Vardagslivet

Min man måste sluta läsa mig blogg

I bilen på väg till Mummi:

Min högt, värderade älskade make: Tsiis. Turn the AC on. Why is it even off?
Jag: I turned it off. I had the windows down ‘cause the kids love that and you’ve told me I don’t get to have the AC on when I have the windows down.
Maken (med beklagansvärt lite respekt för att jag för en gångs skull gjort som han ville): Awww… You’re so beautiful!
Jag (kanske inte helt övertygad om kopplingen): How the fuck does that make me beautiful!?
Maken: Oh no. Did I offend your gender-thingie by calling you beautiful?

Vardagslivet

Katterna firar vår

Ett tydligt vårtecken är att katterna är mer ute än inne. Till och med gamle Katt är ute i trädgården, trots att han helst inte rör sig utanför sin bekvämlighetszon fåtöljen bredvid elementet – matskålen – min säng när förmiddagssolen skiner in.

Poppy visar växthuset var skåpet ska stå. Så att säga. Medan hon låg och solade sig på kanten blev kanten helt ba ”du är dum i huvet” å hon ba ”ta tibaks de där” och kanten ba ”make me, bitch” och Poppy ba ”take this, din kant”.

Alla tre katterna kan sitta i evigheter och stirra på en bestämd plätt i gräsmattan av det uppiggande nöjet att i det ögonblick jag rest mig från stolen för att komma dit och inspektera fräsa iväg snabbare än en löning och från ett tryggt staket någonstans under förevändningen att de bara tvättar sin tass betrakta grannarna med stigande oro konstatera att nu står den där konstiga svenskan och stirrar på en plätt i gräsmattan igen.

Och sen har vi långa filosofiska diskussioner om det rimliga i att jag får röra min fötter utan att dessa betraktas som hot mot den allmänna kattsäkerheten och måste avrättas.

Vardagslivet

Det betyder inte att jag är beroende, bara så ni vet.

Men universitetets mejl-server har varit nere i, i skrivande stund, 6 minuter och jag håller på att få ett nervsammanbrott. Hur kan det vara så svårt att fixa?! Datanörds, do your thing!

Perkele.

Historikerns historier

När får man säga att man älskar någon?

Jag tycker att det är helt rimligt att säga att man älskar någon om denna någon just ordnat så att ens stipendium betalas ut tidigare än vad man i sin numerologiska förvirring bett om på blanketten.

Vardagslivet

Vår existensiellt utmanade katt

Vi har en gammal katt som heter Katt.

 

Hade det inte varit för att katten i filmen pratar franska hade jag varit helt säker på att det var vår egen Katt. Han har ungefär samma inställning till världen. Numer pratar vi bara med honom med fransk accent.


Ibland är fåtöljen för mjuk. Och solen för varm. Merde!

Vardagslivet

Man blir lite stirrig liksom men bara lite. Stirrig alltså. Kanske. En smula.

Tidigt imorgon bitti åker jag till Glasgow. Det är kanske inte alldeles rätt att säga att jag är nervös. Snarare är jag oroväckande nära ett nervsammanbrott. Inte så att jag oroar mig över min presentation utan mer resan dit. Jag är inte så bra på att flyga. Eller alltså. Ingen människa är väl så bra på att flyga, det var därför någon cynisk overachiver med storhetsvansinne uppfann flygplanet, men jag är i ärlighetens namn inte så så bra ens på att sitta i ett flygplan. Jag tror inte på Gud men om jag hade gjort det är jag övertygad om att han hade försett oss med vingar om det var tänkt att vi skulle flyga och att han nu sitter i himlen och undrar om de där puckona i de flygande plåtburkarna inte har läst om Babels torn. Ungefär.

Och dessutom blir jag åksjuk.

Så jag har försökt dämpa oron genom att dricka. Förmodligen hade det fungerat betydligt bättre om jag druckit förslagsvis vodka istället för kaffe.

Vardagslivet

Vid samma tid som dinosaurierna. Ungefär.

På Vilhos enträgna begäran skaffade vi Hugo till paddan. Ni vet det där spelet med ett litet troll som springer i gångar och som försöker rädda sin familj som blivit tillfångatagen av den ondskefulla häxan. Det spelet.

Vilho: Men varför kan man inte rädda den där familjen?
Jag: Jag vet faktiskt inte. Jag minns inte hur det funkade då när jag var liten och man spelade det där.
Vilho: Kanske om man har fler liv när man kommer dit?
Jag (utan att en sekund reflektera över att min sexåring tycker att ”flera liv” är en förutsättning för att klara sig igenom svåra situationer): Möjligen. Alltså, spelet är ju väldigt enkelt.
Vilho (tittar på mig med sårad blick)
Jag (minns att han knappt klarar ens de lättaste banorna): Alltså, jag menar inte enkel som i lätt, utan enkel som i simpel.
Vilho: Va?
Jag: Jo, spelet är ju egentligen gjort för att spela med en telefon, därför har det inte så många funktioner och är väldigt svårstyrt.
Vilho (förstår verkligen inte kopplingen): Va?
Jag (åldras femtio år omedelbart utan att passera gå): På.. ja du vet… en telefon. Då på den tiden när man bara hade telefonerna att ringa med.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att inte vara välkommen

Jag tror att de flesta svenskar ser sig själva som ganska trevliga människor. Välkomna i princip överallt, omtyckta av nästan alla. Inte ens danskarna har under de senaste hundra åren varit speciellt fientligt inställda.

När jag kom till Finland var det just med den där inställningen att jag kunde bli kompis med precis vem som helst. Jag är ju svensk och därmed en potentiell bästis för alla jag möter. Jag hade nog inte ens varit i Finland i mer än ett par veckor första gången jag fick höra att jag var en jävla svensk som skulle åka hem. Jag blev så förvånad att jag inte kunde komma på något bättre svar än att jag bor här.

Enligt lagen har jag rätt till att få hjälp på svenska om jag vill. Det gäller exempelvis på sjukhuset, på universitetet och teoretiskt sett på alla statliga inrättningar. Jag brukar aldrig bråka om den rätten, för jag ser det som viktigast att den personen jag pratar med och jag ska kunna förstå varandra. Därför byter jag alltid till engelska om svenskan havererar. Lik förbannat har jag fött barn helt på finska och jag kan inte ens beskriva paniken när man går igenom en mycket lång och utdragen förlossning utan att förstå ett enda dugg av vad som händer, vad man förväntas göra, om allt är som det ska. Lik förbannat har jag blödande ringt till vårdcentralen och bara på finska fått veta att de minsann inte får något extra betalt för att prata svenska eller engelska med mig varefter den allt annat än hjälpsamma sköterskan på andra sidan lade på luren. Lik förbannat har jag fått göra alla grupparbeten själv när jag gick en kurs i tyska på universitetet eftersom ingen av de finskspråkiga studenterna ville samarbeta med mig.

Numer har jag lärt mig i vilka delar av stan och under vilka tider man ska hålla käften om man pratar svenska, när man bör hålla god min och inte öppna munnen för att undvika att reta upp någon. Emellanåt hör jag fortfarande spydigheter, förmodligen för att jag pratar så tydlig rikssvenska att somliga ser det som ett säkert tecken på att jag inte kommer att förstå vad de säger.

Och för första gången i mitt liv har jag fått lära mig att det finns folk som inte tycker om mig på grund av min härkomst. Det är ingen rolig lärdom.

Men egentligen handlar mycket av ilskan mot svenskarna inte om härkomst utan om ett inbillat underläge baserad på en förljugen historia, vilket bevisas av att även de som är finländare, vars släkt i generationer varit finländare, får samma behandling som mig. Bara för att de pratar svenska. Det finns en oroväckande utbredd missuppfattning om att Sverige en gång i tiden koloniserade Finland, sög ut resurserna under 500 år och sedan lämnade befolkningen åt sitt öde när ryssarna kom. Om man tror på det är det kanske inte så konstigt att man är arg. Allt det som man kunde ha haft har ju enligt det tankesättet gått till de där svenskarna som hela tiden är så jävla glada, medan man själv lever på barkbröd och försöker intala sig att Memma är en delikat efterrätt. Inte konstigt alls om man är arg då.

Men Sverige har aldrig koloniserat Finland. Finland var ett landskap i Sverige precis som Småland eller Norrland eller vilket landskap som helst. Det finns inte en enda seriös historiker som tvivlar på det. Därför blir jag extra ledsen och uppgiven när jag läser om de förvridna ”fakta” som tas upp i Itämaasta itsenäisyyteen där grundföreställningen att svenska språket i synnerhet och svenskar i största allmänhet har förstört för finskheten och det finländska folket får stå helt oemotsagd. Den som kan finska och riktigt vill känna uppgivenheten av hur man kan kalla vad som helst för fakta så länge man påstår sig ha ”vetenskapliga toppexperter” kan läsa Klaus Lindgrens utomordentliga sågning av nästintill alla historiska anakronismer som presenteras i Itämaasta itsenäisyyteen här. Personligen ser jag boken som ett ypperligt tillfälle att diskutera historieämnets position i finska skolan. Om eleverna inte får lära sig sin egen historia från innan år 1809 kommer de heller inte att lära sig att ifrågasätta liknande bisarra påståenden och de som kunde ha blivit vänner från andra sidan Östersjön blir istället fiender. För att inte tala om alla de svenskspråkiga finländarna som fråntas sin rätt till sin nationalitet. På samma sätt är det hög tid att svenska barn får lära sig svensk historia innan 1809 med vad som nu är Finland som en naturlig del.

Jag får ofta frågan varför i hela friden jag flyttade till Finland. Jag brukar svara att det var för att lära mig finska, vilket i princip är helt sant, men det som fick mig att ta mitt pick och pack och dra var egentligen en karta. Kartan visar de medeltida lagsagorna i Sverige och finns i den boken vi hade på kursen i medeltidens historia på universitetet (Lindkvist och Ågren, Sveriges medeltid). Av någon outgrundlig anledning har man med Gotland (som inte var svenskt under medeltiden) men har missat hela jävla Finland. Underkapitlet ”Kyrkans organisation” med bokens enda andra karta (över de svenska stiften) har samma brist.

Historia är viktigt. Alla har en och alla har rätt till en. Men alla har också rätt till en korrekt bild av sin historia. Att försöka ge något annat är inte bara manipulativt utan rent av att stjäla en liten bit självständighet, en liten bit personlighet och en stor bit förståelse.

Vardagslivet

Det måste finnas en koppling

Om jag hade haft en sån där telefon som duger till något annat än att ringa och eventuellt skicka några sporadiska SMS med hade jag försett er med en bild. För när jag åkte spårvagn förbi en begravningsbyrå igår stod det två enorma säckar med cement och väntade utanför deras port. Det ger liksom konceptet ”begravningstjänster” en helt annan innebörd.