-talets Helsingfors. Hon filosoferar över det där som vi pratar om ibland här också, det där med hur vi påverkas av vår samtid när vi betraktar historien. Det här är ju förstås inget nytt. Om inte annat sedan bröderna Lauritz och Curt Weibull gjorde upp med nationalromantiska övertolkningar har källkritik varit en röd tråd i all historieskrivning.

Men de här nya strömningarna, de som formas nu, de är på något vis annorlunda. Det handlar inte längre om bara det klassiska att fråga sig vad som kan ha påverkat källorna i deras samtid, utan om att även fråga sig vad som påverkar historikern, här och nu. För historieskrivning i dagens demokratiska länder handlar inte längre om att skapa ett narrativ eller rättfärdiga händelser utan om att lyfta ut en bit av tiden, titta på den, beskriva den och sedan framställa den så som den såg ut för alla dem som levde just då.

För min egen del känns det ibland som om jag för en beklagansvärt ojämn kamp mot 1800-talets rättslärda, de som skrev medeltidens historia långt innan genusperspektiv fanns med i tankevärlden och i en kontext som av allt att döma var ett betydligt starkare patriarkat än medeltiden. Överallt dyker dessa föreställningar om mäns och kvinnors plats i samhället upp och återspeglar – inte medeltiden – utan 1800-talet. En klassiker är tinget, ni vet den där samlingsplatsen där fria, muskulösa män med rågblont hårsvall skipade rättvisa.

Ett medeltida ting från en skolplansch daterad 1932.

Men om sanningen ska fram vet vi nästan ingenting om vem som var på tinget och inte. Så varför förutsätter man att det bara fanns män? Varför är ”bara män” utgångspunkten tills motsatsen bevisats? De medeltida lagarna förbjöd ingen att komma till tinget och urkunderna berättar dessutom om kvinnor på tinget, precis på samma sätt som Jessicas auktionsdokument talar om kvinnor i auktionskammaren, bara man tar sig tiden att läsa dem lite noggrannare. Det betyder inte att kvinnor och män på något sätt var jämställda; det medeltida samhället kände inte till jämställdhet som vi gör idag, varken mellan män och kvinnor eller mellan olika samhällsklasser. Men det betyder att tinget inte var en enbart männens angelägenhet och att synen på tinget måste omvärderas så att det blir en av de där tidsbitarna som lyfts ut och framställs inom sina egna samtida ramar. Då kommer vi lite närmare att förstå hur det kan ha gått till. Och lite närmare att inte se muskulösa rågblonda män som en historisk norm.