Min högt vördade älskade make: Have you seen the rhubard? (skratt) It is ridiculously fallic!
Jag (djupt suckande): Yeah right. Why do always have to? You’re such a child!
Att lyfta ut en bit av tiden
Jessica skriver intressant på sin blogg om män och kvinnor i 1700-talets Helsingfors. Hon filosoferar över det där som vi pratar om ibland här också, det där med hur vi påverkas av vår samtid när vi betraktar historien. Det här är ju förstås inget nytt. Om inte annat sedan bröderna Lauritz och Curt Weibull gjorde upp med nationalromantiska övertolkningar har källkritik varit en röd tråd i all historieskrivning.
Men de här nya strömningarna, de som formas nu, de är på något vis annorlunda. Det handlar inte längre om bara det klassiska att fråga sig vad som kan ha påverkat källorna i deras samtid, utan om att även fråga sig vad som påverkar historikern, här och nu. För historieskrivning i dagens demokratiska länder handlar inte längre om att skapa ett narrativ eller rättfärdiga händelser utan om att lyfta ut en bit av tiden, titta på den, beskriva den och sedan framställa den så som den såg ut för alla dem som levde just då.
För min egen del känns det ibland som om jag för en beklagansvärt ojämn kamp mot 1800-talets rättslärda, de som skrev medeltidens historia långt innan genusperspektiv fanns med i tankevärlden och i en kontext som av allt att döma var ett betydligt starkare patriarkat än medeltiden. Överallt dyker dessa föreställningar om mäns och kvinnors plats i samhället upp och återspeglar – inte medeltiden – utan 1800-talet. En klassiker är tinget, ni vet den där samlingsplatsen där fria, muskulösa män med rågblont hårsvall skipade rättvisa.

Ett medeltida ting från en skolplansch daterad 1932.
Men om sanningen ska fram vet vi nästan ingenting om vem som var på tinget och inte. Så varför förutsätter man att det bara fanns män? Varför är ”bara män” utgångspunkten tills motsatsen bevisats? De medeltida lagarna förbjöd ingen att komma till tinget och urkunderna berättar dessutom om kvinnor på tinget, precis på samma sätt som Jessicas auktionsdokument talar om kvinnor i auktionskammaren, bara man tar sig tiden att läsa dem lite noggrannare. Det betyder inte att kvinnor och män på något sätt var jämställda; det medeltida samhället kände inte till jämställdhet som vi gör idag, varken mellan män och kvinnor eller mellan olika samhällsklasser. Men det betyder att tinget inte var en enbart männens angelägenhet och att synen på tinget måste omvärderas så att det blir en av de där tidsbitarna som lyfts ut och framställs inom sina egna samtida ramar. Då kommer vi lite närmare att förstå hur det kan ha gått till. Och lite närmare att inte se muskulösa rågblonda män som en historisk norm.
Det gör vi ju bara när han är frisk
Jag: Nu är pappa lite sjuk och har feber så vi ska vara extra snälla mot honom, eller hur?
Tilda: Jaa! Jag ska klappa honom försiktigt, försiktigt och säga ”såja, såja, pappa” och inte bara slå honom i ansiktet.
Tildas fantastiska rabarberkaka
Den här kakan var så enkel att Tilda kunde baka den nästan helt själv och blev så god att barnen åt upp hela omedelbart.
Vispa
2 ägg
2 dl rörsocker
riktigt vitt och pösigt. Det här är säkert bäst om någon vuxen gör. Eller åtminstone någon som är äldre än fyra och som förstår att stänga av vispen innan de lyfter den ur skålen. Blanda
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 nypa salt
i en annan bunke. I ytterligare en annan bunke blandar man
1 rabarberstjälk (skalad och skivad i tunna skivor)
1 nypa kardemumma
1 nypa kanel
I äggblandningen ska man sedan försiktigt röra ner
0,5 dl vaniljyoghurt
100 gr smält smör
Därefter rör man lika försiktigt ner mjölet och därefter rabarbern. Häll allt i en liten smörad och bröad form (ca 20 cm, eller en långsmal form) och grädda i mitten av ugnen på 175 grader i ca 15-20 min. Prova med en sticka när kakan är färdig. Stickan ska inte bli kladdig.
Som stora flickor
För en vecka sedan var vår dotter magsjuk. Det behövs inte mer än en dag av sjuka förrän hon ser riktigt liten och svag ut. Så jag och min högt vördade älskade make står och tittar på vår fantastiska dotter medan hon lite slött pysslar med sina dockor.
Jag: Look at our gorgeous daughter. She’s so little…
Maken: And dieting like a big girl already.
Pakettårtor
Igår var det bröllop. Pappan gifte sig äntligen med mamman. Det var fantastiskt bra musik, vackra tal, bedårande brud och just sånt som hör ett riktigt prima bröllop till.
Och så var det tårtor förstås. Önskemålet var många färger och inga rosor, krusiduller och flufferier. Så det blev ett paketbord med tårtor. De röda var fyllda med vit choklad mousse och bottnarna gjorda av hallon och mörk choklad. De gröna var fyllda med en apelsinkräm och chokladganache. De gula var fyllda med hallonsylt och vaniljkräm.
Av överblivna äggvitor gjorde jag några macarons. Hälften försvann på den tiden det tog mig att fotografera tårtorna.
När jag hinner ska jag försöka lägga ut recept.
Självklart var det dans också. De här två var utan tvekan festens mesta partypinglor.

Jag vet vad jag ska köpa till maken i födelsedagspresent i alla fall
Ni vet att Lego började tillverka Lego speciellt för flickor…? Nu har Mattel börjat tillverka Barbie för pojkar. Rekommenderas från sen tonår.
Bloggkommentarer och kändisar
Jag har funderat massor på det där med bloggkommentarer. Innan jag för första gången kommenterade inne på någon annans blogg hade jag helt fruktansvärt mycket ångest, trots att kommentaren jag satt beredd att godkänna var något i still med ”bra skrivet” inte ”jag har legat med din pappa, grattis du ska bli storasyster”. För jag vill gärna berömma folk som skriver något som gör min dag lite roligare, lite mer intressant eller som får mig att tänka till. Jag vet ju själv vilken sucker jag är för folk som lämnar avtryck efter att ha läst vad jag skriver, oavsett om det är positivt eller inte (men jag vill inte veta vem ni legat med, bara så vi har det avklarat). Så varför sitter det så hårt inne för mig att kommentera andra?
För att jag typ bara läser kändisbloggar.
Men grejen är att jag inte läser deras bloggar för att de är kändisar utan för att jag känner igen mig i deras texter och gillar vad de skriver. Jag har hittat dit via länkar och först efter (ibland förvånansvärt lång tids) läsande insett att bloggaren råkar vara rätt välkänd i världen utanför mitt arbetsrum. Även nu pressas jag av ett behov att förklara mig. ”Asså ja ä ingen såndäringa stalker”. Och det är jag förstås inte, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är en wannabe om jag kommenterar något positivt på deras bloggar. Om jag skriver ”intressant text” tänker jag mig att det kommer att uppfattas som ”jag såg dig på TV och ska operera näsan så den ser ut som din”.
För jag är inte särskilt intresserad av kändisar bara för att de är kändisar. Det har jag aldrig varit och tror inte heller att jag kommer att bli. Jag avskyr hetsen som blir kring somliga personer som syns i media bara för att de syns i media och jag vill vara en sån som behandlar alla människor lika, oavsett om de är kändisar eller inte. En sån som möter nya människor för vad de är på insidan, inte vad de framställs som i media.
Så därför tvingar jag mig numera att svälja rädslan för uppfattas som efterhängsen groupie och kommenterar på alla inlägg där jag tycker att jag har något kreativt att säga med utgångspunkt i texten, inte i textförfattaren. För det hade jag gjort om det hade varit någon annan.
En av de första jag hittade till är Peppe, som skriver fantastiskt roligt om vardagsgrejer, jämställdhet och bloggande. Rätt tidigt hittade jag också till Eva Frantz, som blandar oerhört viktiga texter om självuppfattning med fruktansvärt roliga anekdoter från sitt liv med två barn. Lite senare hittade jag Hannah Norrena som skriver så himla roligt att jag skrattar så jag får ont i magen.
Kuriosa: Jag tittar inte tillräckligt mycket på TV för att ha sett ett enda program med någon av dessa. Fast jag har hört att de är bra.
Kuriosa 2: Statistiskt sett är det nog nästan omöjligt att läsa finlandssvenska bloggar utan att någon av författarna är kändis.
Mother and Father Nature
Jag och min högt vördade älskade make försommarfixar i trädgården:
Make (sitter på gräsmattan och lyfter på en kantsten): Frkn, goddamn fire ants! They’re frkn everywhere!
Jag (minns tidigare års utvecklade jakt)
Make (med sån där röst som pissmyror säkert hade haft om de pratade): Oohhh, I’m a fire ant. I have schtingers. Oohh.
Jag (betraktar det mentala förfallet med skräckblandad förtjusning)
Make: Oohh, I’m schoo dangerous with my schtinger. (till mig) Why would Mother Nature do this? Why?
Jag: I’m quite sure those could be attributed to Father Nature.
Make: No way. Father Nature is all like ”I’m gonna create these ants with stingers and lasers and shit” and then Mother Nature is all like ”No, you cant have both stingers and lasers”.
Jag: You’re right. Had fire ants been the construction of solely Father Nature they would have had lasers.
Make (ganska inspirerad): And Father Nature just ”Ok, I’ll just go for the stingers then, but can I at least get them Collective Mind?”.
Förberedelser inför helgens tårt-galenskaper
Till helgen ska jag baka bröllopstårta. Jag kan inte avslöja för mycket men…
Hallon och mörk, ljuvlig fairtrade choklad. Samt sisådär 50 ägg från glada, numer ägglösa hönor och 2 kg finfint ekologiskt smör.
Ett halvt kilo vit choklad förvandlat till fluffigt mousse.
Det blir nog bra det här.













