Etikettarkiv | Presidentvalet i Finland

Det där med presidentvalet

Alldeles som väntat vann Sauli Niinistö det finska presidentvalet igår. Nu vidtar analyserna om varför Niinistö vann och inte minst om Haavistos betydelse som motvikt till Timo Soini.

Finlands politik efter 1500-talet är egentligen inte mitt område, men som boende i landet skulle jag ändå vilja inflika några saker som jag tycker saknas.

Ingen blev förvånad över att Niinistö vann. Den som för något år sedan slog upp tidningen och läste om Niinistö kunde lätt få för sig att han redan var president, och jag säger inte att han inte förtjänar posten – han har säkert jobbat jättehårt för den – men här om någon gång är det relevant att tala om förväntanseffekten. Folket har i månader fått höra att Niinistö kommer att vinna och folket ser till att det blir så.

Och vad det gäller Haavisto som motvikt till Soini glömmer många att Soini på sitt eget sätt är en outsider – inte bara för att han ser ut som Boss Nass, utan för att han är troende katolik i ett mycket protestantiskt land. Sannfinnländarnas stora framgång kommer inte på grund av de främlingsfientliga tendenserna utan trots dessa. Många sannfinnländare – på diskussionsforum och liknande – är förvisso inte särskilt positivt inställda till mörkhyade (för det handlar om hudfärg, inte nationalitet) men anledningen till att de röstade på Sannfinnländarna är att partiet för fram bilden av ett rättvist Finland där den som jobbar hårt ska bli belönad och den som inte kan klara sig själv ska få hjälp. Det är väl ett sådant Finland alla egentligen vill ha, men många traditionella partier (och då speciellt de partier åt vänster som borde ha detta som paroll) har glömt att visa hur. Sedan att Sannfinnländarnas syn på vad som är rättvist många gånger är helt åt helvete och att planerna för hjälp till behövande är nationalekonomiska katastrofer är en annan sak. Vanliga människor (mig själv inberäknad) förstår sig inte på ekonomi tillräckligt bra för att kunna ta objektiv ställning och rättvisa ligger i betraktarens ögon.

På så vis är Haavisto alltså inte en motvikt till Soini – eller ens till sannfinländarna – utan till det obehagliga diskussionsklimatet som leder till hätska utspel och nedvärderande elakheter om dem som inte uppfyller normen och som är ett betydande problem. Han representerar miljön, internationalism och modernitet och är dessutom en gentleman i alla debatter. Det hade varit intressant att se hur valet att utfallit om Niinistö inte hade haft förväntanseffekten på sin sida.

DN, SvD

Och gärna plusgrader!

Dagar när det är 17 minusgrader och lätt vind är vanligen inte dagar då jag tycker om Finland, eller finländare, eller folk av något slag egentligen.

Men efter att ha sett Flashmob Finlandia med sin skönsång hylla Pekka Haavisto som tilltänkt vinnare av vad som måste vara den renaste och mest sakliga presidentkampanj jag någonsin sett är jag så oerhört stolt över mitt nya hemland och dess fantastiska befolkning. Oavsett vem som blir Finlands nästa president blir han det över en nation som visat sin styrka – inte med vapenmakt och dominans utan med med flashmobs och tolerans. Visst finns det hopp om en bättre morgondag!

 

Bland manliga män och finska presidenter

En av de punkter Haavistos kritiker väljer att lyfta fram i debatten om vem som är lämpligast att bli Finlands president är att han gjorde civiltjänst i stället för militärtjänst. Eftersom Finlands president också ska vara överbefälhavare anser många att en civare inte kan komma på tal.

Vad jag kan minnas var det här med militärtjänstgöring inte ett problem när man återvalde Tarja Halonen.

Men hur som helst. I dagens Husis publicerar man en stor bild där Haavisto och försvarsmaktens ex-kommendör poserar framför en bil fullastad med vad som ser ut som lokala soldater i ett land med mycket öken. Titta här! Han skulle visst kunna vara överbefälhavare! Och faktum är att som överbefälhavare skulle Haavisto möjligen rentav ha mer att komma med än Niinistö, eftersom den förre deltagit i fredsoperationer runt om i världen. Men allt det där är sådant som debattörerna på båda sidor redan vet och sliter fram och tillbaka. Och hade diskussionen gällt sakkunskaper och meriter hade den säkert sett annorlunda ut. Sånna saker kan man lättare kontrollera.

Men presidentvalet verkar just nu handla om manlighet och där är militärtjänstgöringen en viktig del. Jag hör ofta finska män skryta om sin tid i värnplikten, se ner på civare och dunka sig själva i ryggen över deras duglighet i diverse testosteronstinna uppvisningar. Riktiga män har gjort värnplikt, krälat i smutsen, klättrat berg och kastat granater. Men ändå – militärtjänstgöringen har inte varit en debattfråga i presidentvalen tidigare så varför just nu?

Att man nu väljer att lyfta fram att Haavisto är civare har ingenting med hans kompetens att göra utan är illa förtäckt kritik över hans homosexualitet. I tidningarna försöker man diskutera fakta om vem som gjort vad och fått vilken medalj, vilket säkert är det enda man kan göra, men de som mest högljutt kritiserar Haavisto som civare kommer inte att ta till sig fakta eftersom militärtjänstgöringen får stå som ett politiskt korrekt slagträ mot vad de ser som en omanlig man. Hans sexualitet rubbar ordningen i den förskönade kärnfamiljens värld där mamma, pappa och barn kan sitta i sitt pastellfärgade kök och äta husmanskost som mamma lagat.

Det där är något som Niinstö verkar ha fattat. Han ser att alla behöver någon där hemma som kan laga mat åt dem och stryka deras skjortor. Jag antar att han som riktig man menar att han ofta ställer upp för sin fru genom att laga mat åt henne och stryka hennes skjortor eftersom att han vet att hon är trött när hon kommer hem. Väyrynen hade också fattat och menade att presidentens slott behöver en husbonde.

Jodå. Debatten om vem som är lämpligast som president handlar just nu om manlighetsideal där husbondetraditionen ställs mot kärlek som trotsar alla odds.

Må bäste man vinna!

Kuriosa: Ett uttalande som Niinistös hade varit politiskt självmord i Sverige.

 

 

Att hylla favorisering på grund av sexuell läggning

Sällan har det väl varit så accepterat i frisinnade rörelser att välja baserat på sexuell läggning som i det finska presidentvalet. För om sanningen ska fram är det nog en stor del av Haavistos väljare som inte har en aning om den politik han vill driva eller vilka frågor han tycker är viktigast.

Han är gay. Det räcker.

Egentligen är det lika befängt som att med kvotering få fler kvinnliga brandmän. Om man ska kunna vara motståndare till kränkande särbehandling måste man vara motståndare till positiv dito. Sexuell läggning ska inte få spela roll. Samtidigt är den stora mängden röster på Haavisto en symbol för något annat.

Det finnarna gjorde igår var att rösta med hjärtat. De röstade för öppenhet, förståelse och mänsklighet där farhågor om instängdhet, antipati och fientlighet mot normbrytare har frodats. Det är blåögt att inte medge att det faktum att Haavisto är gay skulle ha spelat roll, men just nu finns det få aspekter av valet som är värda att hyllas mer än just det.

Jag är svensk. Vi ser oss själva som mer jämställda än de flesta. Finnarna röstade just på en gay kille som efterträdare till sin kvinnliga president. I all ödmjukhet: tillåt mig gratulera.

Kuriosa: I DNs presentation över de finska kandidaterna står det att Haavisto är homosexuell men inte att Niinistö är nästan dubbelt så gammal som sin fru.