Etikettarkiv | Arkeologi

Bloggtipset om källkritik och media

Idag slussar jag er vidare till en vetenskapsblogg om arkeologi. Om ni läst rapporteringen om DNA-analyserna av svenska stenåldersben är det obligatoriskt att också läsa det här!

Jag är inte arkeolog och definitivt inte kompetent nog att uttala mig om det bästa sättet att utföra DNA-analyser, men interrelationen mellan media och vetenskap är saker vi diskuterat förr.

Åsa M. Larsson skriver angående hur jordbruket möjligen kom till Sverige från Sydeuropa.

”[D]et allra största problemet är nog att det inte förs fram som en teori utan som ett faktum.”

Det här är något som media måste bli bättre på. Varför noteras det ingenstans att det totala antalet undersökta skelett i studien är fyra? Det kan knappast ge ett särskilt stabilt underlag för några vidlyftiga tolkningar om hur jordbruket kom till Sverige.

Och igen: Vetenskap är inte sanning! Vetenskap är tolkningar och teorier vilka är föremål för ständiga förhandlingar i relation till diskurser och källmaterial och ska inte presenteras som något annat.

Men att spela hockey, där går min gräns också!

Sonen sitter ute i en snöhög och gråter. Inget konstigt med det egentligen, av någon anledning verkar det vara en av de där grejerna barn gör titt som tätt, men den här gången är det hjärtskärande.

Alla andra pojkar i grannskapet vill spela hockey. Vilho vill gräva tunnlar.

För mig som vuxen finns det liksom inget problem med att någon gräver tunnlar i närheten av hockeyspelandet och alla är lyckliga och glada. För en sexåring som dag efter dag sitter själv med sina numer meterlånga tunnlar, utgrävda med en noggrannhet som skulle få vilken arkeolog som helst att avundas, är det tyvärr inte lika problemfritt.

Faktum är att det är riktigt jävla ensamt att inte spela hockey. Men som förälder kan jag inte göra annat än trösta och försöka hålla en trevlig balans mellan ”snart ska du se att de vill gräva tunnlar också” och ”förbered dig på att resten av ditt liv kommer att kantas av liknande situationer”. Det är som om hjärtat vill gå sönder när man ser sitt älskade barn gråta ut över ofrivillig ensamhet, och man måste hålla sig från att köpa en ny uppsättning spadar till grannskapets alla ungar för att uppmuntra tunnelgrävande eller låta bli att hjälpa dem att skapa en byggfirma man kan kontraktera för att liksom lite ekonomiskt uppmuntra dem.

Ibland måste man bara trösta. Och dra på sig utebyxorna och greppa en spade.

Undrar om det här kan inkluderas i CV:n som praktisk arkeologisk erfarenhet?