Det finns två förhärskande fördomar om folk som spenderar mycket tid på nätet i allmänhet och om bloggare i synnerhet. Den ena fördomen är att bloggare till 99 % är ytliga kvinnor som gillar att fotografera sin frukost i skirt motljus och som har bloggen som ett sätt att upprätthålla en förljugen fasad om det perfekta livet – samtidigt som de gör sitt bästa för att racka ner på alla andra. Den andra fördomen är att bloggare och andra som håller till mycket på sociala medier är ensamma, sorgliga satar som saknar mänsklig kontakt, social kompetens och förmodligen ens grundläggande kunskaper om personlig hygien.
När jag började blogga för drygt ett år sedan trodde jag att det låg sanning i de här fördomarna och jag var väldigt skeptisk till hela bloggosfären. Jag tyckte den var töntig, helt enkelt, och att den inte var för mig. Hade det inte varit för Jessicas briljanta föreläsning om hur man genom aktivt deltagande kan bidra till att förändra informationen som finns tillgänglig på nätet, och Pappans eviga tjat om att jag borde skriva mer, hade jag aldrig tagit steget. Nu är jag helt fast. Varje gång någon hittar till den här bloggen genom att söka på ”patriarkat” tänker jag på Jessicas ord och blir glad över att någon kommer att läsa min förklaring (vilken ur ett vetenskapligt perspektiv är den korrekta) i stället för att matas med hur patriarkatet är ett system skapat av män för att förtrycka kvinnor, för på sikt är det just sådana små förändringar som kan göra skillnad i debatten. Dessutom hade Pappan helt rätt i att jag borde skriva mer. Att blogga tar inte alls tid från min avhandling, som jag var rädd för, utan öppnar upp min vardag för kontakt med världen utanför mitt arbetsrum och 600 år gamla brev, och det gör både mig och avhandlingsförfattandet synnerligen väl.
Jag ska inte sticka under stol med att jag, liksom det flesta andra bloggare som tar upp jämställdhetsfrågor, får min beskärda del av stridslystna testosteronstinna fucktards. De flesta kommentarerna släpper jag igenom, men när det bara handlar om att beskriva mitt utseende i så nedlåtande ordalag som möjligt har jag, som den härskarinna över den här bloggen som jag faktiskt är, helt sonika blockat dem. Så visst dunkar jag huvudet i tangentbordet av pur frustration emellanåt, det gör jag, men vet ni vad? Bloggosfären är egentligen full av folk som stöttar varandra, som hjälper varandra, som vidarebefordrar förfrågningar och som ställer upp och om man bara väljer att lyssna på alla dessa härliga typer istället för till de få som måste häva ur sig anonym skit skulle det negativa fullkomligt drunkna i det positiva.
För det är med uppriktig tacksamhet jag tar emot allt underbart som bloggandet fört med sig – alla uppmuntrande ord, alla snälla kommentarer och alla nya bekantskaper. Som damen som lever Livet just nu och som följt med här länge och vars mjuka humor och härliga livssyn jag uppskattar enormt. Eller som Malin på En gul apelsin som med sina klokheter och roligheter förgyller vilken pissgrå dag som helst. Som Hannah på One-way Communication som är en riktig hjältinna när det gäller att ta upp tunga ämnen med en god ton, och som är ett stort stöd när anti-allt-du-säger-mupparna blir för enträgna. Som Bohemen Maggie som jag beundrar alldeles oerhört för hennes enorma kunskap vad gäller ekologiska lösningar och som faktiskt gör alla de där grejerna jag önskade att jag vågade prova. Jag har aldrig träffat de här personerna utanför bloggen, men det känns inte det minsta osocialt och konstigt utan som att jag har fått vänner jag kanske aldrig skulle ha haft turen att träffa om det inte vore för bloggen. Inte vänner så som Alfons Åberg och Mollgan, utan riktiga vänner. Sådan som om de någonsin hade vägarna förbi skulle kunna svänga in på en kopp kaffe och några timmars skvaller utan att de behövde ringa först. Och så finns Essa. Essa som också följt med länge, som lever ett liv så likt mitt eget men ändå helt annorlunda. Vi hittade varandra via bloggen, lovade varandra kaffe om vi träffades och när jag var i Stockholm förra veckan gjorde vi slag i saken. En helt vanlig träff med en vän som inte bara är synnerligen socialt kompetent utan dessutom både ren och snygg och piffig med ett ljuvligt rosa nagellack.
Att bloggande är välpolerade ytligheter är kvalificerat skitsnack, liksom att bloggare är ensamma nätmissbrukare. För mig har bloggandet inte bara försett mig med daglig input på vad jag gör och med nya perspektiv utan med ett helt nytt självförtroende i mitt skrivande och mitt tänkande och dessutom med nya vänner i riktiga möten. Var annars hittar man sådant när man är trött tvåbarnsmamma med en överfull kalender?
Dela med dig av det goda!