När jag först kom till Huset för fyra år sedan var inte bara huset i ett ganska sorgligt skick utan även trädgården. Ofta finns det ju gamla planteringar och någon sorts struktur i en gammal trädgård bara man ger den lite tid att visa sig genom åtminstone en uppsättning av varje årstid. Så har jag hittat några gamla vinbärsbuskar på baksidan och några tigerliljor under körsbärsträden, men det är allt. Förvånansvärt lite med tanke på att huset har stått här i över 100 år. Trädgårdspyssel har avgjort inte varit ett intresse hos tidigare ägare.

Förutom att plantera träd (flera äppelträd och ett prydnadskörsbär) har jag därför mest satsat på att få ordning på gräsmattan. Första året var den full av tistlar och brännässlor och det vore egentligen en mild överdrift att alls referera till det som en gräsmatta. Hur som helst. Jag har med förtjusning klippt gräset. Inte allt, för trädgården är för stor för det, men utvalda delar.

Klippa gräs är nästan lika tillfredsställande som att måla för man ser resultatet omedelbart. Det blir form. Struktur. Och efter fyra år av intensivt klippande har jag faktiskt en riktig gräsmatta. En sådan där jag och Gabriel kan vara ute i solnedgången och blåsa såpbubblor barfota.

Nu ska jag försöka få ordning på gräset i vad som ska bli min fruktträdgård också. Med tanke på att den delen av gården har grävts upp för att lägga ner kablar och ta upp oljetanken och jag har sparat pengar genom att prutthurtigt meddela att jag kan städa upp själv lär det väl ta minst ytterligare fyra år. Då hoppas jag att man ska kunna gå barfota ut och plocka äpplen. Det vore något det!