Det har varit många kvällar borta för min högt vördade make nu på sistone, och så är han borta ikväll igen. Det är jobbgrejer, så han kan i princip inte göra så mycket åt det, och jag kan trösta mig med tanken på att han säkert gärna skulle ha varit hemma istället.
Och så sitter jag här och tänker på alla män som faktiskt tror att det är ok att vara borta mycket, att det ju inte gör något om de är borta en kväll till för hustrun har aldrig några problem med att hinna med disken och tvätten och barnen. De behövs inte hemma ändå. Som om man valde sin man efter hans städarpotential, liksom. Som om själva anledningen till att man en gång bestämt sig för att leva tillsammans var synergieffekten av att kunna dela tvättmaskin. Jag är rädd för att allt för många av de män som prioriterar annat än hemmakvällar inbillar sig att det är vad det handlar om. Ibland blir jag rädd att min egen man tror att det är vad det handlar om, kanske för att det där med hushållsarbete är lättast att räkna på, mest konkret.
Men nej, de där ensamma kvällarna är det inte orättvisor i fördelningen av hushållssysslorna som jag brukar tänka på, utan ensamheten. Saknaden. Berättelserna om stort och smått som ingen lyssnar på. Den gnagande känslan av att inte vara prioriterad, oavsett hur bra anledning att vara borta han än har. Påtvingad tystnad. En kall säng.
Allt annat klarar jag själv, men till tvåsamhet måste man vara två.