Etikettarkiv | Medeltida sigill

Frågor och svar om medeltida kvinnor

Bakpappa, som den tappre människa han är, dök upp på mitt föredrag om kvinnors donationer till kloster och kyrkor i senmedeltidens Sverige i måndags. Nu ställer han en massa relevanta och intressanta frågor som jag tänkte svara på här:

”Som jag förstod det igår [måndag] så hade kvinnor i Sverige enligt din tes det bättre juridiskt sett än vad man tidigare tänkt sig? Då kunde man tycka de även i samhället hade haft det bättre än vad man tänkt sig? Dvs. att det skulle finnas någon form av avspegling eller koppling?”

Jag är helt övertygad om att det finns någon sorts avspeglig i samhället. En av de många aspekter som kommit fram när genus blev en faktor i historieskrivningen är just att kvinnor inte alls har haft det så illa som man skulle kunna tro om man bara läser källorna utifrån männens synpunkt. För ungefär 100 år sedan skrev en synnerligen berömd professor i rättshistoria att mannen på medeltiden kunde sälja sin hustru eller ta hennes liv. Det finns inte många som skulle skriva under på en sån tolkning av källorna i dag.

”Vet man varför kvinnan i de senare lagarna är myndig? Och en lag var kvinnan är myndig är väl mera jämlik än en var hon är omyndig? Det låter som en väldigt stor skillnad.”

Njae. Det är väl ingen som vet ännu, för det är liksom lite vad jag jobbar med och det finns många som inte skulle acceptera den tolkningen (fast jag tycker att den är klar som korvspad). Och en lag där kvinnan är myndig är förstås mera jämlik än en lag där hon inte var myndig, men den stora fråga gäller vad myndighet innebär. Vad betyder det att vara myndig? Kvinnan hade inte samma juridiska rättigheter, och framförallt inte samma juridiska skydd, som männen. Hennes status följde mannens och hon var beroende av honom. När hon gifte sig fick hennes jordegendomar samma status som mannens – gifte hon sig med en bonde blev hon skattskyldig (eller hushållet var skattskyldigt) även om hon var född adel. Hade hon gift sig med en adelsman och blev änka, fick hon bara behålla sin status så länge hon var ogift. Därefter följde hennes status den nye makens. Det var heller inte självklart att det var modern som blev förmyndare för barnen om maken dog (under senare århundraden var det inte så) och en make hade laglig rätt att prygla sin hustru. Bara för att kvinnan var myndig (vilket hon förövrigt blev när hon gifte sig = beroende av man) betydde det inte att hon var jämlik. Medeltida lagstiftning var inte jämlik och strävade inte heller efter det. Man skilde på bofasta män och lösdrivar, på rika och fattiga, på män och kvinnor, på getter och kossor (shit you not).

”Finns det någon jämförelse av hur många kvinnor och män som förekommer t.ex. som donatorer (?) till kloster? Man kunde ju anta en man med i genomsnitt mera/större egendom gör fler donationer än en kvinna med mindre egendom? Jämnar 1:2 förhållandet ut sig? Finns det t.ex. dokumenterat sigill och vad är könsfördelningen där?”

Nej, det finns inte någon sådan jämförelse än, för jag är inte färdig med den. Män gör tveklöst flest donationer, men riktigt hur många fler vet jag inte ännu. Till slutet av månaden borde jag ha färdigt siffrorna för Nådendal, för det ska bli en artikel med deadline ungefär då. En hel del sigill finns kvar, men jag skulle inte våga gissa på hur många. Det är förkrossande många fler män än kvinnor som sigillerat. Även på ett dokument utfärdat av en kvinna var det flest män som sigillerade, eftersom bara män kunde ha förtroendeposter och att sigillera innebar att bevittna. När man bad någon sigillera bad man ofta någon på just en förtroendepost; häradshövdingen, en präst eller en riddare. Däremot hade många adelskvinnor egna sigill och det var faktiskt inte så ovanligt som man skulle kunna tro att även en del rika bönder hade sigill men det var inte kvinnor eller bönder man frågade när man ville ha trovärdiga vittnen.

Ett sigill i jämställdhetens namn

Så jag lade förra veckan ut ett otroligt vackert sigill från munkkonventet i Skänninge. I jämställdhetens namn kommer här ett sigill även från systrarnas kloster. Dokumentet är utfärdat av priorissan syster Ragnhild Felagsdotter och ”hela konventet” år 1435 och berättar om hur systrarna har sålt en tomt söder om Sprättgatan till Skänningeborgaren Michel Skomakare för 20 mark silver (en ansenlig summa). Jag hittar inga tecken på att gatunamnet skulle ha använts efter 1400-talet, och kan inte säga var gatan skulle ha legat, men troligt är att den är identisk med den Sprättebrunnsgatan som arkeologerna menar ”har sträckt sig söderut, i norra delen av järnvägsparken”. Inte heller är priorissan Ragnhild mig veterligen känd från andra källor (men hojta till om ni vet något!) men klostret är desto mer känt. St. Ingrids kloster anlades som ett systrakonvent till dominikanernas St. Martins kyrka under 1270-talet.

Klostret grundades av Ingrid Elofsdotter av Elofssönernas ätt genom en donation från sina bröder och bistånd från Petrus de Dacia, vilken var lektor i dominikanerkonventet. Det är lätt att kvinnor som Ingrid drunknar i uppgifterna av männen runt omkring henne eftersom det var dessa män som producerade de texter som ligger till grund för vår kunskap. Ingrid var dock av allt att döma en som inte stod i skuggan av någon. Hon reste på pilgrimsfärd till både Jerusalem och till Santiago di Compostela och var flera gånger dessutom i Rom, resor som var farliga och tog åratal. Det var också troligen hon personligen som såg till att få stadfästelsebrev från påven för sitt kloster. St. Ingrid helgonförklarades i början av 1500-talet, men kulten hann aldrig ta fart innan reformationen.

I dag finns klostret kvar endast som en ruin, en utveckling som påbörjades på 1500-talet när klostret genom reformationen avvecklades.

På försäljningsbrevet har det suttit två sigill. Ragnhilds eget är förlorat och nedre kanten av konventets är skadat. Men fint är det och hittills det enda bevarade av sitt slag som jag påträffat!

14350620

14350620 sigillJag läser detta som klostrets sigill. Om någon gör en annan läsning skulle jag gärna höra!

Dagens vackraste sigill

För tillfället sitter jag och sorterar de bilder jag tog i Linköpings Stiftsarkiv förra året. Och man kan ju kalla medeltiden mörk och trist och bakåt-hell-hole hur mycket man vill, men även uppe i mörkaste Norden, i lilla sketna Skänninge, hade man de mest underbart vackra sigill. Som det här, som år 1413 sattes på ett dokument utfärdat av priorn Hans Benekesson och konventet i Skänninge när konventet utarrenderade två kålgårdar till Skänninges borgmästare, Harald Jönsson.

14130119 2

14130119 2 sigill

Sigill för alla

En av de hundratals urkunder jag plöjt igenom under mina dagar på Riksarkivet är utfärdad av en landbo. Landborna var den (relativt sett) fattigaste sortens bonde i det medeltida Sverige och brukade någon annans jord – kyrkans, kungens eller adelns. I det här dokumentet (ett foto av en kopia, originalet finns på RA) skriver Laurens Pettersson att han är Uppsala domkyrkas landbo i Hov och han har dealat med sin avrad (alltså hyra) tillsammans domkyrkans syssloman (en sorts representant) och meddelar nu att han är skyldig domkyrkan det hus som han och hans pappa byggt och alla andra hus som han har (men det är oklart om han verkligen har några eller om det är en standardfras). För det ska det läsas mässor för hans och hans systrars föräldrar i domkyrkan – ett sätt att värna om föräldrarnas själar. Som intyg för att det som står i urkunden stämmer trycker Laurens sitt sigill på brevet.

Det här är ett häftigt dokument av många orsaker. För det första är det skrivet på papper, vilket förstås var ovanligt men ändå inte fullt så ovanligt som jag trott. Faktum är att Riksarkivet har närmare 1.400 original på papper enkom i urkundssamlingen (diplomatariet), vilket tyder på att papper trots allt fanns relativt lättillgängligt. För det andra är det utfärdat av en landbo. Sådana dokument träffar man verkligen inte på alltför ofta, dels för att landborna helt enkelt inte utfärdade lika många urkunder för att de inte ägde tillräckligt mycket för att involveras i transaktioner, dels för att de inte hade möjlighet att bevara dem (gissningsvis har det här dokumentet klarat sig för att domkyrkan förvarat det). För det tredje har vi här något så märkligt som en landbo med ett eget sigill. Efter att ha frågat folk som kan mer om sigill än vad jag kan (vilket är i princip vem som helst), får jag höra att det förvisso var ovanligt med landbor med sigill i början av 1400-talet, men inte spektakulärt. Sigillet finns tyvärr inte bevarat men visade förmodligen Laurens bomärke.

Jag älskar dagar jag lär mig nya spännande saker!

Ett kungasigill

De flesta sigill i Linköpings arkiv är rätt anspråkslösa (missuppfatta mig inte – jag älskar dem allihop ändå). Anspråkslöshet kan man dock inte anklaga Karl Knutsson Bonde för, när han i egenskap av kung (en position han innehade vid upprepade tillfällen under andra hälften av 1400-talet) satte sitt sigill på ett brev. Sigillet är uppskattningsvis 7 centimeter i diameter och säkert 2 centimeter tjockt. Det är lysande rött och i så underbart skick att det skulle kunna ha tryckts dit förra veckan snarare än för 600 år sedan. Även om det finns goda skäl att ifrågasätta Karl Knutssons makt i egenskap av kung kan det knappast råda tvivel om att han satsade stort (pun intended) på att manifestera den. Och jag undrar i hemlighet om folk lite fnissade när han ba’ ”jag är er kung, Karl Knutsson… ehrm… Bonde”.

Om du vill använda den här bilden får du gärna göra det, men glöm inte hänvisa hit!