Så jag gav mig in i en diskussion som egentligen inte ger mig annat än magsår. Men jag vill ändå försöka förklara och så får man gärna fråga mer om något är otydligt.

Som ni ser rör det alltså frågan huruvida genusvetenskap är en vetenskap eller – vilket de flesta där verkade tycka – är en politisk ideologi. Och ska vi vara riktigt ärliga kan det vara jävligt svårt att se skillnaden så som genusdebatten går i Sverige just nu.

Problemet är som så många gånger förr att alla dem som faktiskt sysslar seriöst med genusforskning kanske tar en snabb titt på rabiata feminister och fradgetuggande jämställdister, tänker ”fuck no, de får ta död på varandra” och kryper tillbaka ner i arkivet. Tro mig, med tanke på hur mycket skit som hävs över genusforskare utan att ta någon som helst notis om skillnaden på forskningsresultat och forskaren som kommit fram till dem – saklig kritik och personangrepp – är det mycket möjligt att det här är enda gången jag orkar sticka upp näsan ur arkiven. Men, vi provar!

Om någon mot förmodan missat det är jag alltså genushistoriker och sysslar med svensk juridik 1350-1550. Bara så att grunderna är klara.

Vad gäller genushistoriska teorier är den viktigaste att det är skillnad på kön (som är biologiskt) och genus (som är socialt) och helt fundamentalt är att genushistoria rör sig om dynamiken mellan män och kvinnor, inte om könskamp eller kvinnohistoria. Av de genusvetenskapliga modeller som jag själv använder är de viktigaste enkönsmodellen och tvåsfärsmodellen. Den första, som utvecklades av Thomas Laqueur, innebär att man först för ett par hundra år sedan insåg att det finns två kön. Dessförinnan var man övertygad om att det bara fanns män. Det där med att somliga inte hade snopp förklarade man med att de befann sig längst ner på en glidande skala där manliga män var högst upp och att de andra inte var riktigt färdiga män. Min egen syn på enkönsmodellen är att den är väldigt tydlig när man tittar på medicinsk kunskap och biologiska teorier men att den i mitt eget material (juridiska källor) inte alls är lika tydlig. Tvärtom verkar det som om tvåsfärsmodellen skulle vara bättre på mitt material. I den modellen menar man att det fanns en sfär (ekonomisk, juridisk och politisk) som var för männen och en sfär (hemmet) som var för kvinnor. Ofta säger man den offentliga och den privata sfären.

Och nu kommer det viktiga, det som gör genusvetenskapen till en vetenskap, eller åtminstone gör genushistoria till vetenskap. När jag som genushistoriker tolkar vad jag ser är det inte min uppgift att döma någon utan att med hjälp av modellerna försöka förklara hur människor såg på sin verklighet – men modellerna är förstås sentida konstruktioner och ingenting annat! Trots att tvåsfärsmodellen passar bäst in på mitt material finns det helt klart en flytande gräns mellan sfärerna och undantag kan man alltid hitta. Som genushistoriker är det min uppgift att redogöra för alla dessa undantag och försvara varför jag väljer en viss modell över en annan, men som i all forskning handlar det om att teorier och modeller i ljuset av ny kunskap kan behöva omvärderas. Vilket är tur, för annars hade det knappast funnits något behov av historiker alls.

Frågor på det?

Läs också gärna om vems fel allt är!

Får man bara inte nog utan vill läsa ännu mer kan jag rekommendera exempelvis Maria Ågren Domestic Secrets (2009), Anu Lahtinen Anpassning, förhandling, motstånd (2009) och Christer Winberg Grenverket (1985).