Jag ramlade över ett blogginlägg på HEJ BLEKK som handlar om varför feminism är antikapitalism. Ibland tycks det nästan som att feminismen måste vara vänsterröd för att liksom räknas. Att vara feminist är också, liksom automagiskt, att vara antirasist och antikapitalist och man kan inte bara få välja en. Jag misstänker att det har att göra med den idé som Michaela på HEJ BLEKK inleder sitt inlägg med, nämligen att kapitalism är ett system som bygger på att en förtryckt botten står i beroendeförhållande till en elit. Samma tanke skulle kunna appliceras på feminismen och patriarkatet, eller människor med olika hudfärg. Det finns en topp och en botten, baserad på kön eller färg. Maktstrukturer och beroendeförhållanden är förstås otroligt intressanta, men de är också sjukt komplicerade grejer. Till exempel innebär ett beroendeförhållande alltid att båda sidor är beroende av varandra. Finns det ingen botten finns det heller ingen topp, om ni förstår hur jag menar.
Michaelas beskrivning av kapitalismen skaver, i mitt tycke, på samma vis som många beskrivningar av patriarkatet. För det första är kapitalism, liksom patriarkat, beskrivande termer av en viss sorts system. Kapitalism innebär att produktionsmedel och kapital ägs av privata aktörer istället för till exempel av staten. Kapitalism innebär inte per automatik att någon har det dåligt, att någon är rikare än någon annan, eller att någon är förtryckt. Lite som att patriarkat innebär att (äldre) män har den ekonomiska, politiska och juridiska makten. Ett patriarkat är teoretiskt sett inte nödvändigtvis ett förtryckande system. Skillnaden mellan kapitalism och ett patriarkat när man talar förtryck är dock att termen patriarkat beskriver en maktstruktur baserad på kön medan det inbyggt i termen kapitalism inte finns några maktstrukturer så länge äganderätten är fri. Det torde alltså vara betydligt lättare att ha kapitalism utan förtryck än patriarkat utan förtryck.
För det andra finns det inga säkra resultat av ett kapitalistiskt system (eller av ett patriarkat). I ett utopiskt kapitalistiskt system skulle män och kvinnor fritt äga vad de producerar och få producera det fritt. Att diskutera ett utopiskt patriarkat känns väl som att dra saker lite väl långt, men det är viktigt att minnas att alla kvinnor inte förlorar på ett patriarkat. Den kvinna som lär sig reglerna kan leva riktigt bekvämt även i ett patriarkat – på samma sätt som att många män är stora förlorare i ett patriarkat. När man talar kapitalism, eller patriarkat, kan man alltså inte förutsätta att maktbalansen ser ut på ett visst sätt eller har en viss effekt. Den varierar över tid och rum, men även med faktorer som etnicitet och ålder. Dessutom kan systemet som sådant inte orsaka något bortom vad som döljs i den korta beskrivningen. Kapitalismen kan inte vara en aktör.
Som ett litet exempel: Börje äger mer än Berit. I ett patriarkat skulle det kunna bero på att Berits rättigheter att arbeta och äga är kringskurna. Kanske kvinnor bara får ha vissa jobb? Kanske kvinnors juridiska identitet är densamma som makens och hon därför inte kan stå som ägare till något själv? Men i ett patriarkat är det långt ifrån omöjligt att Berit äger mer än Börje, trots att Börje har arbetat hårt i hela sitt liv. Berit kanske är en rik änka? Patriarkatet är strukturen inom vilken alla dessa scenarier är fullt tänkbara. Ok, så Börje äger mer än Berit. I ett kapitalistiskt system skulle det kunna bero på att Börjes föräldrar var fabriksägare och Börje fick ta över fabriken, medan Berit är en av arbetarna på fabriken. Men i ett kapitalistiskt system skulle Berit lika gärna kunna ta sina små besparingar och sina erfarenheter från hur det är att vara fabriksarbetare och skapa en egen, superbra fabrik. Kapitalismen är strukturen men båda scenarierna är fullt tänkbara.
Alltså: Kapitalism är en term som beskriver en struktur, men beskriver egentligen inte nödvändigtvis hur samhället i praktiken fungerar, hur människorna mår, eller egentligen varför.
Michaela drar följande slutsats:
”För mig finns det ingen verklig frigörelse för kvinnan så länge det kapitalistiska systemet består. Detta beror främst på att kapitalismen och patriarkatet tjänar på varandra, och att de två systemen blivit så tight sammansvetsade nu att de nästan inte går att sära på. Rent teoretiskt skulle eventuellt kvinnan kunna vara fri i ett kapitalistiskt system, men så som det ser ut idag är det bara en vit medelklasskvinna som är fri i detta system.”
Jo, visst kan man tänka sig att kapitalism och patriarkat tjänar på varandra (och jag förstår verkligen den tanken, det gör jag) men riktigt så enkelt är det inte. Tittar man på utvecklingen ur ett historiskt perspektiv så är det just när kvinnorna får komma ut i arbetslivet och får tillgång till kapital och produktionsmedel som kvinnorörelsen föds. Yrkesverksamhet och yrkesidentiteten har varit otroligt viktiga aspekter av kvinnorörelsen sedan starten långt över klassgränser. Rätten att själv rå över kapital och produktionsmedel – rättigheter kvinnor var förvägrade fram till ungefär mitten av 1800-talet och som är grundbultar i ett kapitalistiskt system – har gjort enorm skillnad för kvinnors liv. På så vis skulle man lika gärna kunna påstå att kapitalismen och kvinnorörelsen tjänar på varandra (men det är förstås inte så enkelt heller).
Man får gärna vara antikapitalist om man vill. Det är liksom helt fine. Men för mig blir det väldigt problematiskt när man tar något som så tydligt är ekonomipolitik och blandar det med mänskliga rättigheter. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: mänskliga rättigheter får inte bli politik. Kampen för allas lika värde måste få existera bortom politiskt drivna ekonomiska modeller och jag är övertygad om att det är fullt möjligt. Feminism (i betydelsen mäns och kvinnors lika värde) kan vara antikapitalism, men måste inte vara det.
Hit och dit och tillbaka igen 