Nyhetsplock

Det är skillnad på folk och folk

Jag skulle ha en hel del saker att säga om kriget i Ukraina. Eller. Kanske egentligen främst om flyktingar från kriget i Ukraina. Här i Finland har en del lite försynt påpekat att det tydligen är skillnad på folk och folk. När Ryssland invaderade Ukraina och miljoner människor tvingades på flykt så ställde sig västvärlden upp som en enad front med ”Välkomna till oss”-skyltar. Subventionerade flygresor till Finland. Gratis transport inom landet. Förkortad behandlingstid av ansökan om skydd, löfte om att inga ukrainare ska avvisas på grund av situationen i landet och möjlighet att ansöka om internationellt skydd istället för att behöva gå igenom den tunga processen med asyl.

Precis så som det borde vara.

Det finns en del som tycker att det kanske inte känns alldeles… rättvist. Och det är förstås ett väldigt känsligt ämne med typ tusen dimensioner, men jag ville ändå dela mina tankar.

Först och främst så ser jag inte egentligen något större fel med att man har avtal och fördrag med en del länder som gör att det är lättare för de ländernas invånare att komma till ens land om det blir krig. Det finns politiiska kopplingar mellan Finland (och övriga väst) och Ukraina som inte finns med till exempelvis Irak, Syrien, Afghanistan, Somalien osv. Sådana band har kunnat upprätthållas eftersom det nu är ett demokratiskt land som har blivit invaderat av ett annat land. (Här kunde man förstås gräva ner sig i kolonialismen och att områden som Irak, Syrien Afghanistan osv är syntetiskt skapade nymodigheter (fast Ukraina förstås heller inte haft självständighet särskilt länge) men vi gör inte det just nu.)

Hur som helst. Jag förstår att politiska överenskommelser man har kunnat bygga upp demokratiska länder emellan skapar flyktmöjligheter. Fine.

Jag ser inte heller något omedelbart problem med finländarnas engagemang för ukrainarna på basis av att det är just Ryssland som attackerar. Tvärtom har jag mycket stor förståelse för det, eftersom Ukraina har invaderats på samma grunder som man också skulle kunna invadera Finland. Det samma kan förstås inte sägas om Irak eller Afghanistan eller något av de länderna. Jag fattar.

Nej, problemet är inte att vi tar emot ukrainska flyktingar för bra (det finns dessutom fortfarande enorma systemfel i mottagandet) utan hur fruktansvärt genomruttet inhumant vi behandlar alla andra. När vi nu försöker skapa möjligheter att hjälpa dem som behöver det så gjorde man det år 2015 svårare för folk. Man införde inkomstgränser för den lagstadgade familjeåterföreningen. Man hittade på anledningar att ge negativa asylbeslut och andelen positiva beslut fullkomligt störtdök (från 77 % till 13 %). Man ändrade i lagar och förordningar för att kunna stänga dörren och slutade bevilja asyl av humanitära skäl. Mänsklighet stängd. Och de som tidigare hade beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl fick veta att de inte kunde få tillståndet förlängt.

Att det dessutom, trots de strängare reglerna, förekom lagvidrigheter för att hålla människor ute är ett faktum. I början av år 2017 gjordes det en kampanj där man på teatrar runt om i landet läste upp helt äkta beslut från migrationsverket och det var så fruktansvärt att jag tappar ordern. Migrationsverket tror inte på folk som säger att de är homosexuella eller kristna. Man skapar test som ingen kan klara. Människor som har kunnat bevisa att deras familj har mördats, att de lider av svår posttraumatisk stress, som har kunnat bevisa att de står på IS listor över personer som ska dö får veta att jo, ni har kunnat bevisa er sak men migrationsverket bedömer att ni kan flytta inom landet. En mamma och barn i Mosul vars pappa dödats av IS kan ju bara flytta till Bagdad istället. Som om kvinnor kan få jobb och försörja sig bara så där. Helt. Jävla. Sjukt.

Det finns människor som har flytt krig och ansökt om asyl år 2015 och som fortfarande inte har fått sina ärenden hörda. De talar språket, barnen går i skola och de har hela sina liv här eftersom kriget förstört deras tidigare liv, men de vet ändå inte om de får stanna. Har inte samma rättigheter som finländare. (Pingar här lite för kampanjen #lupaelää (lov att leva) som samlar in namn för att ge dem som väntat sedan innan 2017 uppehållstillstånd och en möjlighet att leva. Är du finsk medborgare kan du skriva på! Gör det och sprid!)

Och visst fylldes media av bilder från Aleppo, när staden totalförstördes 2016. Kanske någon också kommer ihåg att städerna Homs och Raqqa gick samma öde till mötes. Urskildringslöst bombande. Civila mål och nästan omöjligt att upprätta humanitära korridorer. Att det liknar Mariupol är knappast förvånande eftersom det är Ryssland som är ansvarigt nu också. Samma person som gett order. Samma taktik. Snarlik medierapportering. Men vart ska folk ta vägen? Barnen i Aleppo hade redan levt i krig i fyra år. Många av dem hade aldrig sett något annat. Men de hade ingenstans att ta vägen. Europa var stängt för dem. Nu tänker vi inte mer på dem trots att den enda förbättringen som egentligen skett är att staden inte längre aktivt bombas.

Så var det språkbruket. Någonstans där vid 2015 började man tala om migranter istället för flyktingar. Människor som rör på sig av någon sorts frivillighet – inte människor som flyr från krig. Nu är det återigen flyktingar vi talar om, men bara om de kommer från Ukraina. Flyktingar från mellanöstern är fortfarande migranter. Språkbruk har betydelse och påverkar vår syn på människor.

Vi ska fortsätta att hjälpa flyktingar. Vi ska till och med bli bättre på det. Men jag kan förstå om det sticker lite i ögonen på fembarnsmamman som förlorade ett barn i Medelhavet, var på flykt i flera månader innan hon kom fram till taggtråden här och nu fortfarande fem år senare väntar på uppehållstillstånd att höra diskussionerna om ukrainarna. Det kan jag.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Fascister och manligheter

Det finns förstås rätt många saker med invasionen av Ukraina som är väldigt svåra att förstå. Hur i hela helvete någon med vilje kan starta ett krig till exempel. Hur det ens kan få vara ett alternativ. Här står vi liksom mitt i historien och serveras argument för varför krig skulle vara svaret och det är så häpnadsväckande korkat att man baxnar.

Putin planerar alltså att avnazifiera Ukraina genom att invadera landet och göra sig av med den demokratiskt valde judiske presidenten. Det är verkligen inte en självklar logik.

Dagens rekommenderade läsning är en artikel av filosofen Jason Stanley, där han förklarar hur det hänger ihop. Han utgår ifrån fascismen, eftersom det knappast kan råda några tvivel om att Putin är en fascistisk ledare.

”Fascism is a cult of the leader, who promises national restoration in the face of supposed humiliation by ethnic or religious minorities, liberals, feminists, immigrants, and homosexuals. The fascist leader claims the nation has been humiliated and its masculinity threatened by these forces. It must regain its former glory (and often its former territory) with violence. He offers himself as the only one who can restore it.”

Stanley skriver också att en av de centrala aspekterna av europeisk fascism är att judarna genererar det moraliska förfallet för att judarna, genom att ta över makten i ett land kan integrera det området i den globala, judiska elitens sfär. Judarna tar, enligt detta dravel, makten genom att använda exempelvis den liberala demokratin och sekulära humanismen, samt utnyttjar feminismen och HBTQI-rörelsen. Jo, det är inte så lite bisarrt, men det är likväl tankegången. Lägg sedan till den vetenskapligt helt felaktiga tanken att de verkliga offren för Förintelsen inte var judarna (som alltså skulle ha varit den drivande kraften där också) utan någon annan grupp – i Putins fall de kristna ryssarna. Tankevurpan är fulländad. Genom att invadera Ukraina skyddas ryssarna från nazister.

Manligheten här är en springande punkt. Ryssland är ett mycket patriarkalt samhälle som fullt ut har anammat den sortens manlighet som växte fram i samband med 1700-talets upplysning och frodades i det borgerliga 1800-talets urbanisering och industrialisering. En fysiskt och mentalt stark manlig man, vältalig och alltid med kontroll över sig själv och sin omgivning, logisk och rättvis. Det här är vad man kallar den hegemoniska maskuliniteten, ett manligt ideal som endast väldigt få faktiskt lever upp till, men som stöttas och upprätthålls även de män som inte uppfyller kraven.

Den här manligheten definieras och formas av en kvinnlighet som är i behov av den starke, rättvise, kontrollerade mannen – en kvinnlighet som kompletterar och berättigar, men också en kvinnlighet som utan just den här manligheten skulle urarta i den naturkraftens kaos som präglar kvinnligheten. Kvinnor är inte lika fysiskt eller mentalt starka, de är inte lika bra på att formulera sig, tappar ofta kontrollen (till exempel genom att börja gråta) och de saknar kapacitet för djupare logiskt tänkande. De behöver Mannen. På så vis är det en manlighet som under flera hundra år har fått prägla vårt samälle och en av de (trots allt ganska få) saker vi delar med Ryssland.

Ytterligare en aspekt av invasionen av Ukraina som kan tyckas fullkomligt fucked är hur Trump, kapitalisternas Kapitalist och tidigare president i Rysslands ärkefiende, stöttar Putin. Men Putin är här inte representant för varken kommunister eller ryssar, utan förkämpe för den hotade manligheten som snubbar som Trump (och för den delen även Bolsonaro) lever genom. Det är också en manlighet som deras supportrar strävar efter, ser upp till och ser som det enda rätta. Ett globalt ideal som egentligen inte gör någon något gott.

Det finns givetvis inte bara en sorts manlighet. Har aldrig funnits i singularis. Bara så att jag har det sagt. Ett av de största problemen med den hegemoniska manlighet som Putin, Trump och the Schyssta Snubbar representerar är det felaktiga antagandet att det bara finns ett sätt att vara en Riktig Man på.

Och jag är förstås annars också partisk i frågan huruvida genushistoria är ett viktigt ämne, men jag skulle vilja påstå att det kanske aldrig har varit viktigare. Genushistoria ger oss möjligheten att förstå vad som händer nu lite bättre och förhoppningsvis också på ännu bredare front kämpa emot.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Lite om domedagsstämningen i Finland

Ryssland har anfallit Ukraina med betydligt större kraft än vad någon av oss nog hade föreställt sig sannolikt. Det råder domedagsstämning här i Finland. För mig som svensk och med en betydligt mer distanserad förhållning till Ryssland och det potentiella hot Ryssland innebär är det ibland svårt att riktigt greppa det så jag tänkte att jag skulle försöka förklara det, så som jag har förstått det.

För jag tror att det framförallt är Putins historieskrivning som får nackhåren att resa sig på finländarna. I det tal han höll för att liksom rättfärdiga anfallet på Ukraina nu hänvisade han till händelserna vid den ryska revolutionen år 1917 och förlusten av betydande geografiska territorier. Ukraina borde, enligt honom, aldrig har frigjorts från Ryssland. Det är, återingen enligt honom, inte att betrakta som en självständig stat utan en del av Ryssland som nu ska återbördas.

Ett annat av de territorier som Ryssland fick släppa ifrån sig vid den tiden är Finland, som blev självständigt bara några månader före Ukraina. Att talet nu handlade specifikt om Ukraina gör det inte mindre obehagligt för finländarna. Exakt samma logik är nämligen applicerbar på Finland också.

Rent historiskt finns det förstås vissa skillnader. Finland hade varit en del av det svenska riket i nästan 500 år innan det blev ryskt. Trakten runt Kiev är det ursprungliga Rus – Rysslands vagga. De historiska banden är således långt ifrån likvärda. Men båda staterna har varit självständiga ganska exakt lika länge. Båda staterna förtjänar fortsatt självständighet.

Och finländarna minns tydligt krig med Ryssland, hur det är att ha ryska trupper på gatorna. Nästan varenda finländare har en släkting, eller känner någon, som var med om att Finland fick avstå delar av Karelen till Sovjetunionen efter vinterkriget på 1940-talet. Människor evakuerades från sina hem för att aldrig återvända. Och även om många kanske inte känner till detaljerna så lever minnet av Porkalaparantesen, då ett 380 kvadratmeter stort område en dryg halvtimme med bil från Helsingfors blev rysk militärbas som en del av fredsfördraget 1944.

Även från Porkala evakuerades de boende, som fick se sina gårdar övertagna av ryska soldater. Spåren finns kvar rent fysiskt i landskapet, med exempelvis fästen för skjutvapen insprängda i stenblock, och i boningshusen som användes av de ryska soldaterna. Ett av husen, tillhörigt en bekant, hade bland annat tjänat som biograf och ryssarna hade rivit ut delar av väggar för att få plats med en projektor. Först 1956 fick de evakuerade lov att återvända till Porkala – en del till nästan ingenting. Spåren finns också kvar i människorna, i berättelserna och kanske framförallt i tystnaden – det här är ett trauma man inte ska prata om.

Flera vänner har äldre släktingar som, precis så som äldre människor gör, återupplever minnen och det är minnet av krig de lever. Panisk rädsla för evakuering undan antågande ryska trupper. Putins ord landar således i en helt annan kontext här i Finland än vad de gör i Sverige och lämnar nog knappast någon oberörd.

Bilderna är från databasen Finna.

Jag kan villigt erkänna att jag hade alltför stor tilltro till Rysslands verklighetsförankring, att den groteskt felaktiga bild av historien Putin presenterade var en sorts intern angelägenhet – inte ett berättigande av fullskaligt krig. Kanske hade jag trott att Putin skulle fortsätta knapra på den biten av Ukraina han börjat på, vilket vore illa nog, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han skulle försöka svälja hela alltet. Det är en nattsvart dag idag.