Vi brukar alltid fira barnen i tre dagar, delvis för att jag är traditionalist och medeltidshistoriker och lite för att det helt enkelt blir för stressigt och för mycket folk att försöka köra allt på samma dag. Så den nionde, Vilhos riktiga födelsedag, firade vi i familjen. I går hade vi barnkalas för Vilhos yngre vänner och i dag för de äldre vännerna (läs; mammas och pappas vänner) och släktingar. Vilho ville bara bjuda fem vänner, och det tyckte vi förstås var en bra idé. Och jag erkänner möjligheterna att just de fem vännerna utgör gräddan av hela den årskullen, men jisses vilka härliga ungar! Så oerhört trevliga, påhittiga, artiga, lätta och lagom vilda! Dagens ungdom får en hel del skit för sin dåliga uppfostran och taskiga chanser att bygga en acceptabel framtid, men efter att ha haft de där ljuvliga exemplaren på ett perfekt kalas i går måste jag säga att framtiden ser väldigt ljus ut.

Vilho hade gjort ett ganska rigoröst schema med saker som de skulle göra. (Han har läst så mycket engelska att han ganska konsekvent skriver C istället för S.) Snökriget fick vi ge upp eftersom det var minus femton och det enda som gick att kasta var isklumpar. Experimenten blev kul och barnen var tillbörligt imponerade, men sedan tog LEGO-byggandet över hela showen och vi fick be dem förvånansvärt många gånger att komma till bordet för att äta. Men det var lycka och det var kramar och tack för att vi fick komma och ännu mer tack för att ni kom och mycket, mycket nöjda föräldrar. Föräldrarna uppmuntrade vi förresten att förbereda sig på att stanna på tårta och kaffe när de kom för att hämta sina barn. Kalas nuförtiden är annars alldeles för lite chans att träffa andra föräldrar.

Och i dag kom så släktingarna från makens sida och jag njuter i fulla drag över att de är så härliga och jag slipper alla de där problemen som kan komma av att gifta sig in i en familj. Senare på kvällen kom kompisarna, och då hände det där som av någon outgrundlig anledning alltid händer när makens vänner är här. Nån ba ”jomen jag lärde mig en sån här ny grej för att hindra folk från att andas” och nån annan ba ”nämen asså coolt” och så räcker det aldrig med att man bara pratar om det. Så det finns hopp för framtiden. I nästa generation.