Historikerns historier

Solen skiner i Stockholm

Ja, inte nu längre. När jag äntligen återvänt till hotellrummet är det svart som natten. Och är natt.

Men när jag i morse promenerade (och det blir mycket promenerande när man inte hittar) till Riksarkivet lyste solen från en klarblå himmel och jag kunde ingenting annat än prisa växthuseffekten och njuta.

Det här är utsikten från stranden precis nedanför Riksarkivet.

Högt uppe på en kulle tronar en kloss, i den mån klossar nu tronar, och vaktar de medeltida dokumenten. I morgon ska jag försöka få in några bilder på dem, och så utlovas bilder på Svartboken…

Historikerns historier · Nyhetsplock

En alternativ familj

För de flesta som forskar i historia, och för alla som forskar i genushistoria, är det en självklarhet att kärnfamiljen är en nyhet och långtifrån det enda sättet att ordna en familj. Familjen med mamma, pappa och barn har möjligen fungerat som någon sorts basenhet så långt tillbaka som på medeltiden, men troligtvis bara ekonomiskt. Socialt sett var familjen sannolikt mycket större än så, och dessutom hade de allra flesta hushåll förutom en ”kärnfamilj” även tjänstefolk och släktingar under samma tak.

Och rent personligt kan jag inte låta bli att anse att om det var tänkt att barn skulle uppfostras av bara två personer, eller i extrema fall bara av mamman, hade de inte varit så förbannat svåra att uppfostra.

Historikerns historier · Vardagslivet

Jag sitter fast…

… i en meningslös diskussion som inte leder någonvart. Men det är ett icke acceptabelt nederlag att sluta först.

En gratis vinst för idiotin liksom.

 

 

Historikerns historier

Skillnaden mellan att ha rätt och att vara vetenskaplig

Igår tipsade jag på bloggen om Dick Harrisons fina inlägg om riktiga svenska riddare. Inlägget har på hans blogg fått en hel del kommentarer och frågor. Först tyckte jag att det var synd att Harrison inte tog sig tiden att svara på frågorna, men efter att jag själv beslöt mig för att besvara några frågor som dök upp förstår jag så mycket bättre. För flera kommentarer handlar det om vanlig nettikett: har man ingenting konstruktivt att komma med kan man låta bli.

Men bland kommentatorerna finns också en uppsjö självutnämnda experter, som utrustade med färdiga sanningar och en veta-bäst-attityd inte bara förringar andras kunskaper utan tydligt klargör varför utbildning är viktigt. Att utbilda sig till historiker betyder inte bara att man har läst mer fakta än andra utan att man har verktygen att tolka fakta, att omvandla detaljer till kunskap inom större kontexter och att förstå att vi inte kan veta allt. En bra historiker, enligt mig, har förmågan att acceptera sin egen litenhet och vet att allt vad vi tror oss veta om historiska tider är konstruktioner skapade av oss.

En av mina fantastiska handledare sa till mig att det inte handlar om att ha rätt, utan om att vara vetenskaplig. När man beskriver händelser i det förflutna är det historikerns uppgift att redogöra för alla möjliga tolkningar av händelsen och sedan klargöra varför en tolkningsmodell är att betrakta som trovärdigare än andra. Är man rädd för att berätta att någon annan läst situationen på ett annat sätt har man förmodligen inte tillräcklig grund för sin egen version.

På Harrisons blogg uppstod en diskussion om huruvida det så kallade slaget vid Neva 1240 är ett påhitt eller ej. Signaturen GabrielW var av den starka åsikten att det bara är ett påhitt, medan jag framförde att jag inte höll med. På det svarade han:

”Fullständigt egalt vad du håller med om eller inte. Det är ett påhittat slag som helt saknar källor och där det dessutom finns otvetydiga fakta som klart utesluter det händelseförlopp som beskrivs.”

Den som är intresserad av diskussionens utveckling därefter får gärna följa den på Harrisons blogg, för här vill jag bara kommentera den första meningen, och enligt mig den största missen. Det är långt ifrån egalt att någon inte håller med. Hade det inte funnits forskare som ”inte höll med” hade forskningen stått stilla.

Den som är av avvikande åsikt är inte ett hot utan en möjlighet till en annan vinkel, ett större perspektiv och en fullkomligt avgörande del av historievetenskapligt arbete.

Historikerns historier

Dick Harrison och de riktiga riddarna

Först är det säkert på plats med en kort introduktion. Jag är från en riktigt liten stad i Östergötland som inte ser mycket ut för världen nuförtiden, men som blomstrade på medeltiden. Detta har lett till två saker:

1: Jag är frälst i allt som har med medeltiden att göra. Utom utedass. Och böldpest.

2: Den första ”kändis” som jag såg i verkliga livet var Leif Loket Olsson (från Bingolotto), och det var en stor händelse.

Dessa två faktorer samverkar till att den dagen min älskade far tog mig till Bjälbo underbara medeltida kyrka för att lyssna på Dick Harrisons föreläsning om Östergötlands medeltid blev en klar vändpunkt. Tidigare hade jag tänkt bli prinsessa (eller helst grevinna, så att man fick söka mitt namn på G som Grevinnan Charlotte i telefonkatalogen), men där och då bestämde jag mig för att bli professor i historia. Det var också så jag presenterade mig för Dick Harrison ute på kyrkogården.

– Hej Dick. Jag heter Charlotte och ska bli professor när jag blir stor. Har du några bra tips?

Jag följde hans råd (vilket var att jag skulle läsa mycket och börja på universitetet) och det är med förtjusning jag tar ett avbrott i min egen forskning för att läsa hans blogginlägg om de ”riktiga” svenska riddarna. Det ska medges att texten är synnerligen förenklad och den historiker jag har blivit skriker efter dokumentation (hur vet han till exempel att flertalet dubbningar skedde vid kungliga fester och bröllop om vi inte har kännedom om det totala antalet?), men för er som har barn som tycker att riddare och sånt är häftigt rekommenderar jag varmt att läsa hans inlägg. Barn idag får hela tiden höra ”fast inte på riktigt, det är bara på TV”, så ge dem lite historia, lite riktiga äventyr, riktiga prinsar och prinsessor och riktiga riddare!

Men märk väl: Svenskarna har INTE gjort några korståg till Finland!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Stasi-agenter, missbedömningar och öppenhet

Nu talas det om att äntligen öppna Stasi-arkiven i Sverige, även om det fortfarande är oklart exakt vad som öppnas och för vem. Förvisso kan jag inte annat än tycka att historiskt material ska tillhöra oss alla, och att vi historiker måste få fri tillgång till arkiven för att kunna göra vårt jobb, men det måste finnas en djupgående respekt för människors integritet. Med tanke på att Stasi-agenter är något som tycks intressera allmänheten kan man tänka sig att det skulle finnas en hel del att skriva om i arkiven. Men vi måste också begrunda vilken nytta den kunskapen som arkiven gömmer faktiskt har. Är det värt att människor som levde i en annan tid, på många sätt en i annan verklighet än oss, tas fram redan innan deras fall hunnit preskriberas? Är just Stasi-arkiven och den kunskapen som finns där så mycket viktigare än annat att vi måste ge alla fri tillgång till dem nu? Och om det inte rör sig om fri tillgång, vem ska då bestämma vad vi får se och inte?

I exempelvis Ryssland är många arkiv stängda (och det samma gäller även i exempelvis Frankrike och Italien) vilket betyder att historiker inte har tillgång till materialet där. I vissa fall kan historikern får material som är tillrättalagt för att inte ”skada” regeringen, exempelvis genom att utvalda sidor saknas eller att proveniensen ändrats – det senare gör det omöjligt att följa källans väg in i arkivet och fram till historikern. Historikernas arbete är väldigt viktigt, vilket bevisas av somliga arkivs behov av att tillhandahålla bristfälligt material och försvåra jakten på en så objektiv tolkning som möjligt.

Med tanke på att Kungliga Biblioteket inte vill låta digitalisera och publicera tidningar från tiden efter 1850 på grund av upphovsrättsliga bekymmer finns det anledning att ifrågasätta prioriteringar. Vad är det för svar vi söker? Vill vi öppna Stasi-arkiven som en del av en demokratisk gärning eller i jakt på syndabockar? Vem ska ges rätten att tolka kunskapen?

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Förlorade dagböcker

Kalla det en historikers arbetsskada den som vill, men jag går igång på återfunna dagböcker. En av Bram Stokers dagböcker har under årens lopp stått liten och obemärkt i en bokhylla hos barnbarnsbarnen. De första anteckningarna gjorde Bram, eller Abraham som han hette egentligen, när han var i 20-årsåldern, 1871. Dagboken innehåller flera referenser till vad som senare utvecklas till delar av Dracula, bland annat att vampyrer inte kan se sin egen spegelbild. Spännande!

Den som vill kan förbeställa boken baserad på dagboken på Amazon. Publiceras i mars nästa år…

(”Farfar” tjoar Tilda glatt när hon ser bilden. ”Nej, en författare” försöker jag. ”Aha, fattare” bekräftar Tilda.)

Historikerns historier

Ptching!

Rätt som det är slås jag av det uppenbara: engelskans husband är förstås en omvandling av av svenskans husbonde. Tsisös att jag inte förstått det tidigare.