Det har varit många kvällar borta för min högt vördade make nu på sistone, och så är han borta ikväll igen. Det är jobbgrejer, så han kan i princip inte göra så mycket åt det, och jag kan trösta mig med tanken på att han säkert gärna skulle ha varit hemma istället.
Och så sitter jag här och tänker på alla män som faktiskt tror att det är ok att vara borta mycket, att det ju inte gör något om de är borta en kväll till för hustrun har aldrig några problem med att hinna med disken och tvätten och barnen. De behövs inte hemma ändå. Som om man valde sin man efter hans städarpotential, liksom. Som om själva anledningen till att man en gång bestämt sig för att leva tillsammans var synergieffekten av att kunna dela tvättmaskin. Jag är rädd för att allt för många av de män som prioriterar annat än hemmakvällar inbillar sig att det är vad det handlar om. Ibland blir jag rädd att min egen man tror att det är vad det handlar om, kanske för att det där med hushållsarbete är lättast att räkna på, mest konkret.
Men nej, de där ensamma kvällarna är det inte orättvisor i fördelningen av hushållssysslorna som jag brukar tänka på, utan ensamheten. Saknaden. Berättelserna om stort och smått som ingen lyssnar på. Den gnagande känslan av att inte vara prioriterad, oavsett hur bra anledning att vara borta han än har. Påtvingad tystnad. En kall säng.
Allt annat klarar jag själv, men till tvåsamhet måste man vara två.
Hit och dit och tillbaka igen 
Så fint skrivet, och så sorgligt. När jag läser det här så tänker jag på flera i min mammas generation som jag känner, där jag ser hur ensamma de är. Jag tänker att det är något som smyger sig på med tiden, när mönstren och vanorna liksom sätter sig. De umgås inte längre med varann. Hon är frustrerad över att vara ensam när han jobbar kväll (eller somnar halv åtta för att han jobbat tidigt), samtidigt som hon jobbar deltid just för att frigöra de där kvällarna som hon annars skulle ha tvättat och strukit och städat. Frigöra dem för avslappning och umgänge, med honom. Och så har hon liksom inget att göra av dem när han ändå inte är där. Visst skulle hon kunna hitta andra saker att göra då, men det är inte det hon vill. Och ingen av dem är särskilt lyckliga.
Jag vill inte måla upp något slags skräckscenario. De exemplen jag ser runtomkring mig är just exempel. Men jag vet också att de inte alltid haft det så där. Men ett steg i taget så gick de åt det hållet. Det är nog lättare hänt än man tror, så jag tänker att lite vaksamhet kan vara bra.
Jag känner lite att jag vill förtydliga. Jag menar förstås inte att det ser ut som att just ni är på väg åt det hållet! Snarare att jag tror att det är en risk som alltid finns i en relation, särskilt kanske med hyfsat små barn och karriärer som byggs upp med allt vad det innebär.
Ingen fara, jag förstod! Men jag tror att vi ibland ÄR på väg åt det hållet och att det här är något som man måste hålla efter om man inte ska finna sig själv för långt ifrån varandra en dag.
Ensamm veckoslut här igen, hej. Mannen är på jobbgrej, var förra veckoslutet, är nu, kommer att vara om en vecka mitt på veckan och sen blir det skolornas sommarlov och han är på läger med andras barn och jag är ensam hemma med våra barn. Första 3 åren var horror. Nu under den här vintern (eller kanske det började redan i somras..) har vi, jag och barnen, fått de här fixade. Vi har vår egen show alltid när pappa är borta, vi lever just så som vi vill och gör just precis så lite hushållsarbete att vi ser inte golvet och har smutsiga kläder på oss. Nästan. Köket städar jag lite, för om köket luktar illa är det inte roligt. Men ALLTID, varje himmelens gång han kommer hem hamnar han mitt på hushållsarbetshelvetet. Som vi som var hemma har orsakat. Och han får städa undan och röjda och fixa och tvätta och.. ja. Alltså jag orkar inte med allt då han är borta. Så jag valde att orka det roliga, att vara med barnen, sköta dom, leka med dom, lyssna dom och göra deras barndom till en bra tid, inte en tid då mamma bara stressar och städar och står i köket och de sku vara ensamma utan föräldrar.
Det är skitit här hemma. Men det lär ska vara bra för motståndet till alla sjukdomar..? Det är augusti snart, då kan vi städa 😀
(och ja, det är äckligt när det är skitit och råddigt och ingenting hittar vi och…)
Vad skönt att ni gör lika som vi då mannen är borta. Han är på väg igen idag. Nå, vi överlever. Men jag har nog ofta känt mig som ensam med att lämna hushållsarbetet då han är borta. Alla andra verkar ha ännu bättre ordning då de är ensamma.
Jag brukar faktiskt ha det betydligt bättre städat när han inte är hemma, för då har jag tid att städa på ett annat sätt. Men press av det, det tar jag inte. Hinner jag inte så hinner jag inte. Barnen kommer alltid först!
Halkade in här av en slump. Vad får dig att tro att män met än kvinnor tror att det skulle vara okej att vara borta mycket? Du skrev att din man var borta på grund av jobbet. Tror du att han hellre vill vara på jobbet än hemma? Jag förmodar att den lön han tjänar när han är borta är något som också går till dig och era barn. Är du beredd att avstå hans lön för att han ska vara hemma istället? Hur ska ni i sådana fall kompensera för de förlorade intäkterna?
Nämen, läs nu en gång till, kära Erik
Hej Erik!
Tänk att du hamnade här av en slump! Det är ganska spännande tycker jag, eftersom det i över ett års tid kommit kommentarer under olika nick från din ip-adress. Slumpen kan verkligen överraska en ibland!
Ha en bra slump-dag!
Charlotte
Nämen vilken slump! 🙂
Dessutom kan jag inte låta bli att göra en liten snabbanalys kring inledningen ”Halkade in här av en slump”.
Ett sådant rättfärdigande av ens närvaro, ett ”account” för att han är inne på din blogg (det var inte meningen, han skulle ju aldrig gå in hit och läsa som en del av någon daglig rutin till exempel, usch nej) är ju på en och samma gång ett sätt att framställa din blogg som oviktig, ointressant eller på annat sätt ‘ovärdig’ SAMTIDIGT som Erik själv och hans intentioner med sin kommentar framställs som oskyldiga, tillfälliga, ‘helt apropå’ (dvs utan någon särskild agenda). Detta tjänar till att öka trovärdigheten för det han sedan skriver. (Att sedan förhoppningsvis ingen går på den lätta är en annan sak.)
Och så kommer du in och bara ‘BAM’! Den här kommentarer förgyllde min morgon, Charlotte! Du är underbar!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Att jag känner igen mig, att vi var/är mycket borta från varann, att vi inte alltid kan dela stort och smått, att vi inte alltid prioriterade varandra, att det som Ugglan skriver om redan delvis har hänt, att vi grälat om hushållsarbete men att det egentligen kanske handlade om nåt annat, att det gått för långt, att vi tappat bort varann. Men det händer inte alla. Alla tappar inte bort varann på vägen. Och vem säger att man inte kan hitta tillbaks om man verkligen vill och vill jobba för det. Och du har så rätt, man måste vara två i tvåsamheten.
Vad tråkigt att höra! Det är svårt, det här. Och det går så långsamt att man inte hinner märka det förrän det redan har hunnit bli ganska illa. Därför tror jag också att det är viktigt att man pratar med varandra om just sådana här saker, så att man inte tappar varandra.
Vad tråkigt att du känner så. Och jag tror också att det jobbigaste om ena parten är borta mer än den andra är just det sociala samlivet som sätts på paus (för ofta).
Men.
”Och så sitter jag här och tänker på alla män som faktiskt tror att det är ok att vara borta mycket, att det ju inte gör något om de är borta en kväll till för hustrun har aldrig några problem med att hinna med disken och tvätten och barnen. De behövs inte hemma ändå.”
Hur många män tror du det är som känner så? Av de jag känner som reser mycket i arbetet (och det är av båda könen, men fler män) så verkar samtliga rörande överens om att det är sjukt jobbigt att inte kunna dela vardagen med sina barn och/eller sin partner. Ingen verkar ta lättvindligt på det och ingen jag känner är beredd att göra det under en längre tid (läs flera år), utan det är något tillfälligt som man som familj gör en uppoffring för, för att lägga grunden till något bättre sedan.
Så jag känner inte igen din beskrivning av män lverhuvudtaget här.
Jag tror att det du beskriver är ganska vanligt, eller åtminstone så pass vanligt att jag själv flera gånger stött på det i min närhet. Människor har olika behov av ensamhet respektive tvåsamhet, och det är superviktigt att man klarar av att kommunicera detta i ett förhållande. Att du sätter fingret på detta det verkliga problemet, istället för att prata fördelning av hushållsarbete, är rimligen en grundförutsättning för framgångsrik kommunikation.
Det krävs mod och stabil självkänsla att öppet våga säga att man känner sig ensam. Respekt!