Tilda tar på sig tumvanten.

Tilda: Mamma!
Jag: Ja…?
Tilda (böjer på tummen): Tummen är alldeles själv.
Jag: Ja. Så är det med sånna här vantar.
Tilda (med djup och äkta oro i rösten): Tummen är alldeles själv och alla de andra fingrarna är tillsammans. (Böjer på de andra fingrarna liksom för att bekräfta att de är tillsammans) Till och med lillfingret är med. Men inte tummen. Och sedan när de har kalas, då får inte tummen vara med heller för tummen är alldeles själv och kan inte komma till de andra.
Jag (anar den sista chansen att avvärja ett fullskaligt utbrott på grund av tummens påtvingade ensamhet): Jomen sedan när de har kalas tar man av vanten och då är alla fingrarna tillsammans igen.
Tilda (synbart lättad): Åhå.