Etikettarkiv | Duktighetshysteri

Duktighetshysterin

Det pågår en väldigt intressant debatt om det här med duktighetshysteri. Ni vet, när alla hela tiden vill vara så där duktiga som alla andra verkar vara och så blir man stressad, får magsår och blir utbränd. Det sägs att det är något i tiden nu, det där med duktighetshysterin. I en del krönikor väljer man att se en förklaring i livsstilsmagasin och i överpolerade bloggar som visar förskönade verkligheter som vanliga människor inte kan nå upp till. Man talar om superfamiljer som får hela vardagsrumban att likna ballroom dancing, om de där som lyckas lägga Pusslet så att de inte bara hinner med barnen och sina underbara jobb utan också bakar cupcakes och går på yoga. Nu är liksom eran då vi hetsar varandra till att alltid prestera mer och då alla ska vara så jävla duktiga hela tiden.

Och på ett sätt kan jag hålla med. Det finns en sorts duktighetshysteri, en förväntan att orka och kunna och dessutom göra det med ett leende. Däremot är det absolut ingen nyhet. Det är så här samhällen fungerar. Människor i samhället pressar och trissar varandra, men också peppar och hjälper varandra, att nå till det som samhället ser som viktigt för individerna. Idag heter det självförverkligande. För fem hundra år sedan hette det ekonomisk trygghet. Jag vill absolut inte förringa dem som jobbar för hårt, som känner av pressen, som inte orkar, inte hinner och som faller utanför. Det är tungt, och jag tror att alla någon gång finner sig själva stå där på kanten och svaja. Men jag tror att vi missar någonting fundamentalt i hur samhällen fungerar, och har fungerat rent historiskt, om vi tror att vår tid just här och nu kännetecknas av en press att prestera som inte har funnits tidigare.

För den pressen att prestera finns i alla samhällen, överallt, i alla tider. Prestationen ser bara inte likadan ut. För fem hundra år sedan låg det enorm press på människor att arbeta oerhört hårt med betydligt tyngre uppgifter än vad vi har idag. Två veckors sjukledighet för stress existerade inte. Det fanns en press att lära sig reglerna för socialt samspel, att inte göra några övertramp, att hållas innanför ramarna, att socialiseras in i den rätta kontexten för att kunna hitta en livspartner. Men inte vilken livspartner som helst, utan en som man sedan faktiskt skulle tillbringa resten av livet tillsammans med (låt vara att det var kortare än i dag med tanke på beräknad livslängd), som man skulle få barn tillsammans med och som skulle utgöra den ekonomiska och sociala trygghet samhällssystemet inte ännu gav. Nej, hysteri att vara duktig, att prestera och att passa in har alltid funnits.

Istället skulle man kunna se det som att vi har det rätt bra idag. Duktighetshysterin kanske florerar, men bara om vi tillåter den. Vi har samhällssystem som skyddar oss (även om de är långt ifrån felfria) och det värsta som kan hända för den som säger nej till duktighetshysterin och vägrar följa strömmen är att den gör något annat. Det finns ingen utstötthet ur den sociala gemenskapen för den som inte bakar cupcakes, det finns inga kyrkostraff för den som klär sig i alternativa kläder och inga offentliga tillrättavisningar av den som skiter i att dyka upp på bikram yoga. Problemet i dag är alltså inte att det finns duktighetshysteri och prestationsångest – det är tidslösa fenomen – utan att en del lockas in i myten om att människans viktigaste mål i livet är ett självförverkligande någon annan har definierat. Säg nej, nästa gång. Det är varken svårare eller lättare än så.