Kategori: Historikerns historier

Historikerns historier

Om arbete och arbetare. Och historielöshet.

Charlotte11 kommentarer

Ibland känns det som om min generation är helt historielös. Kanske har det att göra med historieundervisningens kvalitet eller kanske med dagens frenetiska fokus på att viktiga lärdomar är sådana som kan inbringa pengar. Jag vet inte. Det enda jag vet är att ju mer vi tappar av kontakten med det förflutna desto mindre förstår vi hur vi har kommit hit. Jag menar inte att alla sedan måste konstatera att det inte alls var bättre förr, sätta sig ner och mysiga i denna den bästa av världar, men det finns en stor fara i att inte höja blicken lite och se de strukturer som har byggt och fortfarande bygger vårt samhälle.

En av de sakerna som folk i dag verkar fullkomligt tappat förståelsen för är arbete och att vara arbetare. Det märks tydligt på hur många inte ens vet vad facket är till för, eller varför så många röda fanor vajar på 1 maj. Arbetets historia (och särskilt inte 1900-talets synnerligen invecklade arbetarhistoria) är egentligen inte alls mitt fält, men man måste inte vara expert för att kunna förstå i alla fall de enklare kopplingarna och strukturerna. Någonstans tycker jag också att man har en skyldighet att åtminstone försöka förstå. Eller hålla käft. Det kunde vara ett bra alternativ.

Det kan låta som en klyscha eller åtminstone en självklarhet, men vi har ett ovanligt bra klimat för arbetare i dagens Sverige och Finland. Arbetare har långtgående rättigheter både vad gäller lön, arbetstider, möjligheter till ledighet (föräldra/sjuk) och arbetsuppgifter. Inte så att det inte skulle finnas punkter för förbättring, men på det stora hela taget har vi det väldigt bra. Anledningen till att vi har det så bra som vi har det är att arbetare i generationer innan oss organiserade sig. Även det kan tyckas som en klyscha eller en självklarhet eller kanske rent av kommunistisk propaganda, men det ändrar inte faktum: organisering gav rättigheter.

I dag ser vi det som en gudagiven rätt att få organisera sig men så har det inte varit. Om vi backar i tiden drygt 100 år eller så var det inte tillåtet att organisera sig. I början av 1900-talet kunde den som var med i facket avskedas, det fanns ingen minimilön, inget kollektivavtal, ingen arbetstrygghet och inga möjligheter för en liten arbetare att stå upp mot dem som betalar ut lönen. I takt med att antalet medlemmar i fackföreningarna steg ökade också möjligheterna för fackföreningarna att påverka. De kunde samla in en medlemsavgift och ha en kassa ur vilken den som var i behov kunde få pengar och de fackligt aktiva arbetarna var inte längre i riktigt lika stort beroendeförhållande till arbetsgivaren.

År 1931 gick svensk militär (som många gånger tidigare) in för att skydda dem som bröt mot rådande strejk. Strejkbrytarna var förstås ett hot mot den fackliga rörelsen eftersom den mest effektiva påtryckningsmetoden som fanns gentemot arbetsgivarna var att verksamheten stod stilla. I Ådalen tågade arbetarna mot de byggnader där strejkbrytarna bodde och militären öppnade eld. Fem personer dog och fler skadades. Skotten i Ådalen var en sorts vändpunkt för Sverige och därefter fick arbetarna betydligt större rättigheter att organisera sig. Bland annat beslutade man att militär inte fick sättas in mot den egna civilbefolkningen (vilket ju är en riktigt bra grej med tanke på utvecklingen i andra länder fortfarande i dag) och 1936 fick facken laglig status som förening med rätt att förhandla.

Sedan dess har fackföreningarna åstadkommit sådant som avskaffandet av kvinnolöner, införandet av kollektivavtal, anställningstrygghet, rätt att vara ledig för att studera, få arbetsskadeförsäkring, arbetsmiljö granskad av eget skyddsombud och semesterlön. Många av de saker facket arbetat fram måste man inte ens vara fackmedlem för att få dra nytta av för numer står de inskrivna i t.ex. arbetsmiljölagen. Grejen är bara att fackföreningarna och alla de här rättigheterna vi har fungerar lite som vaccin. Det är lätt att sitta och tycka att man inte vill utsätta sitt barn för mässlingsvaccin eftersom sannolikheten att få mässlingen är väldigt liten. Att den sannolikheten är väldigt liten är dock i direkt beroende av att alla vi andra vaccinerar våra barn. Det finns inga som helst tvivel om att den dagen det stora flertalet väljer att inte vaccinera så kommer barn börja dö i mässlingen igen.

Ja, och det går ju förstås inte att säga att militären kommer börja skjuta strejkande arbetare igen om folk inte går med i facket. Så måste det ju inte bli. Däremot behöver man ju varken vara geni eller kommunist för att se hur arbetstagarnas organisation i fackliga rörelser har skapat ett betydligt bättre arbetsklimat för oss alla. Och skyddet från facket ligger fortfarande i att de flesta av oss betalar fackavgiften – att vi bidrar till den där kassan som upprätthåller självständigheten och minskar arbetstagarens beroende. Därför blir jag väldigt frustrerad när jag nu hör fler och fler som talar om att facket är skit, att avgiften är bortkastade pengar, som ser på fackrörelsen som kommunistisk propaganda och som tror att de kan klara sig själva. Gissningsvis beror den där viljan till självständighet också på att de flesta i dag kanske inte vill betrakta sig själva som arbetare. En arbetare är fortfarande någon med skit under naglarna, trasiga kläder, längst ner på samhällsskalan. Men återigen; att så otroligt många i dag inte vill definiera sig som arbetare för att de inte har skit under naglarna, trasiga kläder och befinner sig längst ner på samhällsskalan är för att facket som kollektiv skapat bättre arbetsförhållande.

Det är också färre och färre som deltar i 1 maj-firandet. Det måste man förstås inte göra, men man ska inte låta bli det för att man upplever det som en antik kommunistisk helgdag. Även 1 maj hänger samman med strejker, organisering och arbetstagarnas förhållanden. År 1886 gick fler än 350.000 amerikanska arbetare ut i generalstrejk den 1 maj. De strejkande krävde 8 timmars arbetsdag (10-12 timmar, 6 dagar i veckan var rätt standard på den tiden) men protesterna fick ett blodigt slut när polisen sköt ihjäl sex strejkande, vilket inte alldeles oväntat ledde till ännu fler och mer omfattande strejker. Den röda flaggan är alltså inte ursprungligen en symbol för politisk ideologi utan för det blod som spilldes för arbetarnas rättigheter. Eftersom kampen för rättigheter också var nära kopplad till kampen för människors välbefinnande över vinstintresse var steget inte långt till den politiska vänsterkanten och där har 1 maj stannat.

Men arbetarnas rättigheter och fackföreningarna, de finns till för alla oavsett vilken politisk åskådning man har – oavsett om man väljer att vara en del av organisationen. I vår värld, mer driven av vinstintresse än någonsin förr, är organisationen minst lika viktig som som den var på den tiden det upplevdes som anarkistiskt och man hängdes för att man demonstrerade för rätt till reglerad arbetstid. Rättigheterna finns i kollektivet, i massan, i solidariteten oavsett hur mycket dagens unga vuxna litar på att deras självständighet är tillräckligt för att bibehålla alla de fördelar tidigare generationer har demonstrerat sig till.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kritisk vetenskap och kritik

Charlotte7 kommentarer

I lätt frustration konstaterade jag på Twitter att det är skillnad på att kritiskt granska och att kritisera och att folk som inte vill förstå det är tröttsamma. För oss som sysslar med kritiska vetenskaper (som till exempel allting inom humaniora) är det en så självklar skillnad att det ibland känns lite som att dunka huvudet mot väggen att gång på gång behöva förklara vad det handlar om. Men med tanke på reaktionerna på Twitter så tar vi det väl en vända till:

Kritisk vetenskap handlar om att tolka ett källmaterial så objektivt som det låter sig göras men samtidigt medveten om hur forskarens egen position i samhället kan påverka de tolkningar man gör (så att man kan undvika den påverkan). Att göra en kritisk granskning av någonting är alltså inte att göra en negativ granskning utan att göra en granskning fri från fördomar.

Så när mansrättsrörelsen får spel för att man talar om ”kritiska mansstudier” blir jag väldigt trött. Kritiska mansstudier handlar inte om att vara kritisk mot mannen eller mot manlighet utan om att granska män och manlighet utan förutfattade meningar.

Varför har man då inte kritiska kvinnostudier vavava? Det har man. Redan 1986 kom boken Feminist Studies/Critical Studies som använts och fortfarande är i användning som kurslitteratur i bland annat genusvetenskap i USA. Från Harvard finns artikeln ”Critical Feminist Studies in Religion” utgiven i den vetenskapliga tidskriften Critical Research on Religion. Nej, artikeln kritiserar inte feminism och nej, tidskriften kritiserar inte religion. De är delar av kritiskt granskande vetenskap.

Fredrik på Gendertruce menar, via Twitter, att de forskningsresultat som publiceras ”i princip alla är neg[ativa] mot m[än]” och att ”de enda forskningsresultat på temat ‘män/manlighet’ som presenteras i mainstream-media är negativt vinklade”. Förutom att han rör sig i gränslandet av min ursprungliga poäng – att det är frustrerande när folk inte skiljer på kritisk vetenskap och att kritisera – är jag fullt medveten om att det händer ruttna grejer när forskningsresultat presenteras i media.

Faktum är att många universitet numer ger kurser i hur man som forskare ska hantera massmedia, eftersom det tydligen inte längre verkar ligga i medias intresse att rapportera vad forskningen säger utan att skapa rubriker. Och let’s face it; väldigt lite forskning är till sin natur sådan att det skapar stora rubriker.

I Sverige skulle man kunna lägga till ”allt som har med genus att göra”.

Ofta är det dessutom den lilla biten av resultaten som avviker från standard som får nyhetsvärde.

Forskning är alltid väldigt specifik och få forskare vill göra stora synteser. I stora synteser finns det nämligen alltid saker som andra forskare kan slå ner på eftersom att synteser är generaliseringar som till sin natur innehåller ett visst mått förenklingar och undantag som inte diskuteras tillräckligt. Media däremot verkar inte ha några större problem med att gå från ett väldigt specifikt litet resultat till groteska övertolkningar.

Det är långt ifrån bara kritiska vetenskaper som råkar ut för de här sakerna i media och det är ett välkänt faktum att vetenskaplig rapportering är svår redan från början samt att just vetenskapsavdelningarna av de stora nyhetshusen har skurits ner till ett patetiskt minimum. Här kommer vi tillbaka till det kritiska tänkande och den kritiska granskningen. Istället för att kritisera vad media presenterar i form av forskning kan man granska deras rapportering genom att gå till originalkällan; själva forskningen.

Fredrik bad mig hitta exempel på hur manlighet framställs positivt. Ett exempel skulle kunna vara när SvD glatt slog upp rubriken ”Män är bättre än kvinnor”. Jag har skrivit om det här och det finns säkert mängder av fler exempel. Grejen är att mansrättsrörelsen inte verkar skilja på medias rapportering och forskningsresultat trots att den skillnaden är helt avgörande. Jag kan hitta exempel på när män framställs positivt som motvikt mot de fall när män framställs negativt i medias rapportering av forskning, men inte i själva forskningen. Anledningen är inte att forskningen är kritisk mot män utan att den gör kritiska granskningar utan att värdera. Värderingen kommer först i media och när forskningen når politiken – men forskningen i sig är inte värderande.

Det samma kan sägas om mitt eget ämne, genushistoria. I min avhandling utgår jag från att samhället var patriarkalt eftersom det är att betrakta som fakta (tillräckligt mycket tidigare forskning har påvisat detta). Att samhället var patriarkalt är inte en värdering. Det är bara så det är. Att kritiskt granska mitt material taget ur ett patriarkalt samhälle betyder att jag inte förutsätter mer än vad vi med säkerhet vet att ett patriarkalt samhälle innebär, det vill säga; den ekonomiska, juridiska och politiska makten låg hos (äldre) män. Att jag hittar många kvinnor som hade politiskt makt (till exempel som drottningar) eller ekonomisk makt (som jordägare) motsäger inte att det var ett patriarkat. En kritisk granskning är dock nödvändig för annars skulle man inte hitta de där kvinnorna som trots den patriarkala strukturen faktiskt innehade makt. Man måste fördomslöst granska källorna för att se ett sådant mönster.

Däremot är det inte att fördomslöst granska mitt material att inte ta för givet att det skapades i ett patriarkalt samhälle eftersom det inte finns några som helst tvivel på att samhället de facto var patriarkalt. Det är lite som att jämför hur högt folk kan skrika och ställa den ena på Skansen och den andra på månen. Man måste ta i beaktande hur ljudvågarna rör sig i luft och i vakuum. Att bara studera ljudvågor räcker inte. Jag måste  ta i beaktande att handlingarna utförs i ett patriarkat. Att bara studera handlingarna räcker inte. Ett annat exempel skulle kunna vara om man vill undersöka upplevelsen av bilkörning hos kvinnor. Gör man undersökningen i Sverige får man någonting helt annat än om man gör undersökningen i Saudiarabien (där kvinnor inte får köra bil).

Ja, och det bedrivs alltså mängder med oerhört högkvalitativ kritiskt granskande forskning om män och manlighet i Sverige. En av de allra största inom genushistoria är Jonas Liljequist som är professor i historia i Umeå. Hans publikationslista är lång och fylld av intressanta titlar. Även i Linköping lever och frodas mansforskningen. Där forskar man bland annat i hur män betraktas som andrahandsförälder, åldrande mäns sexualitet samt det skamfyllda i att slå en kvinna och vägen tillbaka därifrån. Inget av detta är för att kritisera män utan för att kritiskt granska mäns position i samhället och manlighetens inverkan på mäns handlingar. Det behövs.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om ”negerpojken Mabula” och det där med rasistiska maktstrukturer

Charlotte1 kommentar

Det är svårt att tala om rasism tycker jag. Inte för att det inte skulle vara ett otroligt relevant och viktigt ämne eller så, utan för att det är så känsligt. Själv är jag förstås inte utsatt. Visst händer det att ”riktiga” finnar här i Finland ber mig åka hem när de hör att jag är svensk, och visst känns det alldeles fruktansvärt, men min hudfärg skyddar mig. Jag smälter in rätt bra om jag behöver. Inte heller skriver jag så ofta om rasism. Det finns nämligen betydligt bättre folk att göra det – folk vars röster och samlade erfarenheter är viktiga vittnen.

Men så nu, när vi röjde ur en massa bråte ur uthusen och jag just höll på att tömma en hink med skräp i containern föll det här lilla bladet ut:

20140428-140006.jpg

Det är en text ur någon sorts tidskrift utgiven av en väckelserörelse (Pingstkyrkan?), gissningsvis år 1955. Texten handlar om när ”negerpojken Mabula” omfamnade kristendomen. Då, på 50-talet, var det här säkert en glädjens text. En liten negerpojke i Afrika som genom missionärernas flit och Jesus godhet funnit den rätta vägen! Räddad! Upplyst!

Men i dag när jag ser den singla till marken från containern, med de glada orden halvt sönderrivna av tidens tand, är texten någonting helt annat än ett glädjebudskap. Den är ett synnerligen påtagligt bevis på maktstrukturer, rasifiering och ordet negers förfärliga innebörd. Och även om det är svårt att tänka sig att en liknande text skulle tryckas i dag är det samma gamla rasistiska struktur då som nu.

Texten om negerpojken Mabula är inte skriven som en rasistisk text. I själva verket är det en text som på många vis hyllar Mabula; han beskrivs till exempel som ”ståndaktig” inför svårigheter. På så vis är han ett föredöme. Grejen är bara att det inte är Mabula själv som är föredömet i den här texten – han är ”den andre” i ett vi och dom-tänkande. Mabula är inte en pojke. Han är en ”negerpojke”. Med risk för att låta kategoriskt men när den här texten nådde hemmen i Sverige och svensktalande Finland på 50-talet var det säkerligen ingen som såg sig själv i lille Mabula. Mabula är ett exempel – inte ett föredöme. Föredömet i texten är istället missionären Karin, som blir så glatt välkomnad när hon återvänder till byn och som är den som får vittna om Mabulas omvändelse. Den som läser texten ska tänka på Guds storhet som sträcker sig även till små ”negerpojkar” och på vilket betydelsefullt arbete människor som missionären Karin utför, men den som de tilltänkta läsarna känner igen sig i – som de kan se sig själva i och de kan tänkas bli – är Karin.

I det ligger också maktstrukturen. Texten om Mabula ger inte honom makt över sitt eget liv – det är inte han som skriver sin berättelse – utan den är en dialog mellan vita för att berättiga att man genom mission även fortsättningsvis inkräktar på andra kulturer. Och missuppfatta mig inte nu: För det första finns det mängder av missionärer som fortfarande i dag gör ett viktigt jobb med tanke på utbildning och sjukvård i länder där sådant saknas. För det andra är rasistiska maktstrukturer på intet sätt unikt för kristenheten. Jag försöker alltså inte smutskasta varken missionärer eller kristenheten här, utan snarare visa på hur en rasistisk maktstruktur inte alls behöver födas ur eller upprätthållas av ondska.

Missionären Karin menade bara gott med sitt arbete med ”negerpojken Mabula”, liksom säkerligen Axel Burman gjorde när han skrev sin text, men för Axel och Karin låg världen öppen. Mabula blev utkastad från sitt hem (även om han ”nu är […] så glad – om mamma dör så är [han] inte orolig längre, hon går då till himlen”). Mabula var beroende av andras välvilja för sin överlevnad. Mabula var beroende av sådana som Karin och Axel för att de hade makt. Och människor som Karin kan förstås inte hållas ansvariga för allt det hemska som hände i Afrika i medlet av förra seklet. Det var inte Karins fel, precis som att det inte är mitt fel – och förmodligen heller inte ert fel – att det finns rasistiska strukturer i dag. Men, nota bene, det betyder inte att det inte finns rasistiska strukturer!

När man talar om rasism går det inte att frikoppla diskussionen från det förflutna. Det duger till exempel inte att säga att man som vit medelsvensson inte menar något negativt när man säger negerboll utan att det bara heter så. Goda intentioner fråntar en inte ansvaret för ett medvetet sårande budskap. Och den där medvetenheten är viktig. Det är genom ordet ”neger” som Axel Burman i sin text visar hur Mabula inte är en vanlig pojke och det är genom ordet ”neger” som historien knyts samman. I Almquists encyklopedi över världens historia (från år 1934) kan man till exempel läsa om konflikterna i ”slavfrågan” i Amerika:

”Hela världen måste komma att likna sydstaterna, men dessa bleve på en väsentlig punkt privilegierade; här skulle alla vita förbli fria och endast negrerna, som vore födda till tungt arbete och lydnad, skulle höra till slavklassen.” (sid 370)

Kanske förstod inte Karin och Axel hur deras arbete bidrog till att upprätthålla en maktstruktur där västerländsk kultur framhölls som bättre än annan (eller så förstod de och tyckte att det var i sin ordning), och kanske såg de inte hur de genom ordval och vi-och-dom-tänkande förde sig själva till kategorin ”bättre människor” och den lille ”negerpojken Mabula” till dem som är ”födda till tungt arbete och lydnad”. Det där med rasistiska maktstrukturer var ju inte riktigt sådant som folk gick och tänkte på på den tiden. Men i dag borde vi förstå mer. I dag får man helt enkelt inte vara så blind att man inte ser hur till exempel användandet av ordet ”neger”, med aldrig så mycket välvilja, obönhörligt kategoriserar i bättre och sämre människor – de som bestämmer och de som är födda att lyda. Dels genom den historiska kopplingen – dels genom att inta positionen som den som bestämmer (”vi har alltid gjort så”) i kontrast till dem som på något sätt måste finna sig i fakta (”ta seden dit man kommer”). En rasistisk maktstruktur kan liksom inte bli tydligare än så.

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

Tyckande, tänkande och genus

Charlotte2 kommentarer

Det är ganska många som kommer till den här bloggen för att de vill läsa om genus. Det är ju lämpligt så till vida att jag tycker om att skriva om genus. Ibland funderar jag dock på vad det är som gör att folk (då menar jag inte bara sådana som mig – som jobbar med det – utan liksom vanligt folk) tycker att det är så intressant. Varför är genus något som engagerar och väldigt ofta upprör så många?

Det finns förstås dem som menar att genus upprör för att genustänk hotar att välta patriarkatet och det får män att reagera med ilsken kastrationsångest. Det är ett hot mot mannen och därför upprör det. Även om jag förstås kan tänka mig att det finns ett korn av sanning i det också kan det knappast förklara särskilt mycket bortom ett korn. Jag tror snarare att det har att göra med att vi i dagens nordiska länder har en aldrig tidigare skådad mängd människor som har tid att fundera över sådana här saker. När jag stort och svepande beskriver historisk utveckling (vilket jag förstås försöker undvika, för stort och svepande blir sällan bra) brukar jag framhålla betydelsen av när matproduktionen blev så stor att man kunde försörja fler människor än vad som krävdes för att producera maten. Det fanns ett överskott som kunde användas för att tillgodose matförsörjningen även för sådana som inte arbetade (med matproduktion). Det där överskottet krävs för att frigöra tid för människor som sysslar med andra delar av samhället än matproduktion – till exempel organiserande eller komplicerat tänkande.

Och jag försöker nu på intet vis värdera fördelningen, bara peka på att den finns och att alla delarna är viktiga aspekter av mänsklig civilisation. I dag är det väldigt få i Norden som arbetar med matproduktion. Utan att ha några siffror att hänvisa till skulle jag vilja påstå att det aldrig förr varit så låg andel av befolkningen involverad i matproduktionen som det är nu. Samtidigt är mängden byråkrater och tänkare (av klart varierande komplexitet) enorm. Folk i allmänhet har tid att fundera över saker som skulle ha betraktats som bortkastad tid förut. I dag ska alla ha en åsikt och tycka en massa saker. Väldigt många står för sina åsikter utan att veta vad ens åsikter egentligen står för. Väldigt få undviker diskussioner för att de inte tycker att de kan tillräckligt om ämnet. Ännu färre diskuterar för att lära sig mer om ämnet.

Så varför just genus? Jag tror att det har att göra med vår tids besatthet med att finna sig själv. Jag tror också att mångas första kategorisering av sig själv är efter kön – det är liksom den första delen av blanketten man fyller i. Samtidigt är det många som inte upplever att de kan hitta sig själva som man eller kvinna, som funderar över vad den indelningen innebär och som ser att de inte passar in i rådande stereotyper. Och om man ska hitta sig själv men inte ens vet vad man ska kryssa i den första rutan, vad gör man då? Insikten att genus är en samhällelig konstruktion är av avgörande betydelse för vår syn på män och kvinnor, manligt och kvinnligt, och därmed också för synen på oss själva.

real woman

Och så finns det förstås dem som söker sig till den här bloggen och andra ställen där genus diskuteras för att diskutera genus existens. De hör till den gruppen människor som jag har väldigt svårt att förstå mig på. Man kan till exempel diskutera hur fort olika saker faller till marken och om anledningen till att de är i fallande är att de tappades eller kastades, men att de faller till marken beror på gravitationen. Oavsett fallandets omständigheter påverkade gravitationen fallet, så att säga. Oavsett hur man blev man eller kvinna (eller något annat) så påverkar genus resultatet.  Visst kan man diskutera stereotyper, effekten av dem, vad som borde göras politiskt, hur man kan hitta sig själv och så vidare – men existensen av genus som en samhällelig konstruktion är att betrakta som fakta. Ofta – alltför ofta – är det de som vill diskutera genus existens som sätter ribban för hur diskussionen ska föras. På grund av det kan det också ibland vara svårt att komma vidare, att komma längre och det blir polariserat, destruktivt och synnerligen tröttsamt.

För genus finns och påverkar oss hela tiden, vare sig vi vill eller inte. Säkert är det också därför som genus intresserar så mycket, eftersom alla kan relatera till det. Nästan alla har nog någon gång blivit behandlade utgående från en uppfattning om deras manlighet eller kvinnlighet och när det händer tillräckligt många gånger är det inte konstigt om man börjar fundera på varför. Genus är också nära kopplat till jämställdhet eftersom det är först sedan man insett att kön konstrueras av samhället som det ens blivit aktuellt att låta kvinnor delta i samhällslivet på lika villkor med män. Så länge kvinnor betraktades som sämre versioner av män och detta bestämdes av Gud och/eller biologisk konstruktion fanns det förstås inte utrymme för kvinnor som något annat än bakgrund till mäns aktiviteter. I dag vet vi till exempel att kvinnors mentala funktioner inte är lägre än mäns och att idén om att män borde bestämma över kvinnor är en social konstruktion snarare än ett naturligt resultat av världens beskaffenhet. För många som växer upp i dagens Norden är det självklart, men det har inte alltid varit så självklart – och är det fortfarande inte överallt.

Jag tror att genus intresserar för att det påverkar alla, engagerar för att det är en konstruktion som styr oss och upprör för att det ofta missförstås. Och jag är övertygad om att en av anledningarna till att genus i dag engagerar så många är just för att så många i dag, i Norden, har den globalt sett enorma lyxen att fundera över världen och sin egen plats i den bortom överlevnad. Vad som är helt säkert är i alla fall att det inte finns något fog för att påstå att det stora intresset skulle vara för att dagens genusteorier skulle vara världsfrånvända och vetenskapligt ogrundade. Jämför man med som lades fram för säg 500 år sedan är de nämligen väldigt sansade. Förr diskuterade man till exempel hur en man blev kvinna av att vara den sexuellt inaktiva och hur en man som spann tydligt var hermafrodit och begick sodomi (men mer om det en annan gång). Skillnaden är alltså inte att dagens genusteorier skulle vara crazy utan snarare att det förr i tiden helt enkelt inte fanns lika många genuint intresserade sökare eller tyckare med åsiktsrättigheter som kunde delta i diskussionerna.

Historikerns historier

Det föränderliga könet och osmanska riket

Charlotte3 kommentarer

En av dem som var keynotes på förra veckans konferens om förmodern lust var Dror Ze’evi. Han talade om det osmanska riket och om hur kön kunde förändras, men att genus var mer beständigt. I den medicinska litteraturen i osmanska riket rådde det nämligen inga tvivel om att en-köns-modellen (som vi ju talat lite löst om tidigare) var förhärskande. Det fanns män, och kvinnor var varianter av män. Livmodern och vaginan var underutvecklade testiklar och penis. Eftersom kroppen var uppbyggd av de fyra elementen (främst luft och eld för män och vatten och jord för kvinnor) behövde kroppen en balans för att upprätthålla rätt kön. Blev balansen fel var det möjligt att kvinnor blev män och tvärtom.

Särskilt inom islam fick det inte finnas några mellanting. All religionsutövning inom islam går ju i princip ut på skillnader mellan könen, där män och kvinnor ber på olika sätt och på olika ställen. Dror Ze’evi ställde sedan den tydliga dikotomin inom religionen mot den klara ambivalensen inom litteratur och konst. På bilden ser ni ett exempel på ambivalensen. Två män och en kvinna är avbildade.

20140409-110440.jpg

Att avgöra kön genom att bara titta på bilderna var helt omöjligt, åtminstone för mig. Jag gissade fel på i princip alla. Grejen är att de markörer för kön som vi är vana vid att se i princip saknas på de här bilderna, och att det var ett medvetet val. I det osmanska riket fanns det en imponerande mängd grupper som bytte kön – eller åtminstone rörde sig i något sorts gränsland mellan man och kvinna – samtidigt som den formella religiösa indelningen mellan män och kvinnor var strikt. Flera diskurser samverkade.

Dels fanns det förstås eunucker – kastrerade män – som var ansvariga för att övervaka palatsens kvinnor. Dels fanns det unga pojkar som uppfostrades som kvinnor för att bli dansare. Sedan fanns det också unga slavpojkar vilka de äldre männen vid palatsen utnyttjade sexuellt men som senare i livet utbildades till härförare och regenter. Ze’evi talade också om sufi – en sorts mystiker som genom dans utövar religion och som genom sexuella uttryck inte lät sig kategoriseras strikt som män.

Dror Ze’evi återknöt också till vad Faramerz Dabhoiwala hade talat om några dagar tidigare, nämligen den första sexuella revolutionen i början av 1800-talet. När det osmanska riket öppnades upp för västvärlden hade väst redan genomgått denna första sexuella revolution och fått de könsstereotyper och indelningar vi bär med oss delar av än i dag. En av de starkaste idéerna är den om att det är uteslutande kvinnligt att bli penetrerad och att det är ett brott för en man (vilket det alltså var, vi ska återkomma till det en annan gång) om han intog den positionen. De grupper i osmanska riket som rört sig i det faktiska gränslandet mellan manligt och kvinnligt sågs inte med blida ögon av västerlänningarna som hånade vad de såg – trots att dessa grupper egentligen inte tillhört de utsatta i samhället utan eliten. När den nya sexmoralen kom in i det osmanska riket var det således inte som en utveckling i samhället i sig utan som ett färdigt åsiktspaket i kontrast till tidigare kulturyttringar, något som fortfarande är svårt att förhålla sig till.

Den som är intresserad av att veta mer kan med fördel läsa Dror Ze’evis bok Producing Desire – Changing Sexual Discourse in the Ottoman Middle East 1500-1900. Är den ens i närheten av lika bra som hans föreläsning är det väl investerade slantar att införskaffa den!

Historikerns historier

Förmodern lust

Charlotte2 kommentarer

Helgens konferens om förmodern lust var fantastisk, både vad gäller själva arrangemangen (ett jämnt intag av koffein) och presentationer. Konferensen sportade med inte mindre än fyra keynotes – och alla levererade. Det följande är mina tolkningar av deras forskning och eventuella felaktigheter är således inget som talarna kan beskyllas för.

Jonas Liljequist talade om den svårdefinierade gränsen mellan lust och passion i Sverige under 1600- och 1700-talet. Drottning Kristinas livmedicus Andreas Sparman (1609-1685) skrev en Hälsospegel – en liten faktabok om hälsa – med diskussioner kring lust. Sparman menade bland annat att lust var okej så länge den drevs av reson. Då var det naturligt att känna lust och att agera på den. Att vara kärlekskrank däremot var inte bra eftersom man då hade förlorat resonen och inte längre vägleddes av det naturliga. Den kärlekskranke behövde botas, vilket med fördel gjordes på ett av tre följande sätt:

1: Genom avledning – skaffa ytterligare en älskarinna.
2: Genom giftermål – inget dödar åtrån som giftermål liksom.
3: Genom desillusion – att se sin älskade tillsammans med en annan man.

Så kom Linné och de naturliga förklaringarna kunde få en vetenskaplig bakgrund som än i dag håller ett hårt grepp om den allmänna diskursen. Linné framhöll den naturliga sexuella lusten som befintlig i både pojkar och flickor och beroende av sperma. Sperma förekom, enligt Linné och många med honom, i både pojkar och flickor och drev lusten. Den stora skillnaden mellan pojkar och flickor var att moderskapet var målet för den kvinnliga sexualiteten och att lusten inte hade någon inverkan på moderskapet. Det vill säga; kvinnors lust var inte av betydelse för att den kvinnliga sexualiteten skulle nå fulländning.

Faramerz Dabhoiwala talade om vad han kallar den första sexuella revolutionen i början av 1800-talet, baserat på engelska källor. Även han diskuterade därför det naturliga versus det onaturliga. Innan 1800-talet var i princip allt sex utanför äktenskapet mer eller mindre onaturligt, men i och med upplysningen och vetenskapernas genombrott förändrades synen på vad som var naturligt. En del hävdade att själva äktenskapet som en institution var en bluff. Intressant var när Dabhoiwala lyfte fram kvinnors egna röster som en del av utvecklingen. Han menade bland annat att den förhärskande synen på kvinnor som betydligt mer lustfyllda och sexuella än män kom att förändras genom att kvinnor själva gav sig in i debatten och menade att det minsann var männen som förförde och jagade dem än tvärtom.

Så gick man från en syn på kvinnans lust som så okontrollerbar att den måste regleras och tyglas till en syn på mannens lust som betydligt starkare. Kvinnor var av naturen kyska och män var fyllda av åtrå. Nya stereotyper utvecklades, stereotyper vi fortfarande klänger oss fast vid.

Den här utvecklingen förekom i hela västvärlden vid den här tiden. Spännande är dock att lusten i kvinnan var av ondo och måste kontrolleras av männen runt omkring men när mannen blev den mer lustfyllda förväntades han likväl vara stark nog att tygla sina egna lustar, åtminstone nästan jämt. Prostituerade fanns ju alltid för den som behövde. Och här någonstans så känns det som om många sitter fast i argumentationen än i dag, sisådär 200 år senare. Kvinnor vill av naturen inte ha så många partners (eftersom de bara söker avkomma från sin sexualitet) och därför är det naturligt att män pockar på deras uppmärksamhet, tjatar och ”provar lyckan” – kvinnor ska förföras. Prostitution behövs för män måste få utlopp för sin sexualitet (argumenterat senast för någon månad sedan i finlandssvensk press).

Det här med vad som är naturligt alltså, det är så vansinnigt fascinerande eftersom det används i argumentation som faktabas trots att synen på vad som är naturligt är bundet till tid och rum. När Linné utvecklade det system av selektion som vi fortfarande grundar mycket av vårt tänkande på var det i total harmoni med heteronormativiteten. Linné utgick från att fortplantning – sexualitet – kräver en hon och en han men det finns ett grundläggande feltänk i att fortplantning skulle vara detsamma som sexualitet. Sexualitet och lust behöver nämligen inte alls vara kopplat till fortplantning och fertilitet. Och framförallt: den vanligast förekommande och mest effektiva metoden för fortplantning är genom celldelning (fråga bakterierna). Fast det visste man ju inte mycket om på 1700-talet.

Historikerns historier · Vardagslivet

På resande fot

CharlotteLämna en kommentar

Jag är i Åbo för konferens om lust och sex i förmodern tid. Kände mig taggad som fasen, men ligger nu på hotellrummet och slösurfar bara för att jag kan. Önskar att jag inte varit så jävla präktig att jag köpte en påse äpple istället för chips och choklad då när jag fortfarande orkade släpa mig till affären.

I morgon blir det nya tag och konferens. Spännande grejer!

20140403-212130.jpg

Historikerns historier · Nyhetsplock

Hur ska historikerna sprida kunskap?

Charlotte5 kommentarer

Historikern Brita Planck ställde några himla relevant frågor, bland annat med anledning av att Dick Harrison är Historikern som anlitas överallt och alltid.

Ja, och ni vet ju redan att jag är barnsligt förtjust i Dick Harrison, så jag har absolut ingenting emot honom, men Sverige har drösvis med otroligt kunniga historiker som – precis som Brita säger – skulle kunna ge lite större bredd. Harrison kanske kan sin sak, men det finns ingen som är på fronten i hela Sveriges historieforskning.

Britas fråga 2 är en fråga som jag själv ställer mig titt som tätt, och inte bara med historiker utan med alla möjliga sorters forskare och forskning. När medierna rapporterar så låter det ofta som att forskningen a) är fullkomligt banbrytande (snarare än vidareutvecklar tidigare forskningsresultat) eller b) har mörkats. Ett praktexempel är när läkaren Gunilla Krantz som presenterade resultaten om mäns utsatthet i partnervåld inte vill ge sig in i vidare diskussioner och därefter omedelbart anklagades för att ha ideologiska motiv och mörka sina resultat. Detta trots att hon de facto uppmuntrade folk att läsa hennes forskning istället för att driva med i diskussionerna på felaktig grund. Ett annat exempel är hur Alexandra von Schwerins bok om kvinnor med makt nu lanseras (och boken är säkert toppen, inget ont om den!) som att ingen tidigare har vetat att kvinnor under historien haft makt. von Schwerin säger själv att undrade över tidigare slottsfruar och  att hon därför ”ringde historikerna” som sa ”jaha, man brukar ju inte fråga om kvinnorna”, varpå hon blev provocerad och beslutade sig för att skriva om kvinnors makthistoria. Jag vet förstås inte vilka historiker som hon ringde till men forskning kring kvinnors agens har ju bedrivits i snart ett halvt sekel så som fenomen är det knappast att betrakta som revolutionerande nymodighet – och definitivt inte uppfunnet av von Schwerin.

Problemet ligger alltså snarare i att forskningen inte når skolundervisningen och allmänheten än att den inte bedrivs – eller att den mörkas.

Så vad säger ni om framförallt Britas första fråga? Hur kan vi historiker bli bättre på att sprida våra kunskaper?

Historikerns historier

Om kvinnors myndighet under medeltiden

Charlotte1 kommentar

Jag fick en fråga om vad jag menade när jag skrev att medeltida kvinnor inte egentligen var omyndiga. Nu ska jag försöka svara på den frågan.

Min avhandling handlar om det medeltida målsmansskapet. I medeltidslagarna står det nämligen att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Därefter står det att han ”äger söka och svara för henne”, vilket i allmänhet tolkas som att han har juridiskt och ekonomiskt ansvar för henne. Hustrun var omyndig.

Jag är inte den första forskaren som ifrågasätter kvinnans omyndighet, men jag är den första som gör en grundlig genomgång av målsmanssystemet. Så varför? Är inte lagen tydlig? Vet man inte att gifta kvinnor myndigförklarades först år 1921?

Att kvinnor varit omyndiga under historiens gång finns det knappast skäl att ifrågasätta, på det stora hela. Annars skulle det inte ha behövts någon myndighetsförklaring då 1921. Att kvinnor var omyndiga under 1800-talet betyder dock inte att det såg likadant ut 450 år tidigare, när min undersökning börjar. Grejen är nämligen att den historia som bland annat beskriver kvinnors myndighet började skrivas på 1800-talet – det kanske mest patriarkala av århundraden – och var då också ett berättigande av mäns överhöghet. Ifrågasättandet av de strukturer som påverkade både män och kvinnor hör till de senaste kanske 50 åren och då får man som historiker arbeta sig igenom en tjock gröt av patriarkalt 1800-tal för att nå till källorna.

För min egen del kan det röra sådana saker som att källorna började arkiveras och förtecknas på 1800-talet. Ofta är man ju åtminstone i ett första stadium beroende av hur källorna arkiverats. Jag använder SDHK, där alla Sveriges medeltidsurkunder (rättsliga dokument) finns samlade, och FMU för finska diton (Sverige och Finland var ju samma land). Det jag gör först är att läsa regesten (sammanfattningen) för varje dokument för att göra en första sortering. Det jag letar efter är dokument som nämner kvinnor för att undersöka vad kvinnor (framför allt gifta) kunde göra, men också i vilken utsträckning deras män agerade målsman (vad nu det innebar). Ibland händer det att jag hittar dokument som FMU 2452 (SDHK 24076). Regesten lyder som följer:

”Gunne Magnusson i Taipale uti Masko socken ingår ett ängsbyte med Nådendals kloster.”

Men, när jag sedan läser själva texten i dokumentet framgår det att han inte var riktigt ensam:

”Jak Gunne Magnusson j Taipala j Masku sokn gör allom vitherlighit met thetta mit opna breff mik hafwa giort met mynna hustrv oc næstafrænda radhe oc godh wilia oc met beradhno modhe […]”

Det ängsbytet han gör, och som ser ut att vara en ensam mans handling, är alltså i själva verket en handling som han gjort med sin hustrus och sina fränders (släktingars) ”råd, goda vilja och berått mod”. Gunne lovar också att om hans äng är värd mer än den han får i utbyte från Nådendal så ska det överstigande värdet tillhöra Nådendal för hans och hans föräldrars själar. Om hustrun var omyndig, och han hennes målsman (med den betydelse vi lägger i ordet i dag), varför skrev Gunne specifikt ut att hon hade blivit tillfrågad och samtyckt till bytet? Om han kunde bestämma över all egendom som tillhörde hushållet, varför står hon då med?

Det tycker jag är väldigt relevant att fråga sig, särskilt när hustrurna som samtycker börjar uppgå i hundratals. Gifta kvinnor utfärdade också dokument (även här talar vi hundratal), ibland med egna sigill. Hittills har jag inte några riktiga svar, utan främst spekulationer. Det är dock helt klart att gifta kvinnor inte stod utan någon form av juridiska rättigheter – annars hade Gunnes hustrus samtycke inte behövt stå med. Det står också klart att de juridiska rättigheterna inte var desamma som män hade. Hustrun nämns till exempel inte vid namn, så det var viktigare att hon var Gunnes hustru än vem hon var – positionen var viktigare än identiteten och de rättigheter hon hade hängde samman med positionen som hustru. Så därför kan man inte säga att medeltida kvinnor var omyndiga. Det är att förenkla system som var väldigt komplicerade.

Så här ser dokumentet ut:

Sigillen tillhör riddaren Hans von der Arssen, Tomas präst som var kapellan i Nådendal och Filip Jonsson i Isonkylä. Gunne själv hade inget sigill.

Historikerns historier · Kulturkrockar

En crazy cat lady talar ut

Charlotte10 kommentarer

Titt som tätt dyker det upp folk (läs: män) som berättar om vad kvinnor borde göra för att vara mer tilltalande. Henry Laasanen, som dessutom har skrivit böcker om ämnet här i Finland, kallar det rent av för kvinnors marknadsvärde och menar att kvinnor tyvärr inte förstår det själva. Han har rent av skrivit in det som en disclaimer i början av sin bok. ”Den här boken kan vara svår för kvinnor att förstå”. I dag länkade en vän till en text av Laurie Penny, som handlar om att det är ett politiskt ställningstagande för kvinnor att ha kort hår. Hon refererar bland annat till en text av internetskribenten Tuthmosis som har skrivit klassiker som ”Girls With Short Hair Are Damaged” och ”9 Old-School Ways For A Woman To Become More Attractive To Men”. Penny menar att hon blir annorlunda behandlad när hon har kort hår, och att det därför mycket väl kan ses som ett politiskt ställningstagande.

”Missförstå mig rätt, jag har tagit ställning i fråga om större saker i mitt liv. Men att välja att medvetet bete sig som att mäns sexuella intresse och omhändertagande inte är prio ett för mig har betytt mer för hur mitt liv har utvecklat sig än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.”

Vad Tuthmosis, Henry Laasanen och så många andra gör är att hänvisa till vad som är naturligt – vad män av naturen är attraherade av. Det var exakt det samma som hände när Karl-Johan Karlsson skrev sin krönika om unga tjejers sjuka drömmar och menade att det var dags för männen att säga ifrån eftersom män egentligen inte är attraherade av sjukt smala tjejer. Försvaret för hans argument, som dök upp till exempel bland kommentarerna i min blogg, rörde exakt just det naturliga: han har rätt för statistiskt sett vill män hellre ha kurvigare kvinnor.

Här finns (minst) två uppenbara problem. Det första är att standarden för vad kvinnor ska göra för att vara attraktiva för män är helt otroligt västcentrerad. Ta det här med kort hår till exempel. Den här Masaikvinnan visar sin status genom de gigantiska, tunga örhängena. Hon är gift. Hennes marknadsvärde är säkert skyhögt. Men långt hår? Förstås inte.

Laasanen har skrivit en omdebatterad bloggpost om att kvinnor som tatuerar sig saboterar sitt marknadsvärde. Som min man påpekade är det även utifrån en marknadsteoretisk ståndpunkt felaktigt. Tatuerade kvinnor har i så fall nischat – höjt sitt värde på en bestämd marknad. Som Maorikvinnor.

Och när Peter Paul Rubens målar kärlekens gudinna Venus i början av 1600-talet tänker han sig henne så här. Hon har långt hår. Jepps. Men knappast den kroppsform som män i dag skulle ha ansetts vara mest attraherade av.

Jag försöker förstås inte argumentera för att det inte skulle ligga biologiska drifter i botten för attraktion – ingen tvivlar väl på att så är fallet. Vad jag däremot hävdar är att det inte ens i väldigt specifika fall går att avgöra exakt vad det var i den biologiska (eller neurologiska, om man så vill) kompotten som skapade attraktionen. Att män statistiskt sett attraheras av kurviga kvinnor betyder inte att män konsekvent föredrar kurviga kvinnor. Alltför många faktorer spelar in för att man ska kunna säga att kvinnor genom att se ut på ett visst sätt alltid ska vara attraktiva för att det ligger någon sorts naturlig selektion i grunden. Dessutom, och från ett historiskt perspektiv fundamentalt, är fysisk attraktion som avgörande för parbildning en nymodighet. En attraktiv kvinna för 200 år sedan var en kvinna med fast egendom – med stor hemgift. Det är klart att utseende hade betydelse i den mån att en ogift kvinna var i en väldigt utsatt position och att vackra kvinnor (vad det nu sedan betydde) hade större chans att bli gifta, men det räckte sällan att bara vara vacker. Och om det är så som somliga i dag påstår, att det är kvinnorna som kan välja och vraka bland männen för att det är kvinnor som är biologiskt petiga vid partnerval, varför har det då ens betydelse vad männen är attraherade av? Det borde ju i så fall vara männen som gör allt för att behaga kvinnan, inte tvärtom.

Jag kan inte säga det här nog tydligt men: Det finns inget samband mellan västs kvinnliga stereotyper och mäns medfödda förmåga att attraheras av fruktsamma kvinnor. Långt hår betyder inte fruktbarhet.

Det andra problemet är att kvinnor mår dåligt av att ständigt pådyvlas aldrig så välmenande rättesnören för hur de ska se ut. Att försöka dölja skönhetsidealen bakom vetenskapliga förtexter är skenheligt så det förslår. Som Laasanens teori om att tatuerade kvinnor saboterar sitt marknadsvärde. Han utgår från att kvinnan från början skaffat tatueringen för att höja sitt marknadsvärde, för att imponera på män. När så den här videon dök upp i mitt flöde blev jag väldigt illa till mods. Videon handlar om kvinnor som överlevt bröstcancer och som istället för att dag efter dag mötas av sina mastektomiärr har valt att tatuera någonting vackert och betydelsefullt över ärren. En påminnelse om att livet kan vinna över döden.

Att ens nämna marknadsvärde här är fruktansvärt okänsligt. Precis som att det inte var Brad Pitt det var synd om när hans hustru Angelina Jolie gjorde mastektomi.

Alla argument för att kvinnor borde anpassa sig till vad män tycker är attraktivt, vare sig det gäller att inte klippa håret eller att inte tatuera sig, förutsätter att det viktigaste i en kvinnas liv är att vara attraktivt inför en man. Hotet om att få leva sitt liv ensam, med ett gäng katter som enda sällskap (detta händer, varnar Roosh V för, om man exempelvis inte klär sig sexigt eller äter för mycket Ben & Jerry’s glass när man väl hittat en man) sägs vara överhängande.

Ett liv utan en man är det värsta som kan hända en kvinna (inte typ bröstcancer). Det är ringer rätt mycket 1700-tal, hela resonemanget.

En av de mest betydelsefulla förändringarna som kvinnornas frigörelse för snart 100 år sedan förde med sig är att äktenskap inte längre är det enda karriäralternativet. Kvinnor av i dag (i väst) kan välja om de vill leva ihop med en man eller en kvinna eller en hel jävla hoper katter. Att vara fysiskt attraktiva för män är inte vår enda funktion och mäns preferenser ska inte få styra vår tillvaro. Därför kan dessa män med fördel sluta utgå från att det skulle vara ett vetenskapligt grundat faktum att allt kvinnor gör baserar sig på ett hopp om att öka sitt marknadsvärde, att göra sig mer attraktiv. Det händer nämligen att kvinnor gör saker bara för sig själva. Och för sina katter. Helt utan tanke på vad män kan tänkas tycka om det.