Sonen sitter ute i en snöhög och gråter. Inget konstigt med det egentligen, av någon anledning verkar det vara en av de där grejerna barn gör titt som tätt, men den här gången är det hjärtskärande.
Alla andra pojkar i grannskapet vill spela hockey. Vilho vill gräva tunnlar.
För mig som vuxen finns det liksom inget problem med att någon gräver tunnlar i närheten av hockeyspelandet och alla är lyckliga och glada. För en sexåring som dag efter dag sitter själv med sina numer meterlånga tunnlar, utgrävda med en noggrannhet som skulle få vilken arkeolog som helst att avundas, är det tyvärr inte lika problemfritt.
Faktum är att det är riktigt jävla ensamt att inte spela hockey. Men som förälder kan jag inte göra annat än trösta och försöka hålla en trevlig balans mellan ”snart ska du se att de vill gräva tunnlar också” och ”förbered dig på att resten av ditt liv kommer att kantas av liknande situationer”. Det är som om hjärtat vill gå sönder när man ser sitt älskade barn gråta ut över ofrivillig ensamhet, och man måste hålla sig från att köpa en ny uppsättning spadar till grannskapets alla ungar för att uppmuntra tunnelgrävande eller låta bli att hjälpa dem att skapa en byggfirma man kan kontraktera för att liksom lite ekonomiskt uppmuntra dem.
Ibland måste man bara trösta. Och dra på sig utebyxorna och greppa en spade.
Undrar om det här kan inkluderas i CV:n som praktisk arkeologisk erfarenhet?
Hit och dit och tillbaka igen 