Det finns tydliga bevis för att min son har varit exponerad för rollspel.
Titta mamma! Snart har jag tillräckligt med resources för att bygga färdigt mitt hus!
Författare: Charlotte
Män som ger järnet och kvinnor som bli kvar
Pär Ström frågar sig om det är fult av män att ge järnet på jobbet angående en kartläggning av förhållandena på Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitetet. Genusforskare har nämligen konstaterat att
“[d]et finns en norm för hur man ska vara som forskare, som är knuten till manligt kön och till en viss form av maskulinitet. Det gör att forskarpositionen i högre grad är tillgänglig för män än för kvinnor“
Det där tycker Pär är ett så bra citat att han till och med väljer att skriva ut det två gånger. De omtalade normerna meddelas enligt kartläggningen vara ”produktivitet, effektivitet och konkurrenskraft framför sociala relationer och omsorg” vilket leder till att “ha ett liv med åtagande och ansvar utanför arbetet ses som snarare ett hinder än en tillgång.“ Pär Ström konstaterar att genusforskarna gör följande tre saker:
1. Beskriva ett beteende som ger framgång på nästan vilken arbetsplats som helst.
2. Kalla detta beteende för manligt
3. Dra slutsatsen att män (som tydligen vill excellera) därmed förtrycker kvinnor (som tydligen har mindre genomsnittlig strävan att excellera).
Jag förstår vad han menar – tror jag – i att om man vill lyckas är det klart att man måste ge sig ut, våga försöka och visa lite jävlaranamma. Inte heller jag skulle vilja att man började kvotera in kvinnor i forskarvärlden för jag vill förstås vara stark i min tro att jag kommit hit med hjälp av hårt arbete och för att jag förtjänar det – inte för att jag är svagare och behöver en extra puff.
Men läser man kartläggningen framgår det att genusforskarna ingen stans förordar kvotering eller menar att män förtrycker kvinnor. De maktstrukturer som beskrivs är av en helt annan art nämligen hierarki mellan seniors och andra forskare vidare ner till disputerade och icke-disputerade – en struktur mer eller mindre oberoende av kön. I den maktstrukturen finns det dock både män och kvinnor som blir förfördelade på grund av sitt kön – äldre manliga professorer som inte längre får den vördnad de är vana vid (vilket enligt de tillfrågade möjligen kunde vara beroende av ålder, inte kön) och yngre kvinnliga doktorander som inte i samma utsträckning som sina manliga kollegor får stöttning fram till disputationen (men skillnaden var väldigt liten). Kartläggningen visar alltså på en tydlig statusskillnad mellan de befattningar som har forskning som huvudsakligt fokus och övriga, vilka värderas lägre.
I ett annat inlägg om det bisarra i att kvotera för att antalet kvinnliga komponister som spelas av orkestrar ska vara lika stort som antalet manliga, trots att det finns betydligt många fler av de senare, verkar Pär vurma för siffror men i fallet med kartläggningen tar han inte upp det alls. För på Utbildningsvetenskapliga fakulteten är det fler kvinnor än män anställda, men medan kvinnorna sköter de administrativa uppgifterna och undervisningen i grundutbildningen är det männen som sköter chefspositionerna och forskningen. Männen som är i minoritet är överrepresenterade i de översta skikten av makthierarkin. Vad det har för effekt på lönefördelningen säger sig själv. Och absolut: det kan ju mycket väl vara så att kvinnorna hellre sorterar papper eftersom de inte är drivna nog att excellera och nå de högre positionerna som Pär föreslår. Kanske är det individens fria val som skapat situationen i den akademiska världen. I kartläggningen står:
”Vidare säger de kvinnliga adjunkterna sig ofta höra disputerade kvinnliga kollegor tala om docentskap som krönet på den egna karriären. Befordran till professor antas kräva eftergifter också i privat- och familjeliv. Dessa är kvinnorna, tror någon, inte villiga att göra och stannar därför i tanken vid docentbefordran.”
Kvinnornas val alltså. Men… varför skulle inte en professorspost innebära samma uppoffring för män? Varför tar kvinnor fortfarande steget tillbaka till förmån för sin familj och till förmån för de män som på så vis tillåts excellera och komma framåt? Pär anser att kvinnor helt enkelt måste ”ge sig ut på jakt efter mästerskapet” om de vill nå lika långt som män. På ett sätt har han rätt. Men vem ska ta hand om barnen? Hur många män är villiga att ta det där steget tillbaka, vara den som står för det sociala och för omsorgen och som därför aldrig kommer att nå hela vägen fram? För det är bara så att alla kan inte lyckas med de oerhört hårda kraven som föregår excellens, både mamma och pappa hinner inte. Därför tycker jag att forskarnas slutsats (som inte finns i studien utan i en intervju) att “[i]nsatserna behöver riktas mot det värdesystem som bland annat bärs upp av forskningsledarna“ är mycket relevant. Om vi omvärderar värdesystemet så att sociala färdigheter och omsorgstänkande får bli viktiga delar i vad som krävs skulle kanske fler mammor våga satsa – kunna satsa. De normer som Pär inte vill kalla manliga uppfattas ändå som manliga så länge det är främst män som finns på de positioner där just de egenskaperna efterfrågas, medan omsorg och det sociala betraktas som kvinnligt så länge större delen av de som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor.
Lösningen? Att läsa liknande kartläggningar av jämställdhet med en smula större öppenhet och en förståelse för att alla inte kan få allt. Det vore en bra början.
Det här med språk och universum
Vi diskuterar universum, jag och barnen. Vilho tycker att det är hemskt spännande och frågar kring tyngdkraften, atmosfären, ljusår och tidvatten. Jag förklarar så bra jag kan, vilket för en astrofysiker säkert hade uppfattats som ungefär lika vetenskapligt bevandrat som den senaste filmatiseringen av De tre musketörerna för en historiker (en film som förövrigt räddades av att jag är kär i Matthew Macfadyen).
Tilda sammanfattar:
”Mamma, joden knullar solen.”
Så nu har vi börjat träna på uttal. Det är dags. Stackars ungen sliter med att prata finska med alla de där som flyr när man försöker på svenska.
Till grannfrun sa hon:
”Få ja olla häl?”
På många vis helt rätt (olla är finska för vara), men ändå liksom inte helt gångbart i alla hem.
Men teförpackningen bad om det!
Mitt i pannan har jag en fläskig bula. Jag fick den igår när jag med så mycket kraft som brukar krävas för att öppna en trög frysdörr samtidigt som jag lutade mig framåt för att kika in, istället öppnade dörren till kylskåpet ovanför frysen och genom min lätt framåtlutade position slog mig själv en halvmeter bakåt.
För ett tag sedan hade min högt vördade älskade make en imponerande blåtira. Den fick han när han och hans lika vuxna vänner tränade på att slå varandra med rottingkäppar och han fick en av käpparna i ögat.
Lika barn leker bäst, som de säger.
Min man kom osedvanligt ofta på besök på min arbetsplats då när han hade blåtira. Och sa att det inte gjorde speciellt ont längre. Han hade gått in i en dörr bara. Nästa dag sa han att han hade snubblat i trappan och att han inte ville prata om det. Min förtvivlade förklaring om rottingkäppar föll rätt platt när maken tittade ner i golvet och såg ledsen ut och alla mindes den där gången jag var lite stressad och skulle öppna en teförpackning och kanske eventuellt tog till en kniv, en smula övervåld och en uppsättning opassande tillmälen.
Så jag tänker mig att han säkert skulle uppskatta om jag kom på besök på hans jobb nu, när jag gått in i en dörr. Right?
Om genusmedvetenhet och att försvara någons rätt
Det här är min son. Han heter Vilho, har just fyllt sex år och har tränat så mycket på att vissla att han ett tag inte kom ihåg hur man andades utan vissel.
Vilho talar finska och svenska helt flytande, läser långa ord på båda språken och både förstår och pratar lite engelska. Han kan gräva tunnlar som får kaniner att bli gröna av avund och han kan lyfta påsar långt tyngre än han själv. När någon gråter brukar Vilho bli orolig för det känns som om gråten finns i honom också och när hans lillasyster är ledsen sätter han sig på knä, klappar henne och tröstar ”såja, jag kan bygga något roligt lego till dig!”. Vid julen samlar Vilho in de leksaker han inte längre leker med för att ge dem till barn som annars inte får några julklappar och när jag förklarar att det finns alltför många barn i världen som inte har någon som bryr sig om dem och tycker om dem förklarar han högtidligt att han tycker om de barnen.
Så går Vilho till dagis och eftersom han inte har några extra långärmade tröjor i sin korg får han låna lillasysters tröja, en mjuk och fluffig polo, så att han inte ska frysa när de ska gå ut. Men då är det som om alla de där sakerna som är bra med honom inte längre har betydelse. Allt som har betydelse är att tröjan han har på sig är rosa. Han hinner knappt få den på sig förrän de första retsamma kommentarerna kommer.
Vilho sätter sig ner, tårarna bränner bakom ögonlocken och han är arg hela vägen in i själen över den dumma tröjan. Jag sätter mig ner med honom och förklarar högt nog för att hans närmaste kompisar ska höra att det inte är så lätt för barn som är ganska små att förstå att rosa inte är en flickfärg, och att de vuxna minsann vet att även pojkar – pappor – kan ha rosa. När de där som retas har blivit lite äldre förstår de säkert också att man får ha på sig vilken färg som helst, och att det inte är färger som gör skillnaden mellan flickor och pojkar. Flickor har snippor, pojkar har snoppar – det är den enda skillnaden. Allt annat får man göra som man vill. Han nöjer sig med den förklaringen och tittar på kompisarna som nu vill vara stora nog för att ha förstått att flickor och pojkar får klä sig i vad de vill.
Det här kanske är en liten sak. En petitess. En piss havet.
Men det tycker inte jag. För mig finns det inget viktigare än att barnen får lära sig att alla de där bra sakerna som gör dem till fantastiska ungar är tusen gånger viktigare än om de är pojkar eller flickor. För barn i den åldern är pojkar och flickor färgkodade och även om det inte finns ett problem i sig i att flickor klär sig i rosa och pojkar i blått kan det vara just en av de där grejerna som blir en väg för vuxna att förklara att även om det finns pojkar och flickor finns det inte pojkfärger och flickfärger, inte pojksaker och flicksaker, och inte färdigdragna pojkvägar och flickvägar. I barnens värld kommer den färgkodning som kan tyckas ofarlig tyvärr ofta färdig med en uppsjö olika förbud och hårda straff i form av glåpord och utfrysning för den som bryter mot kodningen.
Så ni som vill utrota genusmedvetenheten i barndagvården; hur skulle ni försvara Vilhos rätt att klä sig i rosa?
Det här med common sense
Det skulle kanske vara till överdrift att påstå att det var ett drag av självinsikt som fick min make att i en diskussion om parförhållanden påstå att en av hans bättre kvalitéer är ”common sense”. Alltså, jag vill inte verka nedlåtande, men om mannen som tyckte att vardagsrummet var det bästa stället att träna blanksvärdspareringar och som efter att ha halkat på mattan huggit en bit av trappräcket – samme man som av någon anledning envisas med att skära bröd över golvet istället för på en skärbräda och vars reaktion på att ta en sockerpåse med ett hål i botten ur skåpet i mycket liknar en manisk dans och inte vid något tillfälle involverar en hand under påsen – kännetecknas av common sense måste det finnas en vinkel av begreppet jag inte hört.
Så jag opponerade mig. Lite. Efter att jag slutat skratta och kunde andas igen.
Men min högt vördade älskade make förklarade att det inte var fel på hans common sense, utan att han bara hade lite otur med verktygen. Så att säga.
Som för ett par dagar sedan när han skulle knacka bort is från bilen och letade efter något hårt. Och hittar en vinflaska.
Då skulle man nog lugnt kunna säga att man har otur med verktygen.
Patriarkat och genusvetenskap – en kärlekshistoria
Lite varstans stöter jag på frustrerade män(niskor) som kritiserar genusvetenskapen, ofta i väldigt hårda ordalag. En av de saker man tycks irritera sig mest över är att män framställs som förtryckare och kvinnor som offer och att genusvetenskapens enda existensberättigande skulle vara att bevisa att det både varit och är så. Även om jag förstår att man genom media och politiska diskussioner kan få för sig att det skulle vara genusvetenskapens syfte kan jag inte säga det på något mildare sätt än att det är fel.
Vad gäller genushistorien är den övergripande ramen patriarkatet – en term som kan vara svår att förstå och som ofta missbrukas just för att göra män till monster och kvinnor till fångar. Det ska medges att patriarkatet som begrepp inte problematiseras tillräckligt inom all genusvetenskaplig forskning – vilket är en brist – men patriarkatet är absolut inte något som genusvetarna har hittat på.
Så vad är då patriarkatet? Ett patriarkat är ett system där män (ofta äldre män) har den ekonomiska, juridiska och politiska makten. Det är allt.
Så what’s the fuss? Att Sverige har varit ett patriarkaliskt samhälle så långt tillbaka vi har källor att beskriva samhällsstrukturen är ett faktum. Det är inte en konspirationsteori, det är inte feministisk propaganda och det är inte något som historiker (oavsett om de sysslar med ekonomi, juridik eller människors förhållande till svampplockning genom århundradena) tvekar kring. Faktum är att sedan genusvetenskapens tillkomst för ungefär 50 år sedan (som kvinnovetenskap) har synen på kvinnan och hennes position både i samhället och genom historien förändrats radikalt. År 1840 skrev den mycket renommerade arkivarien J.J. Nordström att maken
utan ansvar inför verdslig öfverhet icke blott [kunde] tukta [sin hustru] efter godtycke, utan ock sälja och till och med bringa henne om lifvet
Genom att titta på i princip samma källor började en av Sveriges tidigaste kvinnohistoriker över ett århundrade senare beskriva äktenskapet och visa oss dess enorma innebörd i det äldre samhället. Vad gällde hustruns rättigheter menade Lizzie Carlsson år 1965 att
Kvinnan var omyndig – det har ju förresten gift kvinna varit ändå in i våra dagar
Fortfarande år 1997 är den allmänna uppfattningen att kvinnan i det äldre samhället varit omyndig. Maria Sjögren skriver
”(g)iftermålens samhällsfunktion i det äldre samhället förutsatte (…) att kvinnan saknade juridiska rättigheter
Tack vare genusvetenskapen är historikerna idag förhållandevis överens om att kvinnan inte konsekvent har setts som omyndig och att patriarkatet långt ifrån varit en stabil struktur där kvinnan alltid varit underordnad och mannen alltid överordnad. Hade det inte varit för genusvetenskapen har jag svårt att tro att man lagt märke till dessa variationer.
Så kommer vi till det där med patriarkatets inverkan på kvinnors och mäns rättigheter. Kvinnor har genom historien fått göra alla möjliga grejer. Som jag redan nämnt tidigare fanns det i det medeltida Sverige kvinnliga slottsherrar, det har alltid funnits kvinnliga företagare och kvinnor har sedan 1200-talet ärvt och ägt egen jord. Men – och det här är jätteviktigt – det betyder inte att det inte har skett i en patriarkal struktur, det vill säga: att kvinnor förekom på ”manliga” positioner betyder inte att patriarkatet inte fanns. Utan att försöka ta ställning till om män eller kvinnor har haft det värst råder det ingen tvekan om att kvinnors rättigheter var helt beroende av männen. I mitt eget material finns ett mycket tydligt exempel på hur det kunde se ut:
En kvinna kom inför rätten i slutet av 1300-talet och berättade hur hennes make hade slagit henne blå för att hon skulle gå med på att han sålde hennes jord. Eftersom flera personer vittnade om att det har gått till så döms jorden tillbaka till kvinnan.
Hur ska man tolka det här exemplet? Mitt förslag är så här (och tolkningen bekräftas av bland andra Maria Ågren i Domestic Secrets):
Kvinnan vet om vilken jord som är hennes och tycker att hon har rätt att bestämma över den (exakt hur stor rätt är svårt att säga), men allmän praxis är att mannen sköter om jorden oavsett vem som äger den (det här finns det inga tvivel om, det visas av tusentals andra fall) med hustruns godkännande (annars hade han ju inte behövt klå henne). Tydligt är också att man inte får slå sin hustru blå för att hon ska gå med på saker vilket visas av att hon får tillbaka jorden. Men kvinnans rättigheter var helt beroende av männen runt omkring henne! Flera vittnen visste om vad som hade hänt men likväl väntar kvinnan tills maken är död (vilket av allt att döma varit flera år) innan hon kan föra sin sak inför rätten.
Historiskt sett (jag skulle spontant säga fram till mitten av 1900-talet) har alltså patriarkatet som system fungerat fint för dem så höll sig innanför ramarna men om något gick fel – när shit hit the fan liksom – då var kvinnorna mycket utsatta och helt beroende av manligt beskydd på grund av att deras juridiska, ekonomiska och politiska rättigheter inte var allmängiltiga. Jag tycker inte om att prata om sanningar när man pratar om historia för det finns alltid så många undantag, men patriarkatet är inte en tolkningsmodell (som Laqueur) utan ett faktum.
Men kvinnorna var förstås inte de enda som riskerade att halka utanför. Liknande problem hade exempelvis barn och sådana som inte ägde egen jord och det ska man inte heller bortse från.
Så vad kan vi lära oss av detta idag? Med den ovan givna definitionen av patriarkat är Sverige idag inte ett patriarkaliskt samhället. Patriarkatet handlar om vem som har rättigheter och skyldigheter – inte vem som gör vad – och i Sverige finns inte längre några strukturella skillnader mellan könen (och nej, det är inte ett matriarkat för att kvinnor ibland kvoteras). Genusvetenskapen har gett oss den nyanserade bilden av patriarkatet som forskningen idag har och genusvetarna (alltså inte genus-veta-bättre-arna) skulle gärna kunna få förklara det här tydligare och ges mer utrymme – ta mer utrymme – i de offentliga debatterna.
Sökord
Idag har någon hittat hit till bloggen genom att googla ”ojojojojojojojojojojojoj”.
Det känns på något sätt väldigt träffande.
Som vaddå, sa du?
Jag fixar mig i ordning. En av de grejer i livet jag riktigt gillar. Röda läppar, fluffigt hår, långa, svarta ögonfransar och tre hundra olika klädbyten innan man hittar rätt.
Så sprejar jag lite vårdande balsam i håret. Egentligen är det Tildas Snorkfrökenbalsam men det luktar konstgjorda jordgubbar och fjortisfest vid klockan 21 innan folk börjat spy och det kan jag inte motstå.
*sprrtch* *sprrtch*
Tilda kryper upp i famnen och sniffar lyckligt på mitt hår.
”Åh, mamma vad du luktar gott! Som hamburgare!”
Det skulle förklara varför min man älskar mig.
Seriöst alltså; kom ihåg att raka benen!
Minns ni när vi diskuterade det där med att raka benen innan man åker till simhallen för att gummibandet fastnar? Ponera att man gjorde det liksom strax efter man fick förra läxan och sedan inte fattat hur snabbt vinterpälsen växer eftersom man inte sett sina bara ben på tre veckor. Och så åker man till simhallen igen och stirrar ner och tänker ”satans också” för man vet att det kommer att göra ont, man vet det.
Men så kommer man på att man kan dra nyckeln upp till strax under knäet och när man efter mycket lirkande slutligen lyckas är man så sjukt nöjd med sig själv att smärtan av när dottern i ett försök att klättra upp i ens famn sätter ena tån på gummibandet vilket liksom en armé hunner skoningslöst slaktar allt på vägen ner till fotknölen får en att tappa andan och dottern i ren och skär förtvivlan.
Så låt mig förtydliga: Kom ihåg att raka benen innan ni åker till simhallen!
Hit och dit och tillbaka igen 