Etikettarkiv | Skrik du bara!

Att skriva en inledning

När jag började på min doktorsavhandling för glada fem år sedan var det första jag gjorde att plita ihop en inledning. Det är, ironiskt nog, precis vad jag fortfarande håller på med fem år senare och med två veckor till Sista Deadline. Inledningen är kanske det svåraste man kan skriva och jag våndas. ”Skriv det som är viktigaste på de första sidorna!” Jo, men när allting är viktigt?

Hur som helst. Det jag ville säga var att om ni är i början av en akademisk text, doktorander på väg ner i träsket i början av er karriär, så hav förtröstan. Den inledning ni skriver nu kommer ni ändå att skriva om. Igen och igen och igen. Så skriv av hjärtats lust och fastna inte! Alla trådar ni inte lyckas trassla upp nu kommer ni att kunna dra i senare, och när man har betydligt mer text känns det inte som hela världen att klippa loss de värsta knutarna. Det önskar jag att någon hade sagt till mig.

Det var bara det. Nu ska jag överväga om det är olämpligt att ha ett underkapitel som heter ”Coffee and Tears” i mitt metodologikapitel.

Sen kan han skrika hur mycket han vill

På den långa listan över saker som stör mig i historiska filmer finns härförarens inspirerande tal till den underbemannade hären just innan den heroisk offrar sig för att det goda ska kunna vinna. Skit samma om han står på en strategisk sten, eller sitter på en jävla häst, större delen av hären borde inte få stolta tårar i ögonen utan med rynkad panna se sig om och fråga om någon hörde vad fan den där killen sa.