Etikett: Anpassningsstörning

Vardagslivet

Övermäktigheten

Charlotte1 kommentar

Det är verkligen fascinerande hur fysiskt trött man kan bli av psykiska påfrestningar. Jag tror att varenda käft som någonsin haft någon sorts psykisk överbelastning (utbrändhet, anpassningsstörning, depression, whatever) kan vittna om att det inte sitter främst i huvudet. Det sitter i kroppen.

I händer som inte orkar hålla taget. I blytunga ben som inte vill bära. Kramp i muskler man inte visste man hade som ändå inte vill fungera när man behöver dem. Ögonlock som knappt hålls uppe. Hjärtklappning av ansträngningen att ställa in mjölkpaketen i kylen. Mjölksyra i armar och axlar av att tvätta håret.

Och det går liksom inte att sova av sig det. Tröttheten är kvar ändå.

Jag får tipset om att göra sånt jag tycker om att göra, men jag orkar inte. Ibland tror jag att jag ska orka men så tar det slut. Det ska väl erkännas att jag annars också är bra på att starta projekt och inte bäst på att avsluta dem, men då brukar det vara för att jag hittar något annat jag hellre vill göra – inte för att jag ger upp. Min studsiga hjärna tar liksom bara ett studs nu. Och gör inga mjuklandningar.

Psykologen frågar om jag klarar mig och jag svarar att jag inte förstår vad hon menar. ”Säg om du känner att det blir övermäktigt” förklarar hon, som om det skulle klara upp något. Och jag tänker på då för tre år sedan när jag hade spytt i flera veckor och åkt in och ut på sjukhuset och sedan var hemma med en då treårig Gabriel. På när socialen skulle komma och hjälpa till med städning och matlagning men Gabriel kom hem från dagis med vinterkräksjukan och det bara var han och jag igen.

”Övermäktigt”.

Jag tror inte att jag vet vad det är riktigt. Och jag vet inte om det betyder att jag liksom gett upp inför att min situation har varit övermäktig redan länge, eller om jag helt enkelt inte kommit dit än. I mitt stilla sinne tror jag att det är det första. Om situationen inte hade varit övermäktig hade jag ju inte varit sjukskriven ju.

Vardagslivet

Klipp klipp

CharlotteLämna en kommentar

Jag vet att jag är en otålig typ. Jag vet det. Efter att läkaren sjukskrivit mig så vilade jag medan jag grät (tidsoptimering!) i säkert 20 minuter innan jag började läsa på om hur man snabbast och effektivast kan få ett överbelastat nervsystem att sluta vara överbelastat.

Det är möjligt att det inte är helt rätt taktik.

Nu har jag varit sjukskriven i nästan två veckor och jag hade inte trott att det skulle ta så länge. För två veckor sedan trodde jag fortfarande att jag skulle kunna åka med på lanseringsresa med vårt underbara projekt (mer om det senare) imorgon, men det finns liksom inte en chans.

En del saker klarar jag riktigt bra. Jag har till exempel klippt av mig håret. Tonårsdottern insisterade på att hon skulle få ta en bild på hur det såg ut bakifrån och förklarade, med en sån där min som säger att hon kanske inte tyckte att det var helt lyckat, att hon förstår att det är svårt att klippa i nacken när man inte ser. Det är förstås svårt att klippa i nacken. Men jag gjorde det ändå. Jag har också snart staplat sju kubik ved inför vintern. Monotont, fysisk arbete med en bra podd i örat går utmärkt.

Andra saker klarar jag inte riktigt lika bra. Som att färga håret till exempel. Det krävde alldeles för mycket precision och tålamod (en del kanske skulle argumentera för att det krävs precision när man klipper håret också men det är givetvis helt beroende på ambitionsnivån – min rörde snarast att inte klippa av typ örat). Jag har också svårt för finmotoriska saker. Öppna en tepåse. Knäppa knappar. Använda ett tangentbord. Vänster hand hänger inte riktigt med och fingrarna sitter liksom ihop.

Och det är så svårt när jag inte vet vart det här är på väg. Ibland tänker jag att det är på väg att bli bättre. Som i går. Då jobbade jag ett par timmar. Sedan sov jag hela natten, körde Gabriel till förskolan, och sov tre timmar till. Är fortfarande helt kaputt. Och jag grubblar på om det är så det ska vara. Är det ett bra tecken? Blir jag bättre? Eller har jag gjort för mycket om kroppen stänger av?

Jag googlar och söker erfarenheter från andra men förstår att det där med att ha en anpassningsstörning hör till den kvinnliga sfären av psykosomatiska åkommor som man kanske lite ska skämmas över att man har. Som att det skulle betyda att man inte är riktigt kapabel. Och jag tänker mycket på det där med att kvinnor oftare än män får just sådana här problem, men att en av de största skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor är att kvinnors hjärnor uppvisar större plasticitet – alltså större anpassningsförmåga. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag vet att jag sitter i den här sitsen på grund av att jag är alldeles för bra på att anpassa mig, peppa mig själv, hitta lösningar. Alltid alltid vidare. Det ordnar sig. Ljusglimtar.

Så när det till slut brister så är det inte för att kapaciteten skulle vara för låg utan tvärtom, och jag tror att det är sant för de flesta kvinnor i liknande sits. Vi slutar inte när vi borde ge upp, utan när kroppen tar slut. När nervsystemet stänger av.

Jag vet att jag ska vila och jag lovar att jag försöker. Men jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag. Det är som om någonting har tagit över. Invaderat. Något som gör att jag känner mig ledsen hela tiden fast jag egentligen har jättemycket att vara glad över. Något som gör att jag inte vill ta mig för något fast jag egentligen längtar efter att få göra det. Just nu tror jag att det är det svåraste. Att jag inte känner igen mig. Men håret är bra i alla fall.

Men när blir det bättre? Prognosen är bra står det. Jovisst. Inte tror jag ju att det ska vara så här för evigt. Men. Hur. Jävla. Länge. Ska. Det. Ta.

Vardagslivet

Störd

Charlotte1 kommentar

Så jag har blivit sjukskriven. Det står att det är en anpassningsstörning, vilket rent kliniskt säkert är korrekt men metaforiskt är ett skämt eftersom jag är här för att jag är för bra på att anpassa mig. Så bra att jag kan trycka ner den inre rösten som säger att jag inte vill eller orkar och bara göra vad som ska göras medan jag går sönder på insidan.

Hur som helst.

Jag har köpt en liten motorsåg som jag har varit ute och städat i trädgården med och det var utmärkt terapi. I morgon ska jag klippa håret kortare. Inte med motorsågen alltså, men med kökssaxen. Det kommer säkert också att bli jättebra.

Och jag hörde på någon podcast där de pratade om livskriser och om att klippa håret och om hur det egentligen inte handlar om frisyrer utan om att man inte längre vill vara den person man varit. För min egen del handlar det mest om att jag var hos frissan och betalade snordyra pengar för att få håret proffsigt klippt för typ någon månad sedan. Men det blev varken särdeles jämt eller så kort som jag hade velat ha det ens efter att jag hade kommit tillbaka när det inte blev bra första gången, men det vågade jag förstås inte säga då. Att ha protesterat en gång var tillräckligt. Hon såg stressad ut och var säkert trött. Relaterbart.

Så att klippa håret är inte för att jag vill vara någon annan utan för att jag har gått runt i över en månad med något som inte har känts helt bra och bara… anpassat mig. Nu är jag störd i min anpassning, så saxen nästa.