Jag sitter och förbereder föreläsningar till grundkursen i historia, som jag ska hålla. Och varje gång jag förbereder föreläsningar så slås jag av hur lite jag vet och hur mycket jag har kvar att lära och hur lite tid jag har på mig för att lära det. Jag tror att det blir så. Ju mer man egentligen vet om ett ämne desto mer förstår man att man inte vet. Men det ger en sån där krypande stress av att jag måste sätta igång och lära mig mer nu, jämt, hela tiden, snabbare och bättre och det gör mig ganska irriterad.

Dessutom har jag i vanlig ordning (för 8 år på universitet hjälper inte) glömt att göra terminsanmälan i tid och måste både betala straffavgiften för återinskrivning till uni och malas runt i det allt annat än smidiga byråkratiska systemet för att inte bli av med typ allt (läs: min email).

Ja, och så är mjölken slut och jag tvingas dricka kaffe med jävla matlagningsgrädde. Det kan ju göra vem som helst grinig.