Så jag har blivit sjukskriven. Det står att det är en anpassningsstörning, vilket rent kliniskt säkert är korrekt men metaforiskt är ett skämt eftersom jag är här för att jag är för bra på att anpassa mig. Så bra att jag kan trycka ner den inre rösten som säger att jag inte vill eller orkar och bara göra vad som ska göras medan jag går sönder på insidan.

Hur som helst.

Jag har köpt en liten motorsåg som jag har varit ute och städat i trädgården med och det var utmärkt terapi. I morgon ska jag klippa håret kortare. Inte med motorsågen alltså, men med kökssaxen. Det kommer säkert också att bli jättebra.

Och jag hörde på någon podcast där de pratade om livskriser och om att klippa håret och om hur det egentligen inte handlar om frisyrer utan om att man inte längre vill vara den person man varit. För min egen del handlar det mest om att jag var hos frissan och betalade snordyra pengar för att få håret proffsigt klippt för typ någon månad sedan. Men det blev varken särdeles jämt eller så kort som jag hade velat ha det ens efter att jag hade kommit tillbaka när det inte blev bra första gången, men det vågade jag förstås inte säga då. Att ha protesterat en gång var tillräckligt. Hon såg stressad ut och var säkert trött. Relaterbart.

Så att klippa håret är inte för att jag vill vara någon annan utan för att jag har gått runt i över en månad med något som inte har känts helt bra och bara… anpassat mig. Nu är jag störd i min anpassning, så saxen nästa.