Etikettarkiv | Att börja förskolan

Rätt som det är

är barnen stora. De sitter bubblande av förväntan i bilen och är redo.

Är du redo Vilho? frågar jag och får en sista hålla-handen innan han försvinner iväg för att leka med nya och gamla vänner. Förskolan. Det är stort.

Tilda ska för första gången gå till dagis helt utan Vilho.

Är du redo Tilda? frågar jag.
Hejdå! säger Tilda.

Då är det väl bara jag som ska bli redo.

20120814-110713.jpg

Stora barn

Den där första dagen man ska lämna sitt lilla gryn på dagis, den där dagen man vet att man behöver för att livet någon gång måste normaliseras och för att det där med att jobba och tjäna pengar på lång sikt är en bra grej, den är allmänt vedertagen hemsk. Man vinkar till barnet, barnet vinkar tillbaka, man ler, skrattar, låtsas att allt är bra för att ungen bara för allt i världen inte ska börja gråta och så sätter man sig själv i bilen och lipar tills ögonen ser ut som körsbärstomater och jobbsminkningen för länge sedan runnit ner på tröjan. Den dagen vill man inte uppleva igen och allteftersom barnen blir äldre invaggas man i den falska tryggheten att det aldrig kommer att upprepas.

Idag hade Vilho en prova-på-dag på förskolan där han ska börja i augusti. Vi packade hans väska tillsammans på morgonen och en halvtimme innan vi skulle åka stod han redo vid dörren och var så nervös och uttråkad på samma gång att jag inte ens orkade förmana honom när han klagade över att hans lillasyster inte hade ätit färdigt så att han åtminstone kunde fördriva tiden med att retas med henne. Luften var så tung av förväntan att jag fick magknip. På skolgården hade de flesta barn och föräldrar redan samlats och barnen ropades upp och fick ställa sig i kö. Vi gick tillsammans över skolgården och jag kan inte ens beskriva den fysiska reaktionen av att han stoppade sin lilla hand i min medan vi gick. Om några år kommer jag få parkera två hundra meter från skolan och vänta samtidigt som jag låtsas som att jag inte känner honom om någon skulle se. Men idag, idag kunde min hand ännu ge honom trygghet.

När jag åkte från förskolan satt han tillsammans med de andra och fyllde i papper med spännande uppgifter så att pennan glödde. Han är stor nu. Precis som det ska vara.

Men den där känslan av uppbrott, övergivenhet och att inget kommer att bli som förr som gör att man gråter den där första dagen på dagis, den är alldeles avgjort inte det minsta beroende av barnets storlek. Ledsen att säga det, men det blir inte lättare.