Jag har fått en kamera. En riktig kamera istället för den sju år gamla grunka jag bråkat med fram tills nu. En riktig kamera som fotograferar när man trycker på knappen, inte 28 sekunder senare och endast under förutsättning att jag under dessa sekunder inte rört mig ur fläcken. En riktig kamera som förvisso tar bättre bilder i dagsljus men som inger förhoppning om att kunna fotografera även under de övriga 19 timmarna av dygnet.

Jag blev så där glad att jag nästan grät.

Och nu har jag ägnat alldeles för stor del av dagen till att fotografera, och värre lär det bli när barnen kommer hem.

Just nu ligger kameran i mitt knä och vilar sig. Ikväll kör vi hårt.

Den allra första bilden. En chokladfylld såndär himmelskhet, som ser så personlig ut att jag istället för att äta upp har diskuterat världsproblemen med.

Percival ligger på soffan och latar sig. Åtminstone tills jag kommer dit och med kameran liksom tryggt balanserad i ena handen kryper fram längs golvet som om det rörde sig om en vildmarksdokumentär om lejon i Afrika, inte ett första försök att fota en slutkörd katt på en soffa.