Etikettarkiv | Julgranskulor

Lite gnälligt om julen och ambitionsnivåer

Det är kvällen innan julafton. Jag sitter i köket. Har just knäppt på diskmaskinen. Huset är städat (om än inte rent – med en snart treåring så är det två skilda saker), julklapparna ligger färdiga under granen. En lätt psykotisk katt jagar en julgransboll mellan hallen och salen. Det här är min första jul som singel.

Men det är verkligen inte första julen då ansvaret ligger helt på mig, och jag kan ända in i hjärteroten förstå de många, rätt förtvivlade kvinnor som jag de senaste dagarna har stött på och som upplever att de ensamma bär julen. Dels handlar det väldigt mycket om vem som faktiskt gör sakerna. Handlar och lagar maten. Handlar och packar in paketen. Städar och dekorerar huset. Men minst lika mycket är det en fråga om vem som är projektledare för Projekt Julen – en obetald position med dygnet-runt-ansvar från senast slutet av november. Och alla de där som säger att det ju bara är att sänka lite på ambitionsnivån och inte vara en sån perfektionist skulle jag vilja knäppa på näsan med en stol, för jag vet av bitter erfaranhet att man kan lägga ribban jävligt lågt och ändå sitta fast i samma smörja. Lite som om det fanns liksom en ambitionsnivå hos kvinnor och en betydligt lägre hos män och att de sänks proportionerligt. I slutändan blir det inget gjort alls om en inte gör det själv. Det går inte sänka sin egen ambitionsnivå så att den synkar med hans för det kommer alltid att vara en avgrund mellan dem.

Så nu när jag är singel och ska bära hela ansvaret är egentligen det enda som har fallit bort att jag inte också har en man att arbetsleda, uppmuntra och pyssla om i julstöket. Jag får själv ta ansvar för ambitionsnivån (som i år är väldigt basic) och för utförandet. Det är klart att man inte behöver julmat. Man behöver inte julgran, ljusstakar i fönstren eller julklappar heller. Inte egentligen. Större delen av världens befolkning klarar sig utan år efter år. Men åtminstone jag skulle tycka att det vore väldigt trist och jag vill ha de sakerna. Och lite till. Eller. Tja. Mycket till.

Jag har drivit Projekt Julen ensam i jag vet inte hur många år redan. Kanske det låter gnälligt och sniket, men jag njuter av att få sätta bara mitt namn på julklapparna jag ger bort i år. Njuter av att inte behöva tala i plural om vad ”vi” har gjort. Och jag njuter av att inte behöva ta några andra än barnen i beaktande. Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon kommer förvisso Tomten få cred för tidningen och den lilla påsen med godis i strumpan Gabriel hängde upp, men det kan jag bjussa på.

Och där ljuset är, där är jul

Så sänkte sig julfriden även över vårt hus. Innan jag själv fullkomligt gick i sank dessutom. Katterna har tagit det hela med ro. Julen är ju trots allt en katternas bästa högtid, med en aldrig sinande tillförsel av lådor, band och prasslande papper. Ja, och så ställde vi in en gran fylld med kattleksaker maskerade som julgransdekorationer. Klättrade man hela vägen upp till toppen fick man jackpot; en rosa pippifågel. Score!

IMG_8523 IMG_8526 IMG_8531

Barnen letade upp, högg ner, bar högtidligt in och dekorerade sin egen julgran. Det är enligt dem själva den ”finaste granen någonsin”. Jag är benägen att hålla med. Det har inte någon betydelse hur man ser ut, nämligen. Man kan vara fin ändå.IMG_8582

IMG_8633

IMG_8650

Barnen har studsat runt som två små ADHD-hamstrar på crack, nervösa över tomten och allt sånt som hör till. ”Men mamma jag KAN inte sitta still! Jag har JUUUUL i magen!” IMG_8598 IMG_8603

”Vi kaaan väl få öppna några julklappar redan nu… Snäääälla….”IMG_8620 IMG_8621

En del av oss tyckte att finsk akvavit var jättekul.IMG_8653

Andra insåg vad som hände om man skakade på huvudet när mamma försökte ta vackra, harmoniska bilder.IMG_8659 IMG_8662

Vi har ätit bisarra mängder julmat; skinka, köttbullar (”really, what’s up with you Swedes considering meatballs the most festive food ever?”), fudge, saffransskorpor, sill, morotslåda (”seriously, what’s up med finnarna och koka allting i lådor?”), nybakat bröd, hemlagad korv och så vidare ad infinitum. IMG_8665

Och druckit vin som ”är som om du har en fyrakilos säck potatis som du ska väga på en gammal våg och så lägger du direkt upp rätt motvikt och liksom. Balans. Utan problem.” Jag drack julmust.IMG_8666

Så började äntligen presentöppningen. För ingen av oss kunde egentligen hålla oss längre.IMG_8673

Vilho fick en liten radiostyrd helikopter…IMG_8695

… som hans pappa var tvungen att provflyga ganska mycket.IMG_8704

Det var stor lycka att öppna julklappar.IMG_8735

Och ett företag som kräver ingenjörsutbildning att öppna plastförpackningar.IMG_8737

15 minuter senare:IMG_8753

Katterna fick flest presenter av alla.IMG_8755

Barnen fick vackra tavlor av den konstnärligt begåvade och synnerligen produktive kusinen.IMG_8758

Ja, och så kom det en hundvalp.IMG_8766

Kattungarna levde livet.IMG_8792

God jul alla!

IMG_8450

IMG_8793

Julgranskulornas hållbarhet

Gick runt på Stockmanns fantastiska julavdelning – ett måste på ett respektabelt varuhus – och suktade efter vackra julgranskulor. De var så där vackra att man slog ihop med händerna, suckade hänfört och fånstirrade. Expediten som tog emot mig var skeptisk till min till synes sjukliga hänförelse och rynkade på näsan när jag med en av de vackra, glittrande kulorna tryggt i handen konfronterade henne.

– Kulornas hållbarhet…?

– Mmmhhmmm. *förtjust nick*

– Eh… Tappar du dem går de sönder.

– Åh. *illa dold besvikelse* Tack då. För inget.

Med tre katter och två ungar vill jag ha julgranskulor som man kan studsa.