Det var en lång artikel på YLE om företagaren Ronja Roms angående hennes beslut att lämna huset, mannen och barnen för att ta en månad egentid i Thailand.

Först av allt: kudos till henne som ser vad hon behöver och till hennes familj som älskar henne tillräckligt för att stötta henne så att hon får det hon behöver. Det är banne mig inga självklarheter.

Inget av det följande är menat som någon kritik mot henne och hennes beslut.

Men sedan alltså. Jag blir så himla ledsen över att det ens ska behövas att ta en månad ledigt från sina barn och sitt liv för jag känner så vansinnigt väl igen den där pressade ångesten. Orimligheten i alla de måsten som finns. Känslan av att inte räcka till fast att man har sträckt sig så att man nästan blivit genomskinlig.

Jag började det här nya året i ett stresstillstånd som min Fitbit registrerade som en cardio workout – trots att jag stod stilla. Vis av synnerligen dyrköpta erfarenheter tycker jag att jag försöker hålla mina stressnivåer så rimliga som möjligt, men det går förstås inte alltid. Generellt är det bättre. Nyåret var en total katastrof.

Men jag förstår också att man inte kan kan komma upp i liknande stressnivåer hur enkelt som helst, att det är åratal av alldeles för höga krav och framförallt omständigheter som jag själv inte har kunnat rå över som har lagt grunden.

Är det något som jag har lärt mig så är det att det egentligen inte är stressen i sig som är problemet, utan bristen på återhämtning. Det är inte skadligt att stressa som tusan ett tag så länge man ger kroppen och själen tid att återhämta sig innan man gör det på nytt. Det är vi nog dåliga på så där i allmänhet. Forskning visar att kvinnor i synnerhet är dåliga på det. Inte ens på natten slappnar vi av utan fortsätter även i sovande tillstånd att planera och oroa oss. Vid nyåret hade jag nattetid en puls på 88 bpm. Det kvittar liksom hur många timmar jag spenderar i sängen då för jag kommer inte att vara utvilad och återhämtad ändå.

Jag blir provocerad av att Ronja Roms blir kontaktad av mängder av kvinnor som känner likadant. Jag har också fått liknande respons på inlägg som handlar om att inte orka eller skilsmässor eller Den Stora Tröttheten. Jag blir provocerad av att alltför många kvinnor känner igen sig, av att det är alltför många kvinnor som inte orkar och för att de sedan ofta skammas (av framförallt andra kvinnor) när det brister.

Det måste gå att hitta en balans. Det måste gå att ha man och barn och återhämtning i vardagen. Det måste finnas andra alternativ än att lämna allt för en månad i Thailand.

Jag är den första att erkänna att jag inte har en aning om hur det i praxis skulle se ut. Visst har jag visioner, drömmar om delat ansvar och någon som plockar upp mig och allting annat när jag inte orkar, men jag har inte lyckats genomföra det. Ibland känns det som ett fruktansvärt nederlag och hur nöjd jag än är med att få rå mig själv och barnen och huset och allt så finns det stunder då det känns fattigt. Då jag är bitter för att jag hade velat ha mer.

Visst, jag får mer egentid nu när jag är frånskild och barnen inte bor här hela tiden men det var aldrig så här det var tänkt. Aldrig så här jag ville ha det. En gör ju det bästa av den situation man är i, det bästa av det man har liksom. Men egentid är bara värt något om man har någon att komma tillbaka till.