Den som mot all förmodan inte har det minsta julstress eller prestationsångest kan med fördel bläddra igenom Tant Ninettes blogg under taggen ”pepparkakshus”. Gudomlig inspiration och dekorationsdepression virvlar inom mig. Och godissug. Kanske mest det.
Jag vill att Tant Ninette adopterar mig.
Ja, och så vill jag tipsa om underbara Malin på En Gul Apelsin (alltså hon sitter inte på en gul apelsin, hennes blogg heter så) som lottar ut ett ex av sin nya bok.
Michaela på Hej Blekk! skrev ett otroligt uppmärksammat inlägg om ett löp som tidningen Metro hade. Löpet handlar om en 16-årig tjej som hittat på att hon blivit våldtagen. Mikaela pekade på det olämpliga i att lyfta fram det som förstasidestoff.
”Det får falska anklagelser att verka frekventa i relation till antalet faktiska våldtäkter som sker, och det normaliserar den allmänna uppfattningen i samhället om våldtäkter.”
Inte alldeles oväntat blev det något av en shitstorm, och om inte typ 90% av alla cyberspaces tyckare är kvinnor med manliga nicks var det främst män som inte höll med. Och problemet var väl heller inte bara att de inte höll med i sak, utan att de inte höll med om Michaelas rätt att uttala sig, feministers rätt att existera och att det existerar ett problem med sexuellt våld mot kvinnor.
Allt det här handlar om proportioner. Det finns kvinnor som ljuger om våldtäkter, precis som det finns ”lyckliga horor” – kvinnor som är ok med att arbeta som prostituerade. Grejen är bara att dessa kvinnor är försvinnande få i jämförelse med dem som på riktigt blir våldtagna, offer för trafficking, som tvingas till liv i bordeller och gathörn. Varje fall av kvinna som ljugit om våldtäkt eller prostituerad som är ok med sin situation som lyfts upp som förstasidestoff (alltså huvudnyhet) bidrar till synnerligen problematiska strukturer. Det är dessa strukturer som sedan berättigar att riktiga våldtäktsoffer inte tas på allvar och att prostitution fortfarande har en dimension av ”fritt val” – trots att det stora flertalet prostituerade lever under slavliknande förhållanden och de flesta andra inte har något realistiskt val. På UNICEF räknar man till exempel med att 1 miljon barn (främst flickor) per år hamnar i prostitution. Amnesty menar att 150 miljoner flickor under 18 år har blivit utsatta för sexuellt våld. I Sverige inkommer det knappt 100 tveksamma våldtäktsanklagelser per år.
Det är för alla de här unga utsatta flickorna, och även lite äldre utsatta kvinnornas skull, som det inte ska basuneras ut att en tjej ljög om att hon blev våldtagen. I Sverige är det ungefär 2% av alla våldtäktsanmälningar som är falska. I högre siffror ingår fall där det helt enkelt inte finns bevis för våldtäkt. Det betyder alltså inte att man kan bevisa att anmälan var falsk, men inte heller påvisa att ett brott begåtts, eller att fallet helt enkelt inte sorterar under våldtäkt. I en stor forskningsrapport angående hur våldtäktsfall tas emot av rättsväsendet framgick det att siffran aldrig är högre än 9% i något av de 11 länder som ingick och att det finns starka bevis för att förekomsten av falska anklagelser är betydligt överskattad av dem som arbetar inom rättsväsendet vilket leder till överdriven skepsis mot dem som blivit våldtagna. Endast 10% av de äkta våldtäktsanklagelserna leder till en fällande dom i Sverige. (Läs hela rapporten här!)
Skulle man kunna argumentera för att en falsk våldtäktsanklagelse har nyhetsvärde just för att den är ovanlig? Visst. Men man ska vara medveten om att det spär på strukturerna som gör att våldtäktsoffer möts med misstro. Så ska man då inte få rapportera om falska anklagelser alls i helvetes PK-Sverige eller va? Jo. Det är klart att man får. De män (och kvinnor) som falskeligen anklagats har förstås rätt till upprättelse, och dessutom är det viktigt att de som kan tänkas se en våldtäktsanklagelse som en lämplig hämnd för någon oförrätt förstår att det är ett brott att lämna falskt vittnesmål och att det kan förstöra någons liv.
Nej, problemet är att de få falska anklagelserna får berättiga en våldtäktskultur där offer misstros. Precis som den enda lyckliga horan berättigar de hundratals miljoner kvinnor och barn som fortsätter leva i ett nät av sexuell exploatering som de själva inte kan komma loss från.
Genom min underbara Facebook-feed ramlade jag återigen in på Hanna Kjellbergs fantastiska blogg och ett inlägg om vad feminism är. Läs det. Det är bra.
Som ni vet är jag ju väldigt tveksam till att kalla mig själv för feminist (även om jag ramlar närmare och närmare varenda gång någon kommer in på den här bloggen och skriker ”typiskt jävla feministmiffon)”. Men förutom mina genomgripande aversioner mot kategoriseringar, som alltså inte specifikt rör feminismen, är det en sak med själva ordet feminism som jag bara inte förstår mig på: kritiken om att man hör på ordet att det inte är riktig jämställdhet, att det bara rör kvinnor. Hela det där feminin – kvinna – feminist – antimän – rantet. Om det nu inte är så att de som protesterar mot ordet feminism faktiskt är emot ord som exkluderar det ena könet, för då skulle det ha lite mer trovärdighet och då skulle jag förstå kritiken.
Men (och rätta mig om jag har fel här nu) det är inte direkt samma personer som tycker att man inte kan vara feminist och tro på riktig jämställdhet för att ordet feminism bara inkluderar kvinnor som också vill ställa sig på barrikaderna och protestera mot ordet människa för att det bara inkluderar män (jämför med franskans ‘homme’, engelskan ‘man’). Ska vi tala historiskt bagage och språklig förändring? Feminismen startade som en rörelse för kvinnors emancipation och utvecklades till en rörelse för jämställdhet. Definitionen av människan utvecklades (även ur ett rent medicin- och biologihistoriskt hänseende) från att ha sett mannen som ursprunget och kvinnan antingen skapad av Gud genom mannen eller som en biologisk avvikelse med inverterade organ till att ses som skapad av samma evolution.
Så upp på barrikaderna bara! Genom en annan ism kan alla iskor få lika rättigheter!
Ja, eller så kan vi bara acceptera att ord lever i språket och samhället och kan omdefinieras.
Det finns två förhärskande fördomar om folk som spenderar mycket tid på nätet i allmänhet och om bloggare i synnerhet. Den ena fördomen är att bloggare till 99 % är ytliga kvinnor som gillar att fotografera sin frukost i skirt motljus och som har bloggen som ett sätt att upprätthålla en förljugen fasad om det perfekta livet – samtidigt som de gör sitt bästa för att racka ner på alla andra. Den andra fördomen är att bloggare och andra som håller till mycket på sociala medier är ensamma, sorgliga satar som saknar mänsklig kontakt, social kompetens och förmodligen ens grundläggande kunskaper om personlig hygien.
När jag började blogga för drygt ett år sedan trodde jag att det låg sanning i de här fördomarna och jag var väldigt skeptisk till hela bloggosfären. Jag tyckte den var töntig, helt enkelt, och att den inte var för mig. Hade det inte varit för Jessicas briljanta föreläsning om hur man genom aktivt deltagande kan bidra till att förändra informationen som finns tillgänglig på nätet, och Pappans eviga tjat om att jag borde skriva mer, hade jag aldrig tagit steget. Nu är jag helt fast. Varje gång någon hittar till den här bloggen genom att söka på ”patriarkat” tänker jag på Jessicas ord och blir glad över att någon kommer att läsa min förklaring (vilken ur ett vetenskapligt perspektiv är den korrekta) i stället för att matas med hur patriarkatet är ett system skapat av män för att förtrycka kvinnor, för på sikt är det just sådana små förändringar som kan göra skillnad i debatten. Dessutom hade Pappan helt rätt i att jag borde skriva mer. Att blogga tar inte alls tid från min avhandling, som jag var rädd för, utan öppnar upp min vardag för kontakt med världen utanför mitt arbetsrum och 600 år gamla brev, och det gör både mig och avhandlingsförfattandet synnerligen väl.
Jag ska inte sticka under stol med att jag, liksom det flesta andra bloggare som tar upp jämställdhetsfrågor, får min beskärda del av stridslystna testosteronstinna fucktards. De flesta kommentarerna släpper jag igenom, men när det bara handlar om att beskriva mitt utseende i så nedlåtande ordalag som möjligt har jag, som den härskarinna över den här bloggen som jag faktiskt är, helt sonika blockat dem. Så visst dunkar jag huvudet i tangentbordet av pur frustration emellanåt, det gör jag, men vet ni vad? Bloggosfären är egentligen full av folk som stöttar varandra, som hjälper varandra, som vidarebefordrar förfrågningar och som ställer upp och om man bara väljer att lyssna på alla dessa härliga typer istället för till de få som måste häva ur sig anonym skit skulle det negativa fullkomligt drunkna i det positiva.
För det är med uppriktig tacksamhet jag tar emot allt underbart som bloggandet fört med sig – alla uppmuntrande ord, alla snälla kommentarer och alla nya bekantskaper. Som damen som lever Livet just nu och som följt med här länge och vars mjuka humor och härliga livssyn jag uppskattar enormt. Eller som Malin på En gul apelsin som med sina klokheter och roligheter förgyller vilken pissgrå dag som helst. Som Hannah på One-way Communication som är en riktig hjältinna när det gäller att ta upp tunga ämnen med en god ton, och som är ett stort stöd när anti-allt-du-säger-mupparna blir för enträgna. Som Bohemen Maggie som jag beundrar alldeles oerhört för hennes enorma kunskap vad gäller ekologiska lösningar och som faktiskt gör alla de där grejerna jag önskade att jag vågade prova. Jag har aldrig träffat de här personerna utanför bloggen, men det känns inte det minsta osocialt och konstigt utan som att jag har fått vänner jag kanske aldrig skulle ha haft turen att träffa om det inte vore för bloggen. Inte vänner så som Alfons Åberg och Mollgan, utan riktiga vänner. Sådan som om de någonsin hade vägarna förbi skulle kunna svänga in på en kopp kaffe och några timmars skvaller utan att de behövde ringa först. Och så finns Essa. Essa som också följt med länge, som lever ett liv så likt mitt eget men ändå helt annorlunda. Vi hittade varandra via bloggen, lovade varandra kaffe om vi träffades och när jag var i Stockholm förra veckan gjorde vi slag i saken. En helt vanlig träff med en vän som inte bara är synnerligen socialt kompetent utan dessutom både ren och snygg och piffig med ett ljuvligt rosa nagellack.
Att bloggande är välpolerade ytligheter är kvalificerat skitsnack, liksom att bloggare är ensamma nätmissbrukare. För mig har bloggandet inte bara försett mig med daglig input på vad jag gör och med nya perspektiv utan med ett helt nytt självförtroende i mitt skrivande och mitt tänkande och dessutom med nya vänner i riktiga möten. Var annars hittar man sådant när man är trött tvåbarnsmamma med en överfull kalender?
