En av de där sakerna som alltid tycks komma upp när man diskuterar genus är att alla feminister och alla genusvetare eller annat löst genuspack tror att kön skapas – att kön inte är något man föds med. Jag vet inte riktigt var den idén kommer ifrån, men för första gången hörde jag den nu sättas i samband med Judith Butlers tankar om genus som performance och kanske är det där någonstans som det har blivit fel. För det Butler menar med genus som performance är att man förvisso föds med ett biologiskt kön men att genus skapas, omförhandlas och upprätthålls genom yttre påverkan – framförallt språk – snarare än inre och att även den som föds med ett visst kön kan leva ett annat genus.  Det vi ser som en man eller som en kvinna är alltså beroende av kulturen, inte av biologin.

När man betraktar historien framstår detta som helt självklart. Som ett exempel kan vi ta Largillieres målning från slutet av 1600-talet. Här ser vi de manligaste männen, manligheten personifierad, de absoluta alfahannarna. Topdog. King of the Hill. The Man.

I 1600-talets Frankrike hade alla känt igen den här manifestationen av genus som den yttersta manligheten. Idag hade reaktionen knappast blivit den samma. Kläderna, poseringen, mouchen, håret, sminket – allt med den här bilden säger att det är kvinnor. Typ så här:

Det vi uppfattar, det vi reagerar på, är en manifestation av vårt biologiska kön – det som kallas för genus. Beroende på vilket biologisk kön man föds med förväntas man göra olika saker. Vissa saker kanske kommer naturligare än andra och det kan ha samband med sådant som hormoner, men det förhindrar inte att genus är performance. En del forskning har visat att små flickor föredrar dockor framför bilar, men det betyder inte att att flickor är mer lämpade som sköterskor och män som läkare, eller att kvinnor skulle bli dåliga bilmekaniker – det är samhälleliga förväntningar; genus som performance.

Vad som har ansetts passande, vad som varit rätt mall för att leva ut ens biologiska kön är kulturellt betingat. De här sågs som okvinnliga kvinnor på sin tid i början av 1900-talet, trots att allt vi tror oss veta om kvinnor idag säger att det nog inte blir mycket tydligare kvinnligt än så här; i dag uppfattar vi dem som kvinnor. Men de här kvinnorna betedde sig inte som kvinnor. De slogs mot poliser, sa fula saker, trodde att kvinnor skulle platsa på universitet och rent av att kvinnor förtjänade en egen röst. Det här var kvinnor som var så okvinnliga att de var skrattretande för de gick emot kvinnans natur. De här räknades inte som riktiga kvinnor.

Så när folk i dag kommer och säger att genusvetenskap bara är skit för att det faktiskt är skillnad på könen så blir jag rätt trött. Alltså, ingen säger att det inte är skillnad på könen. Men att samtidens syn på genus – syn på manligt och kvinnligt – påverkar hur kön manifesteras – hur man visar att man är man eller kvinna – det är fullkomligt självklart. Visst påverkas vi av biologi, men människan är också en kulturell varelse som gång på gång trotsar biologiska betingelser för sin kulturella tillhörighet. Och det är här som talet om människan som biologisk varelse och styrd av sina hormoner blir synnerligen problematiskt. För om människan borde fungera på ett särskilt sätt på grund av biologin så skulle det inte finnas en sådan enorm variation på manifestation av genus, varken över tid eller rum. Och om människan ska fungera på ett visst sätt om allting är som det ska betyder det att alla som inte fungerar så är anomalier. Med ett sådant synsätt blir exempelvis transsexuella, homosexuella och bisexuella i dag avvikande från vad en människa ska vara, och det är farligt. För om man tittar på historien, på damerna på bilden ovan exempelvis, och tänker på alla de manifestationer av genus som inte kan förklaras av biologi eller av ett naturligt ”rätt” eller ”fel” så förstår man vikten av att studera genus och av bland andra Judith Butlers tankar om genus som performance. Det biologiska könet kanske förblir konstant, men manifestationen förändras.