Jag har funderat massor på det där med bloggkommentarer. Innan jag för första gången kommenterade inne på någon annans blogg hade jag helt fruktansvärt mycket ångest, trots att kommentaren jag satt beredd att godkänna var något i still med ”bra skrivet” inte ”jag har legat med din pappa, grattis du ska bli storasyster”. För jag vill gärna berömma folk som skriver något som gör min dag lite roligare, lite mer intressant eller som får mig att tänka till. Jag vet ju själv vilken sucker jag är för folk som lämnar avtryck efter att ha läst vad jag skriver, oavsett om det är positivt eller inte (men jag vill inte veta vem ni legat med, bara så vi har det avklarat). Så varför sitter det så hårt inne för mig att kommentera andra?

För att jag typ bara läser kändisbloggar.

Men grejen är att jag inte läser deras bloggar för att de är kändisar utan för att jag känner igen mig i deras texter och gillar vad de skriver. Jag har hittat dit via länkar och först efter (ibland förvånansvärt lång tids) läsande insett att bloggaren råkar vara rätt välkänd i världen utanför mitt arbetsrum. Även nu pressas jag av ett behov att förklara mig. ”Asså ja ä ingen såndäringa stalker”. Och det är jag förstås inte, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är en wannabe om jag kommenterar något positivt på deras bloggar. Om jag skriver ”intressant text” tänker jag mig att det kommer att uppfattas som ”jag såg dig på TV och ska operera näsan så den ser ut som din”.

För jag är inte särskilt intresserad av kändisar bara för att de är kändisar. Det har jag aldrig varit och tror inte heller att jag kommer att bli. Jag avskyr hetsen som blir kring somliga personer som syns i media bara för att de syns i media och jag vill vara en sån som behandlar alla människor lika, oavsett om de är kändisar eller inte. En sån som möter nya människor för vad de är på insidan, inte vad de framställs som i media.

Så därför tvingar jag mig numera att svälja rädslan för uppfattas som efterhängsen groupie och kommenterar på alla inlägg där jag tycker att jag har något kreativt att säga med utgångspunkt i texten, inte i textförfattaren. För det hade jag gjort om det hade varit någon annan.

En av de första jag hittade till är Peppe, som skriver fantastiskt roligt om vardagsgrejer, jämställdhet och bloggande. Rätt tidigt hittade jag också till Eva Frantz, som blandar oerhört viktiga texter om självuppfattning med fruktansvärt roliga anekdoter från sitt liv med två barn. Lite senare hittade jag Hannah Norrena som skriver så himla roligt att jag skrattar så jag får ont i magen.

Kuriosa: Jag tittar inte tillräckligt mycket på TV för att ha sett ett enda program med någon av dessa. Fast jag har hört att de är bra.
Kuriosa 2: Statistiskt sett är det nog nästan omöjligt att läsa finlandssvenska bloggar utan att någon av författarna är kändis.