Etikettarkiv | Mansstudier

Tre saker jag skulle vilja se på mansdagen

Så nu när jag likväl ägnat tid åt att beskriva trams jag inte skulle vilja satte tonen för den internationella mansdagen tänkte jag också bjuda på några förslag på vad jag högst personligen skulle vilja fick mer plats i strålkastarljuset.

1: Pojkarnas telefon

Här i Finland finna det en hjälptelefon som heter Poikien puhelin (Pojkarnas telefon). När det är högsäsong, som till exempel i somras, så är den fullkomligt nedringd av pojkar under 20 år som behöver någon att prata med och där man kan fråga vad som helst. Men bara ungefär vart fjärde samtal av de nästan 47 000 som kommer hinner man besvara. Jag skulle vilja ha strålkastarna på dem som arbetar där, på vilka frågor det är pojkarna ställer, på vad vi ska göra med det jättestora problemet att så många skulle behöva få någon att prata med, men möts av upptagetton. Pojkarnas telefon har förövrigt fått ett pris kallat ”Miehen työ” år 2017 – ett pris som sedan 1998 delats ut till en person eller ett initiativ som med sitt arbete har främjat jämställdhetsarbete med fokus på män och pojkar.

2: Maskulinitetsforskning

Inom maskulinitetsforskningen jobbar man bland annat mycket för att förstå hur maskulinitet har förändrats genom tiderna. I framförallt nordisk maskulinitetsforskning sysslar man också med att skapa nya begrepp för att beskriva dagens man i de nutida förändrade sociala ramarna. Utgångspunkten att mannen är överordnad och tjänar på det är inte alltid förenlig med hur det i praktiken ser ut. Jag skulle vilja ha strålkastaren på vilka nya begrepp och teoretiska ramar det är rimligt att, enligt den samlade expertisen, svänga sig med när vi behöver se bortom förenklingar som patriarkalt förtryck och könshierarkisk underordning. Jag efterlyser också de begrepp som ger oss verktyg att diskutera mäns erfarenheter inom strukturerna, eftersom många mäns personliga verklighet ser helt annorlunda ut än den som målas upp vid ett enögt fokus på strukturer.

3: Erfarenheter av våld

Det samlas in mängder med vittnesmål från män som har upplevt krigstrauman, men också från män som upplevt ”vanligt” våld. Vi talar ofta om mäns våld mot kvinnor, vilket förvisso är viktigt, men jag skulle vilja ha mansdagens strålkastarljus på mäns våld mot andra män. Det är ju trots allt just den sortens våld som är allra vanligast och många mäns erfarenheter är präglade av våld eller hot om våld. Att män ska vara tysta, tåla och ta emot gör att män sedan inte anmäler eller ens pratar med varandra som sina upplevelser och därför blir ensamma med trauman. Vi behöver lyfta tabut för att kunna komma tillrätta med män som blir utsatta för våld och aldrig får hjälp för det, inte minst för att forskningen visar att just dessa män löper en betydligt högre risk att falla ner i missbruk och psykisk sjukdom.

Kritisk vetenskap och kritik

I lätt frustration konstaterade jag på Twitter att det är skillnad på att kritiskt granska och att kritisera och att folk som inte vill förstå det är tröttsamma. För oss som sysslar med kritiska vetenskaper (som till exempel allting inom humaniora) är det en så självklar skillnad att det ibland känns lite som att dunka huvudet mot väggen att gång på gång behöva förklara vad det handlar om. Men med tanke på reaktionerna på Twitter så tar vi det väl en vända till:

Kritisk vetenskap handlar om att tolka ett källmaterial så objektivt som det låter sig göras men samtidigt medveten om hur forskarens egen position i samhället kan påverka de tolkningar man gör (så att man kan undvika den påverkan). Att göra en kritisk granskning av någonting är alltså inte att göra en negativ granskning utan att göra en granskning fri från fördomar.

Så när mansrättsrörelsen får spel för att man talar om ”kritiska mansstudier” blir jag väldigt trött. Kritiska mansstudier handlar inte om att vara kritisk mot mannen eller mot manlighet utan om att granska män och manlighet utan förutfattade meningar.

Varför har man då inte kritiska kvinnostudier vavava? Det har man. Redan 1986 kom boken Feminist Studies/Critical Studies som använts och fortfarande är i användning som kurslitteratur i bland annat genusvetenskap i USA. Från Harvard finns artikeln ”Critical Feminist Studies in Religion” utgiven i den vetenskapliga tidskriften Critical Research on Religion. Nej, artikeln kritiserar inte feminism och nej, tidskriften kritiserar inte religion. De är delar av kritiskt granskande vetenskap.

Fredrik på Gendertruce menar, via Twitter, att de forskningsresultat som publiceras ”i princip alla är neg[ativa] mot m[än]” och att ”de enda forskningsresultat på temat ‘män/manlighet’ som presenteras i mainstream-media är negativt vinklade”. Förutom att han rör sig i gränslandet av min ursprungliga poäng – att det är frustrerande när folk inte skiljer på kritisk vetenskap och att kritisera – är jag fullt medveten om att det händer ruttna grejer när forskningsresultat presenteras i media.

Faktum är att många universitet numer ger kurser i hur man som forskare ska hantera massmedia, eftersom det tydligen inte längre verkar ligga i medias intresse att rapportera vad forskningen säger utan att skapa rubriker. Och let’s face it; väldigt lite forskning är till sin natur sådan att det skapar stora rubriker.

I Sverige skulle man kunna lägga till ”allt som har med genus att göra”.

Ofta är det dessutom den lilla biten av resultaten som avviker från standard som får nyhetsvärde.

Forskning är alltid väldigt specifik och få forskare vill göra stora synteser. I stora synteser finns det nämligen alltid saker som andra forskare kan slå ner på eftersom att synteser är generaliseringar som till sin natur innehåller ett visst mått förenklingar och undantag som inte diskuteras tillräckligt. Media däremot verkar inte ha några större problem med att gå från ett väldigt specifikt litet resultat till groteska övertolkningar.

Det är långt ifrån bara kritiska vetenskaper som råkar ut för de här sakerna i media och det är ett välkänt faktum att vetenskaplig rapportering är svår redan från början samt att just vetenskapsavdelningarna av de stora nyhetshusen har skurits ner till ett patetiskt minimum. Här kommer vi tillbaka till det kritiska tänkande och den kritiska granskningen. Istället för att kritisera vad media presenterar i form av forskning kan man granska deras rapportering genom att gå till originalkällan; själva forskningen.

Fredrik bad mig hitta exempel på hur manlighet framställs positivt. Ett exempel skulle kunna vara när SvD glatt slog upp rubriken ”Män är bättre än kvinnor”. Jag har skrivit om det här och det finns säkert mängder av fler exempel. Grejen är att mansrättsrörelsen inte verkar skilja på medias rapportering och forskningsresultat trots att den skillnaden är helt avgörande. Jag kan hitta exempel på när män framställs positivt som motvikt mot de fall när män framställs negativt i medias rapportering av forskning, men inte i själva forskningen. Anledningen är inte att forskningen är kritisk mot män utan att den gör kritiska granskningar utan att värdera. Värderingen kommer först i media och när forskningen når politiken – men forskningen i sig är inte värderande.

Det samma kan sägas om mitt eget ämne, genushistoria. I min avhandling utgår jag från att samhället var patriarkalt eftersom det är att betrakta som fakta (tillräckligt mycket tidigare forskning har påvisat detta). Att samhället var patriarkalt är inte en värdering. Det är bara så det är. Att kritiskt granska mitt material taget ur ett patriarkalt samhälle betyder att jag inte förutsätter mer än vad vi med säkerhet vet att ett patriarkalt samhälle innebär, det vill säga; den ekonomiska, juridiska och politiska makten låg hos (äldre) män. Att jag hittar många kvinnor som hade politiskt makt (till exempel som drottningar) eller ekonomisk makt (som jordägare) motsäger inte att det var ett patriarkat. En kritisk granskning är dock nödvändig för annars skulle man inte hitta de där kvinnorna som trots den patriarkala strukturen faktiskt innehade makt. Man måste fördomslöst granska källorna för att se ett sådant mönster.

Däremot är det inte att fördomslöst granska mitt material att inte ta för givet att det skapades i ett patriarkalt samhälle eftersom det inte finns några som helst tvivel på att samhället de facto var patriarkalt. Det är lite som att jämför hur högt folk kan skrika och ställa den ena på Skansen och den andra på månen. Man måste ta i beaktande hur ljudvågarna rör sig i luft och i vakuum. Att bara studera ljudvågor räcker inte. Jag måste  ta i beaktande att handlingarna utförs i ett patriarkat. Att bara studera handlingarna räcker inte. Ett annat exempel skulle kunna vara om man vill undersöka upplevelsen av bilkörning hos kvinnor. Gör man undersökningen i Sverige får man någonting helt annat än om man gör undersökningen i Saudiarabien (där kvinnor inte får köra bil).

Ja, och det bedrivs alltså mängder med oerhört högkvalitativ kritiskt granskande forskning om män och manlighet i Sverige. En av de allra största inom genushistoria är Jonas Liljequist som är professor i historia i Umeå. Hans publikationslista är lång och fylld av intressanta titlar. Även i Linköping lever och frodas mansforskningen. Där forskar man bland annat i hur män betraktas som andrahandsförälder, åldrande mäns sexualitet samt det skamfyllda i att slå en kvinna och vägen tillbaka därifrån. Inget av detta är för att kritisera män utan för att kritiskt granska mäns position i samhället och manlighetens inverkan på mäns handlingar. Det behövs.

Kritiska män

Pelle Billing skriver om genusvetenskapens problem och frågar sig varför man på Umeå universitets hemsida marknadsför grundkursen i genusvetenskap som ”en introduktion till det genusvetenskapliga och feministiska kunskapsområdet” och med ”feministisk vetenskapskritik”.

Utan att vara närmare bekant med Umeå universitets tanke bakom det här skulle jag våga påstå att det beror på hur man ser på ordet feminism. Få ord har väl blivit lika missbrukade i svensk politik, men egentligen står feminism för idé-och kunskapskomplexet som uppfattningen om sociala kön har skapat. Det finns en uppsjö olika feministiska teorier från alla politiska vinklar, trots att feminismen i Sverige är klarröd. På grund av den starka politiska kopplingen i Sverige skulle det möjligen vara tid att diskutera huruvida det är lämpligt att ha ”feministisk vetenskapskritik” eller om man borde kalla det genusbetonad vetenskapskritik eller kanske något helt annat, men så länge feminism som begrepp är så internationellt gångbart är det kanske bättre att upplysa folk om skillnaden på feministisk vetenskap (som alltså är vetenskap som rör genus) och politisk feminism (som inte har med vetenskap (eller egentligen feminism) att göra).

Billing frågar sig också varför man talar om ”kritiska studier av män och maskuliniteter” och skriver att det uppenbarligen inte går ”för sig att bara ha mansstudier eller maskulinitetsstudier, utan det måste a priori betonas att män och manlighet ska vi vara kritiska mot”. Nej då, det handlar absolut inte om att vara kritiska mot män och manlighet som sådana utan mot tidigare historieskrivning och mot normer. Eftersom historieskrivningen har varit så centrerad kring män finns det ett välutvecklat narrativ (alltså en berättelse) om manshistoria, men genom att med kritisk blick studera detta narrativ får vi fram männens livsvillkor på ett sätt som tidigare historieskrivning inte har tillåtit. Vi kan ta krig som exempel. Krig har setts som den ultimata manliga sysslan. Kungarna red i täten av hären, alla stora män var på ett eller annat vis högt uppsatta inom militären och fortfarande finns det unga män som blir kallade fjollor om de inte gör värnplikten (här i Finland aktualiserades detta vid presidentvalet). En kritisk granskning av det tidigare narrativet kan lyfta fram exempelvis vardagen vid fronten och männens livsvillkor. Genusvetenskapen har redan genom att kritiskt granska gett oss kunskaper om att krig historiskt sett var långtifrån en helt manlig angelägenhet. Som exempel kan nämnas att på 1600-talet följde fruar och barn ofta med härarna, men deltog förstås inte i drabbningarna. I förlängningen skulle de kritiska studierna av män och maskuliniteter i det här grovt förenklade exemplet kunna leda till större kunskaper om hur politiska faktorer kan ha bidragit till att upprätthålla soldatlivet som ett manlighetsideal och därmed eftersträvansvärt, istället för att se krig som effekt enkom av mannens biologiska drivkrafter.

Det handlar alltså inte om att vara negativ mot män (vilket tyvärr är vanligt förekommande inom den politiska feminismen) utan om att vara kritisk mot tidigare mansfokuserad forskning (vilket är kännetecknande för feministisk vetenskapskritik).