I lätt frustration konstaterade jag på Twitter att det är skillnad på att kritiskt granska och att kritisera och att folk som inte vill förstå det är tröttsamma. För oss som sysslar med kritiska vetenskaper (som till exempel allting inom humaniora) är det en så självklar skillnad att det ibland känns lite som att dunka huvudet mot väggen att gång på gång behöva förklara vad det handlar om. Men med tanke på reaktionerna på Twitter så tar vi det väl en vända till:

Kritisk vetenskap handlar om att tolka ett källmaterial så objektivt som det låter sig göras men samtidigt medveten om hur forskarens egen position i samhället kan påverka de tolkningar man gör (så att man kan undvika den påverkan). Att göra en kritisk granskning av någonting är alltså inte att göra en negativ granskning utan att göra en granskning fri från fördomar.

Så när mansrättsrörelsen får spel för att man talar om ”kritiska mansstudier” blir jag väldigt trött. Kritiska mansstudier handlar inte om att vara kritisk mot mannen eller mot manlighet utan om att granska män och manlighet utan förutfattade meningar.

Varför har man då inte kritiska kvinnostudier vavava? Det har man. Redan 1986 kom boken Feminist Studies/Critical Studies som använts och fortfarande är i användning som kurslitteratur i bland annat genusvetenskap i USA. Från Harvard finns artikeln ”Critical Feminist Studies in Religion” utgiven i den vetenskapliga tidskriften Critical Research on Religion. Nej, artikeln kritiserar inte feminism och nej, tidskriften kritiserar inte religion. De är delar av kritiskt granskande vetenskap.

Fredrik på Gendertruce menar, via Twitter, att de forskningsresultat som publiceras ”i princip alla är neg[ativa] mot m[än]” och att ”de enda forskningsresultat på temat ‘män/manlighet’ som presenteras i mainstream-media är negativt vinklade”. Förutom att han rör sig i gränslandet av min ursprungliga poäng – att det är frustrerande när folk inte skiljer på kritisk vetenskap och att kritisera – är jag fullt medveten om att det händer ruttna grejer när forskningsresultat presenteras i media.

Faktum är att många universitet numer ger kurser i hur man som forskare ska hantera massmedia, eftersom det tydligen inte längre verkar ligga i medias intresse att rapportera vad forskningen säger utan att skapa rubriker. Och let’s face it; väldigt lite forskning är till sin natur sådan att det skapar stora rubriker.

I Sverige skulle man kunna lägga till ”allt som har med genus att göra”.

Ofta är det dessutom den lilla biten av resultaten som avviker från standard som får nyhetsvärde.

Forskning är alltid väldigt specifik och få forskare vill göra stora synteser. I stora synteser finns det nämligen alltid saker som andra forskare kan slå ner på eftersom att synteser är generaliseringar som till sin natur innehåller ett visst mått förenklingar och undantag som inte diskuteras tillräckligt. Media däremot verkar inte ha några större problem med att gå från ett väldigt specifikt litet resultat till groteska övertolkningar.

Det är långt ifrån bara kritiska vetenskaper som råkar ut för de här sakerna i media och det är ett välkänt faktum att vetenskaplig rapportering är svår redan från början samt att just vetenskapsavdelningarna av de stora nyhetshusen har skurits ner till ett patetiskt minimum. Här kommer vi tillbaka till det kritiska tänkande och den kritiska granskningen. Istället för att kritisera vad media presenterar i form av forskning kan man granska deras rapportering genom att gå till originalkällan; själva forskningen.

Fredrik bad mig hitta exempel på hur manlighet framställs positivt. Ett exempel skulle kunna vara när SvD glatt slog upp rubriken ”Män är bättre än kvinnor”. Jag har skrivit om det här och det finns säkert mängder av fler exempel. Grejen är att mansrättsrörelsen inte verkar skilja på medias rapportering och forskningsresultat trots att den skillnaden är helt avgörande. Jag kan hitta exempel på när män framställs positivt som motvikt mot de fall när män framställs negativt i medias rapportering av forskning, men inte i själva forskningen. Anledningen är inte att forskningen är kritisk mot män utan att den gör kritiska granskningar utan att värdera. Värderingen kommer först i media och när forskningen når politiken – men forskningen i sig är inte värderande.

Det samma kan sägas om mitt eget ämne, genushistoria. I min avhandling utgår jag från att samhället var patriarkalt eftersom det är att betrakta som fakta (tillräckligt mycket tidigare forskning har påvisat detta). Att samhället var patriarkalt är inte en värdering. Det är bara så det är. Att kritiskt granska mitt material taget ur ett patriarkalt samhälle betyder att jag inte förutsätter mer än vad vi med säkerhet vet att ett patriarkalt samhälle innebär, det vill säga; den ekonomiska, juridiska och politiska makten låg hos (äldre) män. Att jag hittar många kvinnor som hade politiskt makt (till exempel som drottningar) eller ekonomisk makt (som jordägare) motsäger inte att det var ett patriarkat. En kritisk granskning är dock nödvändig för annars skulle man inte hitta de där kvinnorna som trots den patriarkala strukturen faktiskt innehade makt. Man måste fördomslöst granska källorna för att se ett sådant mönster.

Däremot är det inte att fördomslöst granska mitt material att inte ta för givet att det skapades i ett patriarkalt samhälle eftersom det inte finns några som helst tvivel på att samhället de facto var patriarkalt. Det är lite som att jämför hur högt folk kan skrika och ställa den ena på Skansen och den andra på månen. Man måste ta i beaktande hur ljudvågarna rör sig i luft och i vakuum. Att bara studera ljudvågor räcker inte. Jag måste  ta i beaktande att handlingarna utförs i ett patriarkat. Att bara studera handlingarna räcker inte. Ett annat exempel skulle kunna vara om man vill undersöka upplevelsen av bilkörning hos kvinnor. Gör man undersökningen i Sverige får man någonting helt annat än om man gör undersökningen i Saudiarabien (där kvinnor inte får köra bil).

Ja, och det bedrivs alltså mängder med oerhört högkvalitativ kritiskt granskande forskning om män och manlighet i Sverige. En av de allra största inom genushistoria är Jonas Liljequist som är professor i historia i Umeå. Hans publikationslista är lång och fylld av intressanta titlar. Även i Linköping lever och frodas mansforskningen. Där forskar man bland annat i hur män betraktas som andrahandsförälder, åldrande mäns sexualitet samt det skamfyllda i att slå en kvinna och vägen tillbaka därifrån. Inget av detta är för att kritisera män utan för att kritiskt granska mäns position i samhället och manlighetens inverkan på mäns handlingar. Det behövs.