När jag tittar ut från vårt köksfönster ser jag det här:
Grannarna på andra sidan planket tycker förmodligen inte att det är riktigt lika roligt.
Etikett: Livet
Trött på självgodhet och moralpredikan? Enter: my husband
Det har varit en överdos av självgodhet och moralpredikningar på bloggen de senaste dagarna. Här kommer botemedlet:
Min högt vördade make: So, I read your post on those pictures of different women.
Jag (uppriktigt förvånad): You what?
Maken: Yeah, and I have to say I agree completely!
Jag (riktigt uppriktigt förvånad): Sorry, you what?
Maken: Well, I mean, I think those chics are hotter.
Jag: You mean the half naked underwear models from Victoria’s Secret?
Maken: No, no. The academic chicks. I’d prefer them.
Jag (smältande akademikerhjärta): Aww… I love you! I’m so happy you got it!
Maken: Well, of course! They’re like gift wrapped and you kinda have to imagine what’s underneath and how to unwrap them.
När man inte kan låta bli en dagens outfit
En gång i tiden var det här en modeblogg och jag vet att jag sa att det inte skulle bli så någonsin igen.
Men idag fick jag paketet från det där stället som jag tipsade om (och som förresten fortfarande har rea) och minutiöst paketerad i silkespapper låg den här klänningen. Som sitter som… som… en ny favoritklänning.
Kära ni! Bloggen presenterar
*trumvirvel*
Dagens Outfit
Och man ser att maken (som fotograferar) just irriterat frågar vad jag ska med det här till och jag hinner svara ”blo” när han knäpper av.
Om man glömmer att mata sitt barn
Båda barnen var ute och byggde snögubbar och hade fått med sig morötter till näsor. Först när jag hittar snögubben rånad sin näsa och Tilda knaprande på densamma slog det mig att det säkert var dags att laga mat.
För att tjäna tillbaka några av de mammapoäng jag förlorat när jag missat att ge dem mat lagade jag pizza. Det var helt fantastiskt gott, även om det inte var med riktigt samma hängivenhet som Pappan och havet och hans fyra kilo fyllning och sån där olivolja som änglar har pressat i den heliga graalen.
Och framförallt vaknar man med huvudvärk
Det där med att ha två söta små ungar som sover tätt intill en är så mycket härligare när man just har släckt lampan efter kvällssagan och lite halvdåsig tar sig tiden att ligga kvar en stund extra i sängen, än när man vaknar klockan 3 med armen bakåtvikt i någon sorts övernaturlig yogaställning och man svettas som en gris.
Män i homoerotiska ställningar kan vara lite extra känsliga
Min man har tagit upp en ny kampsport och var igår på första träningen. När han kom hem var han så där exalterad som man blir när någon har tappat en i golvet tiotals gånger.
Maken (alltmedan han smått fnittrande liksom studsar från ena foten till andra): And then he was like ”and tzen you mount him” and that’s when one guy is on the floor and you climb on top of him.
Jag (koncentrerad på att gnugga bort en envis fläck på diskbänken): Mmmm…
Maken: And then if the other guy is on their knees and you on top that’s called ”back mounting”.
Jag (får inte bort fläcken): Sound’s great honey.
Maken (väldigt uppspelt): So, you know, if you break the other guy’s back, is that then called ”broke back mounting”?
Jag (tittar upp): You’ve been waiting the whole bus ride home just to get to say that, haven’t you?
Maken: Nope. I said it already at practice. Turns out sweating men i homoerotic positions don’t appreciate those kind of jokes.
Dagens samhälle
Jag fick just ett email av min man med datum då han har program inplanerat och kan inte bestämma mig för om vi därmed är trendiga storstadsmänniskor i synk med teknologin eller överstressade småbarnsföräldrar ur synk med livet.
På hans uppmaning tänker jag svara med mina egna datum. Trendigt. Right?
Livet började år 2006
Den här dagen, ungefär lika kall och snöig, för exakt sex år sedan höll jag för första gången mitt barn i famnen. Någon hade sagt att alla barn föddes med blå ögon, men mitt barn, min Vilho, låg ändå där och plirade med helt kolsvarta ögon. Det kändes som om han kunde se rakt in i mig, som om jag aldrig någonsin varit så blottad som just då. De där virvlande känslorna som ena sekunden fick en att gråta hysteriskt och andra sekunden bara le, tills man inte visste hur någonting kunde finnas till utanför den där bubblan där man satt med sin baby.
Livet började år en kall januaridag 2006. Inte bara Vilhos liv, utan mitt också.
Nattsvart stjärntårta med regnbågsfyllning
Snart fyller vår son 6 år (men det är en lång historia och kommer att få ett alldeles eget tårdrypande inlägg imorgon) och eftersom vi hade extra släktingar på besök i landet nu i helgen hade vi kalas för Vilho i lördags. Eller, egentligen bjöd vi in oss till farfar och tant Gretel som fick stå för all mat så att vi bara kunde fixa det roligaste – tårta och vin. Men hur som helst.
Till Vilho gjorde jag en tårta med tre olika bottnar i olika färger, fyllde med apelsingrädde varvat med yoghurttopping, spacklade med apelsingrädden och täckte allt med svart marsipan. Som dekoration gjorde jag en stjärnhimmel med stjärnor och en måne i gul marsipan som guldborstades, och så förstås födelsedagsbarnets namn. Vid serveringen satte vi ett tomtebloss i mitten och släkte alla lampor. Riktigt fint blev det!
Apelsingrädde (busenkelt!)
2 dl grädde
2 msk florsocker
1 saftig apelsin
Vispa grädden och florsockret. Riv halva apelsinen (men se till att den är tvättad ordentligt och riv inte fram det vita!) och blanda i apelsinskalet och pressad saft efter smak.
Nattsvart stjärnhimmel (som inte låter sig fotograferas i taskigt ljus)…
… men när man skär den är den fylld med regnbågen.
Det här med att dekorera om i all hast
Vi har pratat med vår son om det här med att leka klätterställning på dörrarna. Om hur dörrarna kan gå sönder då. Han har konsekvent himlat med ögonen och gett oss den där blicken som berättar att inte bara skiter han högaktningsfullt i vad vi säger, han tror inte på oss.
Sedan han hade sönder badrumsdörren i fredags pratade vi lite extra om det där med att leka klätterställning på dörrarna och det känns som om han förstår åtminstone lite bättre nu.
Och så fick han för sig att han skulle smälla igen den trasiga dörren så hårt han orkade. Dörren, som egentligen inte går att låsa, gick helt plötsligt inte bara att låsa utan gick inte längre att få upp. En kort stund blev jag lite arg för att husets enda dusch var på andra sidan om en låst dörr och jag drömde om varmt vatten.
Strax efter blev jag lite mer arg för att duschen inte var det enda på andra sidan den låsta dörren. Där satt också två små flickor glatt plaskande i badkaret.
Så vi bestämde oss för att dekorera om lite. Ljust och luftigt är ju väldigt populärt. Och utan dörr blev det genast betydligt ljusare och luftigare.
Vackert, eller hur?
Hit och dit och tillbaka igen 