– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Den här videon är så relevant just nu. Och alltid. Stort tack till Kaisa för tipset!
Det är förvisso bara delvis sant att ingen någonsin gjort historia by giving a fuck. Julius Caesar till exempel, gav det till Cleopatra och det blev ju han ganska känd för.
Dennis bidrog med följande pärla:
Citat ur körkortsbok från år 1920:
”De som vållar bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen att signalen icke blir av betydelse. Där man väntar sig lekande barn såsom vid skolor, lekplaner etc, bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen.
Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej helt sällan koncepterna. Att de efter att ha passerat trefjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat är intet sällsynt. Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar.”
PS: Om någon vet vilken körkortsbok detta är taget ur får de gärna meddela!
Hur kommer det sig att så många av dem som fnyser åt örtmedicin, healing, massageterapi och akupunktur ändå är helt övertygade om att bråkiga kvinnor kan botas med en magisk penis?
När ju nu sitter och läser i Kvinnolynnen inser jag att den gode herr Laurin på sidan 50 i sin beskrivning av svenskorna kommer så nära en komplimang till min hemstad som man kan komma i en bok som till sina grunder är nedsättande generalisering.
”Den meridian, som delar kvinnovärldens östligaste och västligaste representanter i två lika stora geografiska hälfter, där man är lika långt ifrån den nästan oroande ödmjuka bugning, varmed japanskan hälsar sin herre och husbonde, som från den väl omotiverade viktighet, med vilken amerikanskan in the far West sätter näsan i vädret gentemot sin make och försörjare, går mellan Nora och Linde, igenom Mjölby stationssamhälle. Här skulle man således ha nått man får väl säga närmast fullkomligheten.”
Förutom att hans framställning både är världsfrånvänd, europacentrerad, smått rasistisk och kvinnofientlig blir jag lite glad över att härstamma från kvinnovärldens mest fulländade samhälle.
Kuriosa: Alla vet ju att Skänninge är Mjölbys bättre hälft.
Tant Gretel gav mig sin vana trogen en bok i julklapp. Inte alls så där slentrianmässigt för att en bok alltid är en bra grej, utan för att hon återigen lyckats gräva fram en riktigt gammal bok som ingen längre känner till och jag följaktligen inte förstått hur mycket jag saknat.
I år fick jag Kvinnolynnen av konsthistorikern Carl G. Laurin (1868-1940). I handen håller jag fjärde utgåvan från 1916.
Tillåt mig citera från förordet:
”[Författaren] vet mycket väl, att satsen >Alla negrer äro svarta> endast är en relativ sanning. Somliga äro nästan vita, men som hjälphypotes duger det nog att hålla på svärtan.”
”Författaren har reda på, att man egentligen ej får >slå en kvinna ens med en blomma>, men om han av sanningskravet, vilket somliga påstå vara det minst kvinnliga av alla krav, varit tvungen till aga, så har han just valt detta straffredskap.”
Rynkar ni på näsan? Skrattar ni åt äldre tiders tokigheter? Fick ni den berömda svenska PKn i vrångstrupen? Själv upplevde jag allt det och lite till.
Men visst låter det lite som att han skämtar? Som att det inte riktigt är skrivet på allvar?
You wish. I Svenska Akademins Ordbok från år 1938 kan man under uppslagsordet ”Kvinnolynne” läsa sig till beskrivningen ”en för kvinnan utmärkande lynnesart” och vidare få en referens till Laurins utförliga beskrivning av detsamma.
Genushistorikern gnuggar händerna av pur hänförelse och skrockar i sin vrå. En följetong minsann.
Hit och dit och tillbaka igen 