Etikettarkiv | Konferenser

Hej från södern!

Här sitter jag på ett fantastiskt fint hotellrum i Karls.. eh.. Karlskrona(?) och förbereder mig inför ett föredrag jag ska hålla i morgon. Har köpt och på två sekunder ätit den dyraste chipspåse världen skådat, vilket i princip kompenserades med att den flådiga räkmackan kostade en spottstyver. Var smart nog att ta med mig mjukisbyxor att gosa i på hotellrummet, men inte tillräckligt begåvad för att också få med mig strumpor.

Har druckit så mycket te att jag fick gå ner till lobbyn och be om extra mjölk. Igen. Nu snart dags för mingel. Tur att de flesta här är typ lärare och därför helt hejdundrande trevliga!

win_20160930_19_30_55_pro

Förmodern lust

Helgens konferens om förmodern lust var fantastisk, både vad gäller själva arrangemangen (ett jämnt intag av koffein) och presentationer. Konferensen sportade med inte mindre än fyra keynotes – och alla levererade. Det följande är mina tolkningar av deras forskning och eventuella felaktigheter är således inget som talarna kan beskyllas för.

Jonas Liljequist talade om den svårdefinierade gränsen mellan lust och passion i Sverige under 1600- och 1700-talet. Drottning Kristinas livmedicus Andreas Sparman (1609-1685) skrev en Hälsospegel – en liten faktabok om hälsa – med diskussioner kring lust. Sparman menade bland annat att lust var okej så länge den drevs av reson. Då var det naturligt att känna lust och att agera på den. Att vara kärlekskrank däremot var inte bra eftersom man då hade förlorat resonen och inte längre vägleddes av det naturliga. Den kärlekskranke behövde botas, vilket med fördel gjordes på ett av tre följande sätt:

1: Genom avledning – skaffa ytterligare en älskarinna.
2: Genom giftermål – inget dödar åtrån som giftermål liksom.
3: Genom desillusion – att se sin älskade tillsammans med en annan man.

Så kom Linné och de naturliga förklaringarna kunde få en vetenskaplig bakgrund som än i dag håller ett hårt grepp om den allmänna diskursen. Linné framhöll den naturliga sexuella lusten som befintlig i både pojkar och flickor och beroende av sperma. Sperma förekom, enligt Linné och många med honom, i både pojkar och flickor och drev lusten. Den stora skillnaden mellan pojkar och flickor var att moderskapet var målet för den kvinnliga sexualiteten och att lusten inte hade någon inverkan på moderskapet. Det vill säga; kvinnors lust var inte av betydelse för att den kvinnliga sexualiteten skulle nå fulländning.

Faramerz Dabhoiwala talade om vad han kallar den första sexuella revolutionen i början av 1800-talet, baserat på engelska källor. Även han diskuterade därför det naturliga versus det onaturliga. Innan 1800-talet var i princip allt sex utanför äktenskapet mer eller mindre onaturligt, men i och med upplysningen och vetenskapernas genombrott förändrades synen på vad som var naturligt. En del hävdade att själva äktenskapet som en institution var en bluff. Intressant var när Dabhoiwala lyfte fram kvinnors egna röster som en del av utvecklingen. Han menade bland annat att den förhärskande synen på kvinnor som betydligt mer lustfyllda och sexuella än män kom att förändras genom att kvinnor själva gav sig in i debatten och menade att det minsann var männen som förförde och jagade dem än tvärtom.

Så gick man från en syn på kvinnans lust som så okontrollerbar att den måste regleras och tyglas till en syn på mannens lust som betydligt starkare. Kvinnor var av naturen kyska och män var fyllda av åtrå. Nya stereotyper utvecklades, stereotyper vi fortfarande klänger oss fast vid.

Den här utvecklingen förekom i hela västvärlden vid den här tiden. Spännande är dock att lusten i kvinnan var av ondo och måste kontrolleras av männen runt omkring men när mannen blev den mer lustfyllda förväntades han likväl vara stark nog att tygla sina egna lustar, åtminstone nästan jämt. Prostituerade fanns ju alltid för den som behövde. Och här någonstans så känns det som om många sitter fast i argumentationen än i dag, sisådär 200 år senare. Kvinnor vill av naturen inte ha så många partners (eftersom de bara söker avkomma från sin sexualitet) och därför är det naturligt att män pockar på deras uppmärksamhet, tjatar och ”provar lyckan” – kvinnor ska förföras. Prostitution behövs för män måste få utlopp för sin sexualitet (argumenterat senast för någon månad sedan i finlandssvensk press).

Det här med vad som är naturligt alltså, det är så vansinnigt fascinerande eftersom det används i argumentation som faktabas trots att synen på vad som är naturligt är bundet till tid och rum. När Linné utvecklade det system av selektion som vi fortfarande grundar mycket av vårt tänkande på var det i total harmoni med heteronormativiteten. Linné utgick från att fortplantning – sexualitet – kräver en hon och en han men det finns ett grundläggande feltänk i att fortplantning skulle vara detsamma som sexualitet. Sexualitet och lust behöver nämligen inte alls vara kopplat till fortplantning och fertilitet. Och framförallt: den vanligast förekommande och mest effektiva metoden för fortplantning är genom celldelning (fråga bakterierna). Fast det visste man ju inte mycket om på 1700-talet.

Det senaste om genushistoria

Den internationella konferensen Gender and Transgression 2013, som hölls i St. Andrews, var som vanligt alldeles lysande. Det var mängder med oerhört intressanta papers som presenterades, vansinnigt trevligt folk och därför också synnerligen givande diskussioner. Som avslutning hade vi en round table, där vi diskuterade konferensen som sådan och vad som händer inom genushistoria just nu. I stora drag diskuterades följande:

* Genus som verktyg i historisk forskning håller på att normaliseras, även om det fortfarande på vissa håll finns ett visst motstånd. Vi var rörande överens om att när man väl börjat läsa in genus och blivit medveten om kategorin så kan man inte längre förneka den stora betydelsen. Det går helt enkelt inte att beskriva förflutna verkligheter utan att ta genus i beaktande – mäns verkligheter har inte sett likadana ut som kvinnors verkligheter oavsett klass, etnicitet och kultur.

* Det fanns inte bara två genus under medeltiden, men det är också vanskligt att tala om ”ett tredje genus” som förklaring. Istället är det viktigt att alltid ta i beaktande att det fanns ett spektrum av olika manligheter och olika kvinnligheter, som inte nödvändigtvis är varandras motsatser på en skala. I största allmänhet är det problematiskt att arbeta med dikotomier, eftersom de är förenklingar och snarare fast i det sena 1800-talets analytiska kategorier (då motsatser som offentlig/privat, man/kvinna, stark/svag, rationell/känslostyrd var rådande) än i medeltida verkligheter.

* Genushistoriker är på ett sätt ett könat ord så till vida att den stereotypa genushistorikern är en (ung) kvinna. På konferensen var det dock en bra blandning av män och kvinnor, vilket förstärker att genushistoria inte är feministisk ideologi utan en särskild inriktning inom historievetenskapen.

* Genus är dock fortfarande i alltför många sammanhang nästan liktydigt med kvinnor. Det är en syn som grundas i den manliga normen där kvinnan i egenskap av avvikande är studieobjektet för könsskillnader – det som mannen gör är det neutrala, det som kvinnan gör är könat – men som är på väg att utrotas. Vi var helt överens om betydelsen av att beskriva genus i förhållande till genus, det vill säga; man kan inte beskriva en kvinnlighet utan att det finns en manlighet att förhålla sig till. Samtidigt kvarstår problemet att källorna nästan uteslutande är producerade av män och dessutom för en manlig publik. Kvinnorna är alltså definierade av männen, medan männen sällan är definierade av kvinnorna utan av sig själva. Det borde dock inte vara ett hinder för att beskriva de manligheter som kommer fram.

* Vi är på väg mot ett skifte i genushistorias inriktning och utformning, där nästa generation forskare omvärderar tidigare resultat. Detta kommer att ge plats för mer studier i olika sorters manlighet och i påverkan från den moderna tidens översättningar och tolkningar av källtexter på synen på medeltiden. Det blir också mer forskning i genus utanför normerna samt ett ifrågasättande av vilka normer vi egentligen talar om.

Konferensbrådska

I dag är det CFP deadline for Gender and Political Culture. Två av de bästa genushistorikerna jag vet ska vara keynotes och jag vill så vansinnigt gärna åka. Egentligen har jag förstås inte tid och med största sannolikhet inte råd. Men man måste försöka. Right? Och är det så att mitt paper inte antas (vilket förstås är fullt möjligt, de lär få en fasansfull massa proposals) så behöver jag inte gråta så länge.

Och så har jag blivit accepterad till St. Andrews i år igen! Förra årets konferens var en av de bästa jag någonsin varit på, och även om alla presentationer (yees, alla!) var riktigt bra hade löftet om äkta skotska scones med clotted cream och jordgubbssylt varit nog för att locka mig tillbaka…

Resumé av St. Andrews

Staden var helt och hållet byggd av sten. Slottsruinen och katedralsruinen var så spännande att jag som många gånger förr var alldeles för upptagen med att fantisera om mig själv, en lång frasande klänning och en riddare i skinande rustning för att komma ihåg att fotografera. Så jag tog ett kort från mitt fönster för att visa er staden. I bakgrunden finns det ett torn. Det är möjligen ett mycket gammalt och historiskt betydelsefullt torn.

Från mitt fönster kunde jag se det mycket populära caféet Taste där Kate hade nåntingnånting med han den där William. Och där jag på frågan vilken sorts kaffe jag ville ha svarade ”whatever comes in the largest pot”.

Inför min presentation var jag uppsnofsad, inspirerad och en smula hög på koffein och sockerströdda Scottish Shortbread. Den inte alldeles okända historikern Robert Bartlett kom fram efter min presentation och sa att det ju är sällan man hör så väl genomförda presentationer och att mitt paper var väldans intressant. Det senaste i kategorin ”skryt”.

I St. Andrews fanns det tydligen en golfbana också. Go figure. Den är där nere där alla de där gubbarna går runt på ett fält och ser ut som om de letar efter något.

Nätterna var korta, dagarna långa och allt så oerhört kul och spännande. På morgonen innan hemresan kunde inget kaffe i världen längre hjälpa.

Jamen det här är väl ungefär rakt var är nu den där knappen?

När jag har vilat upp mig en smula ska jag också försöka återberätta delar av vad som sades på konferensen.

Det svagare könet – ett paper om kvinnliga strategier i 1500-talets Sverige

Om lite drygt en vecka åker jag till Glasgow för att presentera en liten del av min forskning på European Social Science History Conference.

Men för er som kanske inte hinner till Glasgow och lyssna lägger jag ut mitt paper här!

The Weaker Sex

Ni får jättegärna kommentera, fråga och fundera, men texten får inte publiceras på andra ställen utan mitt tillstånd.