I nästan varje sammanhang där de som är negativa till genus diskuterar genusmedvetna föräldrars val luftas åsikten att vi skulle experimentera med våra barn. För det första vill jag påpeka att man kan få vara precis hur negativ till genus som man vill, det gör det inte till ett mindre verkligt fenomen. För klarhetens skull; det finns inga som helst tvivel om att det finns könsroller som påverkar oss. Man kan göra sig medveten om dem eller låta bli, men att låta bli att vara medveten tar inte bort genus påverkan.

För det andra skulle jag vilja hävda att all barnuppfostran är experimentell. Det finns nämligen ingen fungerande manual till hur alla barn alltid är. Man lära känna sitt barn genom att experimentera. Det står i Boken om barn att barnet ska prova fast föda när det är 6 månader och att barn brukar gilla potatismos. Det betyder inte att alla barn vill ha fast föda när de är 6 månader och då glatt kommer att slafsa i sig potatismos. Nej, det betyder att runt 6 månader kan det vara dags att börja prova med fast föda, och att potatismos funkar för många. Resten måste man som förälder själv testa sig fram till. Experimentera, så att säga.

Och jag hade utan att blinka kunna köpa idén om att vi som vill uppfostra våra barn med en dos genustänk är knasiga opportunister om det faktiskt var så att alla i tidigare generationer varit uppfostrade i perfekt harmoni och lycka och vi nu står här med våra genustrumpeter och försöker förstöra ett fungerande system, men så är det ju inte. Jag uppfostrar mina barn med genustänk för att jag vill att de ska få fler möjligheter i livet än vad jag hade. Jag uppfostrar också mina barn med genustänk för att de inte ska växa upp som en del av de strukturer som får människor som inte passar in i ett heteronormativt samhälle att må sämre, oavsett om mina egna ungar kommer att växa upp som skolexempel på hur heteronormativitet teoretiskt ser ut.

Rent konkret betyder det att jag utmanar mina barns sätt att tänka. När de säger att pojkar inte kan ha långt hår så frågar jag varför, lyssnar på deras förklaring (”för bara flickor kan det”) och diskuterar sedan med dem om alla pojkar med långt hår vi faktiskt känner. När de säger att bara flickor tycker om att titta på My Little Pony så frågar jag varför, lyssnar på deras förklaring (”för pojkar gillar inte sånt”) och så pratar vi om ifall det kan vara så att många pojkar inte gillar My Little Pony för att de helt enkelt inte har tittat på det, och bara tror att de inte tycker om. Vi pratar om att man får gråta när man är ledsen fast man är pojke, att flickor visst kan klättra i träd, att alla barn kan få vara starka, fina, fantastiska och sårbara helt oavsett om de är pojkar eller flickor.

Det innebär också att jag söker lite extra för att få tag i kläder som kanske inte har de allra värsta genusstereotyperna, men däremot inte att jag bränner min dotters prinsessklänningar eller tvingar min son att ha kjol. När de tittar på program som skulle få även de hårdaste antigenuspropagerarna att höja på ögonbrynen (typ Barbie Dreamhouse) försöker jag hålla mig uppdaterad om vad det handlar om för att kunna ge en motbild (”nej, det är inte bara Ken som kan allting”). Jag är också noga med att inte förutse kön på karaktärer, eller karaktär utifrån kön. När jag är med i lekarna introducerar jag ofta kvinnliga skurkar, till exempel. Dessutom talar vi mycket om hur det har varit förr och om hur det är i andra länder fortfarande. Som det barn till en genushistoriker hon är tyckte så Tilda att Lucia var det coolaste nånsin för att det var en snygg zombiebrud med ljus i håret (för jag kanske berättade att Lucia dött för hundratals år sedan och Tilda är en smart unge).

Vi har också pratat om hur det är att vara pojke och hur det är att vara flicka och vad som skiljer dem åt. Där var vi rörande överens, jag och barnen, om att det enda som skiljer pojkar från flickor är pippeli (snopp på finlandssvenska) och snippa. Jag tycker nämligen inte att det finns något annat sätt att diskutera det här sakerna med barnen för grejen är den här; de neurologiska skillnader som finns mellan män och kvinnor som gått igenom puberteten är försvinnande små men likväl ännu mindre mellan barn. Faktum är att de rent biologiska skillnaderna är så oerhört små mellan pojkbarn och flickbarn att oavsett vilken av alla ”pojkiga” beteenden jag skulle ta upp så skulle jag känna en flicka som också skulle passa in på beskrivningen och tvärtom. Jag kan helt enkelt inte diskutera några skillnader mellan pojkar och flickor med mina barn och påstå att det är medfödda skillnader som liksom ska finnas där utan att samtidigt peka ut att alla inte följer mönstret. Den verkliga barnaskaran är nämligen oerhört diversifierad. Den enda logiska slutsatsen är således att barn är barn och ska få vara det, oavsett om de råkar ha pippeli eller snippa. Ja, och sedan har vi förstås också talat om att en av de viktigaste anledningarna till varför flickor och pojkar ska få göra som de vill är att det finns jättemånga som inte känner att de hör till en av de grupperna. En del av dem kanske är pojkar som ibland gillar att göra vad någon skulle kalla flicksaker, medan andra är barn som faktiskt mår dåligt av att känna att de inte är riktigt rätt, att de inte passar in. Allt det här är saker som jag diskuterar med barnen. Inte så att vi har genussessioner där vi tar varandra i hand(h)en och bekänner oss könslösa, utan vi talar om sånt här när de berättar vad som hänt i skolan, hur de har haft de, saker de sett och hört och grubblar på.

På så vis experimenterar jag mig fram med mina barn. För att jag inte tror att det finns en mall som de följer, för att de ska få vara sig själva och för att jag – i egenskap av deras förälder – vill röja alla vägar för dem att hitta sin egen plats. Jag önskar att fler skulle våga experimentera med sina barn, tänka lite utanför lådan och upptäcka hur fantastiskt finurliga barn är – och inte minst hur mycket de kan växa när de får göra det utan förutbestämda begränsningar.