– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Först tyckte jag att det var väldigt gulligt att barnen turades om att komma och ge mig små körsbärstomater att äta medan jag stod vid spisen och tappert kämpade med maten.
Sedan insåg jag att de räknade poäng baserat på hurdan min jag gjorde av de suraste tomaterna de kunde hitta.
Vi har så smått smygstartat påsken. Lite för att barnen är övertygade om att sommaren börjar så snart påsken har varit och lite mer för att jag älskar fjädrar, videkvistar och chokladägg. Barnen har gått påskkärring. Finska barn går nämligen på palmsöndagen. Varje år känner jag mig lika förberedd inför detta faktum som tågbolagen är inför snön. Till skillnad från dem hade jag dock sett till att köpa hem godis redan senast mitten av mars för att jag i vanlig ordning skulle kunna våndas över om påskkärringar kommer på skärtorsdagen eller påskafton och finna mig själv i panik på den alltid lika otippade palmsöndagen när det plingar på dörren.
I Sverige målar man påskkort och säger glad påsk i utbyte mot godis eller pengar. I Finland dekorerar man videkvistar och läser en ramsa för belöningen. Ramsan är inte helt oväntat på finska. Den går någonting i stil med ”virput, varpaat, miksi, siksi, piksi, virtsa sulle, karkki mulle”. Ungefär. När Vilho och Tilda knackade på dörren till den första grannen och grannfrun öppnade gick det kanske inte helt rätt, men alla vet ju att ungarna är halvsvenska och alltså inte riktigt som alla andra.
Vilho: Eh….
Grannfrun: Terve! (Hej)
(pinsam tystnad)
Grannfrun: Jo…?
Vilho: Siis, mä en muista sitä lorua. Mut hyvää pääsiästä. (Asså, jag kommer inte ihåg den där ramsan. Men glad påsk.)
Men grannfrun verkade nöjd ändå och några dörrar senare hade ungarna fått kläm på en ramsa som förhoppningsvis var i närheten av korrekt.
Och godis fick de. Nåt så fasansfullt mycket.
Jag var och storhandlade nu på kvällen. Strosade runt där vid ostarna när några ungar springer förbi och skriker så öronen håller på att ramla av. Folk vänder sig om och tittar efter dem. Jag går vidare och plockar en, om jag får säga det själv, imponerande mängd frukt som jag omsorgsfullt placerar i kundvagnen och ska precis svänga runt hörnet där något nitiskt affärsbiträde travat Kellogspaket i en pyramid värdig Tutanchamon. Då. Kommer. De där jäkla ungarna. Som hamstrar på crack drar de förbi och får Kellogspyramiden att svaja oroväckande. Jag svär när jag nästan kör på en av dem, lite för att det förstås inte är en bra idé att köra på ungar med kundvagnen och lite för att jag så gärna vill göra just det. Vid mjölken sitter ungarna och dinglar med fötterna, halvt intryckta i en hylla. Folk viskar till varandra. Att föräldrar inte kan ta hand om sina ungar! Jag rynkar medhållande på näsan. Ungarna skrattar så de kiknar åt en privat lek som vuxna inte förstår.
När jag står vid kassan hör jag de där ungarna. Ljudet av deras glada skratt ekar mellan gångarna och vips klänger de runt på min kundvagn. Hjälper till att packa upp på bandet, frågar om mjölken eller bananerna ska vara underst i påsen.
Och jag lovar att om vi inte hade varit de enda i affären som pratade svenska hade det aldrig behövt komma till allmän kännedom att de där vilda ungarna är mina. Ja, och om det inte vore för den där lilla detaljen att de följde med mig hem.
Tilda förklarar stolt att hon är så hungrig att hon tänker äta upp hela jorden.
Vilho: Men var ska du bo då? Om du ätit upp hela jorden?
Tilda (slår ut med armarna): På månen förstås!
Vilho (med huvudet på sned så där som när någon just sagt något riktigt korkat): Det kan du inte för månen har inte tillräcklig dragningskraft för att du ska hållas kvar på ytan. Och dessutom, om du har ätit upp jorden kommer inte månen längre att stanna kvar i sin bana för den hålls bara där av jordens gravitationskraft. Ju.
Tilda (uppriktigt förfärad): Och så finns det inga leksaker på månen!
Det finns en väldigt uppenbar anledning till varför det finns påskharar men inte påskkatter. Påskharar lägger chokladägg. Påskkatter måste döda allt som har fjädrar, till exempel påskris, barnens med mycket besvär och kärlek knåpade påskkort och alla former av påskkycklingar.
Lilla Tilda har förvisso bitvis anammat att det är hennes roll att skrika så att trumhinnorna imploderar och sedan springa och gömma sig när det blir vilda lekar, men när det bara är hon och storebror blir det mycket avancerad och tämligen våldsam ninjaträning. Det passar förstås också barnens far, min högt vördade älskade make, eftersom han har långtgående planer på att sluta sitt jobb och ta över världen med en ninjaarmé.
Tilda Ninja Destroyer of Worlds
Vilho Ninja Power Monkey of Doom
Om ni från Sverige någonsin varit på café i Finland och beställt semla har ni säkert lagt märke till en viss skillnad. En semla här är vad vi skulle kalla fralla i Sverige. Med ost och skinka, en torr salladsbit och en klott smör som någon inte orkat breda ut utan fördomsfullt tryckt in i locket. Sånna ni vet.
Och även om man är på sin vakt och beställer fastlagsbulle måste man vara försiktig för många fyller dem med sylt. Sylt! Jag förklarade för grannfrun att vi i Sverige minsann bara har semlor med mandelmassa. Hon såg förvånad ut och undrade vad vi kallade semlor med sylt då och jag svarade att det kallas styggelse om man inte har bakat den av sockerkaka för då kallas det tårta och är helt socialt accepterat.
Så jag bakade riktiga svenska semlor fyllda med grädde och mandelmassa och barnen dansade runt sockerhöga och lyckliga och sjöng en sång som handlade om svenska semlors förträfflighet.
Igår bakade jag kanelbullar så att hela huset doftade som en första klassens husmorsskola. Vilho tittade på bullarna, drog in doften och utbrast: ”Hurra, svenska bullar”. Allt som är gott är numera belagt med epitetet ”svenska”.
Jag tänker inte rätta honom.
Kuriosa: På finska heter svensk-semla laskiaispulla. Man ska inte blanda ihop det med laiskiaspulla.
Kurios 2: På ett café i Östra Centrum kan man beställa ”bulla”. Jag beställde hurtfriskt en med en bannlysning men att döma av servitrisens ansiktsuttryck tyckte hon inte att det var lika roligt som jag tyckte.
Har ni någonsin blivit lite väl sena på morgonen när ungarna ska till dagis? Ni vet, så där att alla andra ungar och alla tanter sitter samlade i ringen redan, och man stressad som bara den, halkande runt i sånna där blå plastfodral på skorna ska försöka lämna av en unge som inte vill annat än studsa upp och ner med högerskon på huvudet alltmedan man som öm förälder förtvivlat drar i halsduken man smällde fast i dörren med ena handen och med andra handen försöker få sin älskade avkomma att förihelvete sluta studsa.
Och så kommer man in, svettig och risig och så hittar man inte barnets inneskor och när man väl hittar dem och lyckas kränga på dem på barnets fötter då har strumpan korvat sig och inneskorna åker av på bråkdelen av tiden det tog att få på dem. Så man rättar till strumpan och tar på inneskorna igen medan man hela tiden upprepar mantrat ”det är mina barn och jag älskar dem det är mina barn och jag älskar dem”.
Då får man den där blicken från personalen. Den där blicken som säger att alla andra minsann klarar av att ha sina barn färdiglämnade redan innan samlingen ska börja och hade det funnits föräldrakörkort så hade man inte blivit beviljad ett. Ni vet den blicken.
Man ska komma i tid till samlingen!
Idag fick jag skynda på barnen så att de skulle hinna i tid till lunchen. Det känns som ett genidrag för tanterna blev så överraskade att jag hann smita ut medan de fortfarande riktade sin dömande blick mot klockan och tjattrade med varandra om att nu kommer ju barnen mitt i maten.
Score!
Mina barn har helt avgjort tagit efter både sin mor och far. Vilho har mina ögon, Tilda sin faders. Till exempel.
Och det är ju kul.
Sen finns det sånna där små egenheter som visar att barnen redan i denna späda ålder har en genetisk anpassning till två olika kulturer. Från finska sidan har ungarna fått det där med att äta rågbröd precis som riktiga ugrer gjort i tusentals år, trots att de som äkta svenska ungar envisas med att ta bort kanterna på vanlig vit limpa för att kanterna liksom är för hårda.
Från finska sidan kommer också reflexen att gå ut i köket och hämta en kniv (inte av den vassare sorten tack och lov) för all form av ickeverbal problemlösning. Tilda är en hejare på att pilla loss leksaker som fastnat. Med kniv.
Från den svenska sidan kommer det där med att ungarna tamefan kan prata oavbrutet. Vilho har nu pratat i 43 minuter utan att ens andas.
Så jag står och spacklar i lekrummet med förhoppningen att kunna sätta upp tapeterna i morgon. Tilda kommer ner, tittar på mig, gurglar, och spyr ett spackeltråg fullt med kvällsmat på retur.
Och hela golvet. Fullt.
Och de nya tapeterna. Numer mönstrade i art kräko. Très chic.
Hit och dit och tillbaka igen 