Tant Gretel gav mig sin vana trogen en bok i julklapp. Inte alls så där slentrianmässigt för att en bok alltid är en bra grej, utan för att hon återigen lyckats gräva fram en riktigt gammal bok som ingen längre känner till och jag följaktligen inte förstått hur mycket jag saknat.
I år fick jag Kvinnolynnen av konsthistorikern Carl G. Laurin (1868-1940). I handen håller jag fjärde utgåvan från 1916.
Tillåt mig citera från förordet:
”[Författaren] vet mycket väl, att satsen >Alla negrer äro svarta> endast är en relativ sanning. Somliga äro nästan vita, men som hjälphypotes duger det nog att hålla på svärtan.”
”Författaren har reda på, att man egentligen ej får >slå en kvinna ens med en blomma>, men om han av sanningskravet, vilket somliga påstå vara det minst kvinnliga av alla krav, varit tvungen till aga, så har han just valt detta straffredskap.”
Rynkar ni på näsan? Skrattar ni åt äldre tiders tokigheter? Fick ni den berömda svenska PKn i vrångstrupen? Själv upplevde jag allt det och lite till.
Men visst låter det lite som att han skämtar? Som att det inte riktigt är skrivet på allvar?
You wish. I Svenska Akademins Ordbok från år 1938 kan man under uppslagsordet ”Kvinnolynne” läsa sig till beskrivningen ”en för kvinnan utmärkande lynnesart” och vidare få en referens till Laurins utförliga beskrivning av detsamma.
Genushistorikern gnuggar händerna av pur hänförelse och skrockar i sin vrå. En följetong minsann.
Dela med dig av det goda!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …