Både Pelle Billing och Hanna Lemoine skriver (och pratar) om vad som ingår i mansrollen. Billing menar att mansrollen måste definieras av det som större delen av männen gör. Det är en himla intressant tanke. Om män idag i allmänhet inte gör något som kanske av tradition har hört till mansrollen ska det inte vara en del av definitionen av mansrollen. Exakt vad det skulle kunna vara vet jag inte, men tanken är ändå klar.

Att döma av att diskussionerna sedan har lett in på hur mansrollen sammankopplas med våld gissar jag att en av de aspekterna av mansrollen som många inte tycker hör till den idag är just våldet. Män idag är helt enkelt inte så våldsamma, barn får inte längre lära sig att ”när pappa kommer hem ska du minsann få stryk” och det är inte lagligt att fysiskt disciplinera varken tjänstefolk eller sin hustru. Det husliga hemmavåldet som männen har haft laglig rätt till finns inte längre – eller snarare; om det finns är det inte specifikt manligt.

Så långt kan jag verkligen hålla med.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån att man knappt hittar leksaker för pojkar (och jag är egentligen emot hela konceptet ”leksaker för bara ena könet”) som inte är till för våldsamheter. Det är Ninjago, Hero Factory, Kung Zhu, Bakugan, Pokémon och en stor mängd andra actiongrejer som ingen kan stava till. Flera av de här varumärkena har också tjejer med i storyn, men det är dömt att misslyckas om man försöker hitta figurerna till dessa. Ett praktexempel är Star Wars, en av mina absoluta favoriter, som annekterats av leksaksindustrin och fråntagits alla de starka kvinnliga karaktärerna som en gång gjorde det till en sån succé. Resultatet är inte bara att flickor inte vill leka med Star Wars prylar för att det inte finns några flickor i Star Wars (wtf?) utan också att vad som var en genusöverskridande kamp mellan ont och gott blir en kamp för pojkar mot andra pojkar.

Vad gäller filmutbudet är situationen kanske ännu mer besvärande. Oavsett om det ligger i mäns natur att tycka att blodstänk är tufft eller inte är det tydligt att filmer som riktar sig till män har en inte oansenlig mängd våld. Min egen högt vördade älskade make uttryckte en oförblommerad förtjusning över filmen Sucker Punch med det inte så nyanserade ”om man blandar halvnakna tjejer, steampunk världskrig, samurairobotar och oskäligt mycket våld kan det bara bli bra”. Alla män tycker säkert inte likadant men om man tittar på vad kommersialismen ser i mansrollen är kopplingen till våld väldigt tydlig. Jag förstår att de flesta män inte vill bli sammankopplade med våld men statistiskt sett står män för väldigt mycket mer våldsutövande än kvinnor och även många av de män som inte någonsin faktiskt slår någon är likväl storkonsumenter av våld i underhållningsformat och i träningssyfte.

Och igen; utanför Sveriges gränser är det en helt annan grej. I USA (varifrån vi får oroväckande mycket influenser) är mansrollen mycket tydligt sammankopplad med våldsutövande, och egentligen behöver man inte ta sig så mycket längre bort än till Finland för att den gängse synen på den svenska mannen ska vara att det är en mes som inte skulle våga slå någon på käften av rädsla för att blodfläckar inte går bort från hans rosa Ralph Lauren-skjorta. De som står för våldet i Mellanöstern är nästan uteslutande män, kvinnliga militärer är mycket sällsynt och den enda kvinnliga våldsamma ”förebilden” jag kan komma på är Sara Connor medan det finns hur många manliga som helst. Överallt ser man män som utövar våld.

Jag tror, precis som Billing, att vuxna män i dagens Sverige inte förväntas slåss och att våldsutövande inte accepteras (vilket det dock gör bland yngre män och små pojkar i alltför stor utsträckning) men vuxna män förväntas ändå ha ett avslappnat förhållande till våld, att liksom gilla våld och att tycka att det är spännande. På så vis tillhör våld fortfarande mansrollen även om våldsutövande inte gör det.