Kulturkrockar · Nyhetsplock

Schrödingers hen

När man säger att biologiskt kön inte nödvändigtvis påverkar genus slår det fullkomligt slint i huvudet på en del. Som att det är en stört omöjlig tanke att inte ens biologiskt kön är så enkelt som man eller kvinna.

Så om man har en person som har lätt skäggstubb, är klädd i klänning, har läppstift, boobs och attitydinkontinens, vad är den personen då? Anledningen till att vi blir nervösa av att inte veta är att vi reagerar på andra människor utifrån genus, utifrån hur man ska behandla män eller kvinnor. Annars hade det inte haft någon betydelse om man blandar typiskt manligt och typiskt kvinnligt. Varför måste man med tvång säga att alla personer är skapelser av sitt biologiska kön och att de enda två alternativen är man eller kvinna när det så uppenbart inte är sant?

Varför kan vi inte bara luta oss tillbaka, acceptera att Schrödingers hen inte låter sig kategoriseras och istället möta en medmänniska?

Historikerns historier · Kulturkrockar

Det där med genus som performance

En av de där sakerna som alltid tycks komma upp när man diskuterar genus är att alla feminister och alla genusvetare eller annat löst genuspack tror att kön skapas – att kön inte är något man föds med. Jag vet inte riktigt var den idén kommer ifrån, men för första gången hörde jag den nu sättas i samband med Judith Butlers tankar om genus som performance och kanske är det där någonstans som det har blivit fel. För det Butler menar med genus som performance är att man förvisso föds med ett biologiskt kön men att genus skapas, omförhandlas och upprätthålls genom yttre påverkan – framförallt språk – snarare än inre och att även den som föds med ett visst kön kan leva ett annat genus.  Det vi ser som en man eller som en kvinna är alltså beroende av kulturen, inte av biologin.

När man betraktar historien framstår detta som helt självklart. Som ett exempel kan vi ta Largillieres målning från slutet av 1600-talet. Här ser vi de manligaste männen, manligheten personifierad, de absoluta alfahannarna. Topdog. King of the Hill. The Man.

I 1600-talets Frankrike hade alla känt igen den här manifestationen av genus som den yttersta manligheten. Idag hade reaktionen knappast blivit den samma. Kläderna, poseringen, mouchen, håret, sminket – allt med den här bilden säger att det är kvinnor. Typ så här:

Destiny-s-Child

Det vi uppfattar, det vi reagerar på, är en manifestation av vårt biologiska kön – det som kallas för genus. Beroende på vilket biologisk kön man föds med förväntas man göra olika saker. Vissa saker kanske kommer naturligare än andra och det kan ha samband med sådant som hormoner, men det förhindrar inte att genus är performance. En del forskning har visat att små flickor föredrar dockor framför bilar, men det betyder inte att att flickor är mer lämpade som sköterskor och män som läkare, eller att kvinnor skulle bli dåliga bilmekaniker – det är samhälleliga förväntningar; genus som performance.

Vad som har ansetts passande, vad som varit rätt mall för att leva ut ens biologiska kön är kulturellt betingat. De här sågs som okvinnliga kvinnor på sin tid i början av 1900-talet, trots att allt vi tror oss veta om kvinnor idag säger att det nog inte blir mycket tydligare kvinnligt än så här; i dag uppfattar vi dem som kvinnor. Men de här kvinnorna betedde sig inte som kvinnor. De slogs mot poliser, sa fula saker, trodde att kvinnor skulle platsa på universitet och rent av att kvinnor förtjänade en egen röst. Det här var kvinnor som var så okvinnliga att de var skrattretande för de gick emot kvinnans natur. De här räknades inte som riktiga kvinnor.

Så när folk i dag kommer och säger att genusvetenskap bara är skit för att det faktiskt är skillnad på könen så blir jag rätt trött. Alltså, ingen säger att det inte är skillnad på könen. Men att samtidens syn på genus – syn på manligt och kvinnligt – påverkar hur kön manifesteras – hur man visar att man är man eller kvinna – det är fullkomligt självklart. Visst påverkas vi av biologi, men människan är också en kulturell varelse som gång på gång trotsar biologiska betingelser för sin kulturella tillhörighet. Och det är här som talet om människan som biologisk varelse och styrd av sina hormoner blir synnerligen problematiskt. För om människan borde fungera på ett särskilt sätt på grund av biologin så skulle det inte finnas en sådan enorm variation på manifestation av genus, varken över tid eller rum. Och om människan ska fungera på ett visst sätt om allting är som det ska betyder det att alla som inte fungerar så är anomalier. Med ett sådant synsätt blir exempelvis transsexuella, homosexuella och bisexuella i dag avvikande från vad en människa ska vara, och det är farligt. För om man tittar på historien, på damerna på bilden ovan exempelvis, och tänker på alla de manifestationer av genus som inte kan förklaras av biologi eller av ett naturligt ”rätt” eller ”fel” så förstår man vikten av att studera genus och av bland andra Judith Butlers tankar om genus som performance. Det biologiska könet kanske förblir konstant, men manifestationen förändras.

Vardagslivet

En bra sak och en dålig

Dålig sak: Min högt vördade älskade make tog med min bilnyckel när han åkte till jobbet så jag fick ta taxi till jobbet.

Bra sak: Min högt vördade älskade make tog med min bilnyckel när han åkte till jobbet så jag fick ta taxi till jobbet och fick, då när jag inte själv ens får hålla i ratten, äntligen chansen att knäppa ett foto på den underbart vackra nejden.

20130304-123057.jpg

Vardagslivet

Jag kan inte bestämma mig för om det är genialiskt eller vansinnigt korkat

Tilda har klippt sitt hår. Igen. Hon passade på när de hade barnvakt och stora, långa, blonda lockar mötte oss på badrumsgolvet när vi kom hem. Hon vet att hon inte får klippa sitt hår. Så det var liksom inte det enda gjorde.

Hon klippte också papper värt en halv regnskog till confetti.

Och en filt.

Och Mummis tidigare väldigt vackra handknutna kinesiska matta.

Och min gamla gunghäst.

Så. Vi är ju egentligen inte så hemskt arga över just det där med hennes snaggade lugg längre, om vi säger så.

Vardagslivet

Den heter Mamman med de röda ögonen

Vilho: Mamma titta! Jag har lånat en bok! Den handlar om en liten grön drake som äter ljusstumpar och till slut en höstkväll lämnar barnen som skött om honom och flyger sjungande mot solen.

20130303-122107.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar

Det där med mäns höga dödlighet och att ta till sig biologiska faktorer

Jag blir ofta anklagad för att jag och alla andra genusvetare inte tar biologi i tillräckligt stort beaktande. Det verkar fullkomligt kvitta hur många gånger jag försöker förklara att det är två olika discipliner, att ingen förväntar sig att en biolog ska kunna analysera sexuella trakasserier på arbetsplatsen lika lite som en genusvetare kan förväntas analysera sköldkörtelns inverkan på beteendet. Vi saknar verktyg för att analysera över de gränserna. Det betyder inte att biologer förkastar genusskillnader eller att genusvetare förkastar biologins inverkan, eller att man inte kan ha nytta av varandra, men det betyder att ingen forskare kan förväntas vara expert inom båda områdena. Och att båda vetenskaperna behövs – att de kan komplettera varandra.

Så jag började läsa forskningslitteratur med biologisk utgångspunkt, inte för att jag kan använda det i min forskning utan för att jag tycker att det är spännande. Då får jag genast höra att det minsann är så typiskt genusvetare att lyfta fram biologin bara när det passar. Helt ovetenskapligt. Jävla cherrypicking. För det som skulle bevisas var att män är mer utsatta än kvinnor eftersom män dör tidigare. Och helt plötsligt får man inte längre hänvisa till biologin. Nädå. När det gäller mäns kortare livslängd ska man inte tala biologi utan maktstrukturer, utsatthet och underordning. Och så är det liksom jag som sysslar med cherrypicking.

För det finns några stora biologiska skillnader mellan män och kvinnor, sådana skillnader som följer samma mönster över hela världen. Längd, är en av dem. Spädbarnsdödlighet är en annan. Förväntad livslängd är en tredje. Män blir oftast längre, fler nyfödda pojkar än flickor avlider och män lever kortare än kvinnor. Över. Hela. Världen. Dessutom finns det inget som talar för att dessa tre saker har förändrats över tid. Det vill säga, den förväntade livslängden har ökat väsentligt och spädbarnsdödligheten har minskat drastiskt, men förhållandena mellan könen finns kvar. Jag svarade på en kommentar med att säga att pojkbebisar är sämre rustade för världen. Det var kanske inte en alldeles lyckad formulering, det kan jag hålla med om, men så här skriver Devenstedt, Crimmins, Vasunilashorn och Finch (2008)

”As infant mortality declined, infectious diseases became less important, whereas the relative importance of complications of childbirth and prematurity increased. Although male infants have higher mortality from most causes of death, the sex differential varies by cause. The decline in deaths from infection is likely to affect males and females differently. Because females have more vigorous immune responses and greater resistance to infection, female infants have lower mortality from infections and respiratory ailments. The male disadvantage begins in utero, when gonadal steroid production already differs strongly by sex. Males are more likely to be born prematurely and to suffer from respiratory conditions in the perinatal period. Thus, an increase in survival among premature infants may affect the sex balance of mortality.”

Den skillnad de har undersökt är hur ”the male disadvantage” var 10% 1751 och steg till ca 30% 1970 för att därefter falla ner mot 10% igen i rikare länder. De har valt att studera nyfödda bebisar eftersom de inte ännu påverkas av sociala och ekonomiska skillnader. Det här är alltså biologiska förklaringar; större risk för sjukdomar, att födas för tidigt och så vidare. För om man istället tittar på barnadödligheten under de första fem levnadsåren ökar antalet döda flickor så att skillnaderna mellan könen nästan suddats ut. Här är det inte längre biologi, utan tillgång till resurser så som sjukvård och mat som påverkar. Tittar man dessutom på länder som Kina och Indien där man vet att det förekommer en socialt och traditionellt rotad trend att ta livet av flickbebisar är det färre flickor än pojkar som klarar sig. Enligt biologiska beräkningar borde pojkbebisars chanser vara 12% sämre än flickors, men i Kina är de istället 24% bättre. I Indien är det bara några fler flickor än pojkar som dör som nyfödda, men i åldern 1-5 år löper flickor 75% större risk att inte klara sig. Det är siffror från FN:s stora undersökning om könsskillnader i barnadödligheten som inte har en biologisk förklaring.

Det samma gäller mäns kortare livslängd. Det finns biologiska förklaringar, men inga sociala mönster som förklarar varför män generellt dör innan kvinnor. Någon talade om att fler män än kvinnor begår självmord, vilket är väl belagt, men självmorden står ändå för en så liten del av antalet döda att de inte kan förklara världsomspännande skillnader. Men man har sett hur saker som naturkatastrofer, där kvinnor på grund av lägre status (har inte lärt sig simma etc.) löper betydligt större risk att avlida, jämnar ut den förväntade livslängden. I fattigare områden i den rikare världen är skillnaden mellan mäns och kvinnors förväntade livslängd något större, vilket säkert har en social förklaring. I de fattigare delarna av världen jämnas skillnaderna ut för där dör kvinnorna allt yngre (på grund av barnafödande och tillgång till sjukvård) och i länder som Sverige och Finland ser man samma utjämnande trend men på grund av att männen lever längre.

Så visst kan vi tala sociala strukturer och dödlighet. Men sociala strukturer är inte förklaringen till könsskillnader varken vad gäller spädbarnsdödlighet eller förväntad livslängd där pojkbebisar och äldre män har högre dödlighet. Ska vi tala strukturer, dödlighet och utsatta män måste vi istället gå ner i specifika fall, som varför äldre män begår självmord, eller varför unga män i socialt utsatta områden riskerar en ond bråd död. Det är viktigt och relevant. Men att bli anklagad för att inte ta biologi i beaktande och sedan anklagad för att inte ta mäns höga dödlighet på allvar, det gör mig bara så trött.

Historikerns historier

Konferensbrådska

I dag är det CFP deadline for Gender and Political Culture. Två av de bästa genushistorikerna jag vet ska vara keynotes och jag vill så vansinnigt gärna åka. Egentligen har jag förstås inte tid och med största sannolikhet inte råd. Men man måste försöka. Right? Och är det så att mitt paper inte antas (vilket förstås är fullt möjligt, de lär få en fasansfull massa proposals) så behöver jag inte gråta så länge.

Och så har jag blivit accepterad till St. Andrews i år igen! Förra årets konferens var en av de bästa jag någonsin varit på, och även om alla presentationer (yees, alla!) var riktigt bra hade löftet om äkta skotska scones med clotted cream och jordgubbssylt varit nog för att locka mig tillbaka…

Nyhetsplock · Vardagslivet

Biffy Clyro – ett inlägg om eufori

Så hörrni. Biffy Clyro alltså. Man kan tvista hur mycket man vill om ifall den nya skivan Opposites verkligen är lika bra som förra Revolutions eller inte, men när det gäller livespelningar då är Biffy Clyro kungar. De är så satans tajta (och då talar jag alltså om samspelthet, inte om Simons byxor) och så sjukt bra på vad de gör. Tre fantastiska röster, tre fantastiska musiker (och en extra gitarrist som stod i ett hörn mest hela tiden). Det blir liksom inte bättre. Det är tre killar (och så han i hörnet) som står på scen och ger allt vad de har av sig själva. Jag är fortfarande i ett euforiskt rus.

Kuriosa: Det hjälper om man inte bryr sig om att platserna längst fram är för patetiska fjortisar. Det var bara ett staket, en ordningsvakt och några ungdomar med bara armar, svartbågade glasögon och mössa mellan mig och scenen. Följande bilder är tagna med min telefon.

Kuriosa 2: Det är mest Simon för att han stod rakt framför mig. Det är inte ett estetiskt val.

20130301-120613.jpg

20130301-120625.jpg

20130301-120642.jpg

20130301-120707.jpg

20130301-120748.jpg

20130301-120758.jpg

20130301-120817.jpg

Vardagslivet

Snart redo!

Ikväll spelar Biffy Clyro på Nosturi. Jag är så satans taggad att det inte ens gjorde något att jag hade hårspraysflaskan åt fel håll och därför råkade spraya ihop ögonfransarna.