I en diskussion med personer som är kritiska mot genusvetenskapen gled vi över till varför genushistoria skulle vara ett berättigat ämne värt skattepengar. Jag tänkte nu försöka besvara en del av den kritik som framfördes.

Ett av de starkaste argumenten verkar vara att det där med att skriva kvinnornas historia är ungefär lika intelligensbefriat som kvotering in i bolagsstyrelser. Kvinnor som inte av egen kraft gjort sig förtjänta av utmärkningar ska inte ha några. Jag är också emot kvotering av kvinnor, men genushistoria är långt ifrån en kvotering av kvinnor utan en effekt av den nya tidens historieskrivning där fokus skiftat från det stora narrativet där man genom kungar och krig beskriver en enskild nations historia till försök att återberätta forna tiders verkligheter objektivt. Vill man förstå hur livet tedde sig i Sverige på 1500-talet är kvinnornas liv en lika naturlig del som männens, och relationen dem emellan det viktigaste objektet för genushistorikern. Det handlar alltså inte om att förneka att Gustav Vasa var den enskilt mest betydelsefulla personen i 1500-talets narrativ utan om att dels beskriva hur alla som inte var Gustav Vasa hade det, dels att förstå vilka samhällsprocesser som ledde till att Gustav Vasa kunde få den betydelse han fick.

Ett annat argument för att genushistoria skulle vara irrelevant är att genus egentligen bara är feministisk ideologisk propaganda. Det är allmänt vedertaget i dagens värld att vi som människor påverkas av både arv och miljö. En del av den påverkan miljön har är genom hur vi socialiseras in i vårt genus, men också exempelvis i vår klass. Jag får ofta höra att genusvetare skiter i det där med biologin och även om det säkert finns genusvetare som inte tar biologin på tillräckligt stort allvar (skräckexempel erbjöds i Hjernevask) är det inte genusvetarnas främsta syfte att identifiera biologiska effekter – även om det förstås till viss del måste vara en bieffekt av att man identifierar genus. För en genushistoriker som betraktar det samhälle som fanns för 500 år sedan är det nästintill omöjligt att med säkerhet urskilja biologiska aspekter, främst för att klass och genus i mycket högre grad än biologi formade samhället.

Ibland kommer det också fram protester om att genushistoria är historieförvanskning med enda syfte att skriva en snyfthistoria om hur jobbigt kvinnor har haft det för att berättiga att kvinnorna nu hämnas på männen. Förutom att det är väldigt cyniskt sysslar dagens historiker aldrig med att värdera tidigare samhällen, utan med att beskriva. När man sedan beskriver samhället för 500 år sedan som tydligt patriarkaliskt och med begränsade rättigheter för kvinnor är det inte för att rättfärdiga en kollektiv bestraffning av dagens män utan för att det är egenheter i samhället man helt enkelt inte kommer ifrån. Samtidigt gäller det för historikern att bibehålla ett öppet sinne för vad källorna berättar och inte söka bekräftelse på en viss tes utan att redogöra för möjliga detaljer som pekar åt ett annat håll. Min fantastiske Handledare B sa en gång att det handlar inte om att ha rätt, utan om att vara vetenskaplig. Det betyder att man har en skyldighet att redovisa för alla tänkbara läsningar av sitt källmaterial och med hjälp av tidigare forskning komma fram till den mest troliga tolkningen. Att kvinnor i historisk tid varit underordnade män råder det inget tvivel om. Jag har fått höra att trots att en del kvinnor möjligen var underordnade män fanns det också män som var underordnade kvinnor. Det är helt självklart, men om vi säger så här: det fanns betydligt fler saker en man fick göra utan tillåtelse från en kvinna än tvärtom. Faktum är att på 1600-talet betraktades kvinnan (som varelse, oavsett klass) som av så klent förstånd att hon inte tillåts sköta sina egna juridiska angelägenheter. Liknande tankar om män (som varelse) fanns inte. Till och med fattiga bönder hade om de var män juridiska rättigheter som adelsmän enligt lagen inte fick kränka. Och återigen: det här är inte att skuldbelägga och ingenting som dagens män ska lida för men det är en del av historien som knappast går att tolka på annat sätt. Däremot är det uppenbart när man studerar mikrohistoria (alltså exempelvis en enskild släkt, en by eller en kort tidsperiod) att kvinnor hade rättigheter och utnyttjade dem. Kvinnor var på intet sätt värnlösa små varelser fångade i en patriarkalisk tyranni.

Jag har också väldigt ofta fått höra att kvinnor helt enkelt inte borde ha plats i historieböckerna för att de inte har presterat någonting och att tidigare historieskrivning inte är mansdominerad utan bara anpassad till vem som var betydelsefull och att dessa råkat vara män. Det är just en sådan här bild av världen som gör att genusvetenskapen behövs. Om man på riktigt upplever att kvinnor inte presterat något värt att nämna för eftervärlden under de senaste 1000 åren borde den naturliga frågan vara: varför? Varför upplevs fortfarande inte allt det kvinnor gjort som viktigt för att det inte är politik eller krig? Och varför är alla kvinnor som levt och verkat före oss osynliga? Jag fick höra att de inte ska lyftas fram bara för att de är kvinnor, men lika viktigt är att de inte ska gömmas undan bara för att de är kvinnor. Kvinnor under århundradenas lopp har inte fortsatt vara hemmafruar, heltidsmödrar och oskolade för att de på grund av biologi skulle ha varit olämpliga som härförare, politiker och lärda utan för att den delen av världen under hundratals år varit stängd för dem. Att ge dessa kvinnor en plats i historieböckerna är inte att kvotera utan att komplettera. Historien om hemmet, om barndomen, om lokalförsörjning, om äktenskapet (den kanske enskilt mest betydelsefulla ekonomiska faktorn i förfluten tid), om uppfostran, om socialisering, om gräsrotsnivån – allt det borde vara en del av det stora narrativet: inte för att det rör kvinnor utan för att berättelsen och framförallt förklaringarna blir lidande utan. Inte heller handlar det om att skapa upprättelse för kvinnor utan om att förstå hur social- och kulturhistoria har format samhället i minst lika hög grad som politik och krig.

Och jag kan knappast skriva om det här ämnet utan beröra sexuell makt. Det hävdas nämligen ganska utbrett att kvinnor hade sexuell makt och därför kunde påverka männen nästan hur de ville. I samband med detta hävdas också att kvinnor – huvudsakligen för att de inte behövde dra i krig – hade det ganska bekvämt och att samhället var anpassat efter kvinnornas behov. Först och främst vill jag passa på att påpeka att det är just sådana här frågor som genushistorikerna kan reda ut. Sedan vill jag också säga att sexuell makt är mycket relativ. Visst kunde vissa kvinnor säkert påverka männen runt omkring dem med sexuell makt, men makt som inte är lagstadgad eller skyddad av normer är oerhört begränsad och otillförlitlig. I ett samhälle där exempelvis våldtäkt inom äktenskapet var lagligt, där kvinnors sexualitet var starkt begränsad av samhällets normer om dygdighet och där män inte straffades för utomäktenskapligt umgänge (om inte partnern var gift, man eller ett djur) kan den sexuella makten rimligen inte ha varit ett särskilt betydelsefullt vapen i kvinnors vardagsliv. Kvinnor i allmänhet hade det knappast mer bekvämt än män i allmänhet och om man vill hävda att samhället var anpassat efter kvinnornas behov bör man noga definiera ”behov”. Det verkar som om man tyr sig till biologin och menar att eftersom kvinnornas främsta uppgift och behov som biologisk varelse var att reproducera och sedan skydda sin avkomma var samhället anpassat till detta. Det enda jag kan komma på som stöder den här teorin är att kvinnor enligt medeltida lag inte kunde bli bannlysta, men i praktiken frångick man glatt denna regel. I själva verket var det inte kvinnans rätt till avkomman utan mannens rätt till avkomman som skyddades. En mor blev exempelvis inte automatiskt ansvarig för sina barn om fadern dog.

Ytterligare en protest mot genushistoria rörde att om jag vill sitta och läsa 500 år gamla brev får jag göra det som hobby, inte på skattepengar. Egentligen rör väl den protesten inte bara genushistoriker utan alla historiker. Jag har, om jag får säga det själv, en ganska gedigen utbildning för att göra just det jag gör och en färdig historiker har allra minst åtta års universitetsstudier bakom sig (ofta betydligt fler). Som jämförelse kan nämnas att en läkarutbildning är 5,5 år lång. Förvisso kan man hävda att det historikerna lär sig inte är särskilt viktigt men personligen tycker jag att det är tryggt att det finns en så bred och så gedigen utbildning av dem som ska hjälpa till att förklara allas vårt förflutna. För i grund och botten handlar det om att det förflutna tillhör oss alla, och att den kunskap de 500 år gamla breven jag nu läser kan ge vår nutid ska komma alla till godo. Att skattepengar bidrar till finansiering möjliggör att alla de som är intresserade av det förflutna har rätt att få veta mer utan att själv spendera de tiotals år i mörka arkiv som det tar att leta reda på kunskapen, eller förväntas skaffa sig de år på universitetet det tar att lära sig tolka den.

För att avsluta vill jag citera Michelle Rosaldo som 1980 skrev:

”We must begin […] to ask just how it comes about – in a world where people of both sexes make choices that count – that men come to be seen as the creators of collective good and the preeminent force […]”