Etikettarkiv | Men jag är inte bitter

Lite gnälligt om julen och ambitionsnivåer

Det är kvällen innan julafton. Jag sitter i köket. Har just knäppt på diskmaskinen. Huset är städat (om än inte rent – med en snart treåring så är det två skilda saker), julklapparna ligger färdiga under granen. En lätt psykotisk katt jagar en julgransboll mellan hallen och salen. Det här är min första jul som singel.

Men det är verkligen inte första julen då ansvaret ligger helt på mig, och jag kan ända in i hjärteroten förstå de många, rätt förtvivlade kvinnor som jag de senaste dagarna har stött på och som upplever att de ensamma bär julen. Dels handlar det väldigt mycket om vem som faktiskt gör sakerna. Handlar och lagar maten. Handlar och packar in paketen. Städar och dekorerar huset. Men minst lika mycket är det en fråga om vem som är projektledare för Projekt Julen – en obetald position med dygnet-runt-ansvar från senast slutet av november. Och alla de där som säger att det ju bara är att sänka lite på ambitionsnivån och inte vara en sån perfektionist skulle jag vilja knäppa på näsan med en stol, för jag vet av bitter erfaranhet att man kan lägga ribban jävligt lågt och ändå sitta fast i samma smörja. Lite som om det fanns liksom en ambitionsnivå hos kvinnor och en betydligt lägre hos män och att de sänks proportionerligt. I slutändan blir det inget gjort alls om en inte gör det själv. Det går inte sänka sin egen ambitionsnivå så att den synkar med hans för det kommer alltid att vara en avgrund mellan dem.

Så nu när jag är singel och ska bära hela ansvaret är egentligen det enda som har fallit bort att jag inte också har en man att arbetsleda, uppmuntra och pyssla om i julstöket. Jag får själv ta ansvar för ambitionsnivån (som i år är väldigt basic) och för utförandet. Det är klart att man inte behöver julmat. Man behöver inte julgran, ljusstakar i fönstren eller julklappar heller. Inte egentligen. Större delen av världens befolkning klarar sig utan år efter år. Men åtminstone jag skulle tycka att det vore väldigt trist och jag vill ha de sakerna. Och lite till. Eller. Tja. Mycket till.

Jag har drivit Projekt Julen ensam i jag vet inte hur många år redan. Kanske det låter gnälligt och sniket, men jag njuter av att få sätta bara mitt namn på julklapparna jag ger bort i år. Njuter av att inte behöva tala i plural om vad ”vi” har gjort. Och jag njuter av att inte behöva ta några andra än barnen i beaktande. Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon kommer förvisso Tomten få cred för tidningen och den lilla påsen med godis i strumpan Gabriel hängde upp, men det kan jag bjussa på.

När ödet pekar med hela handen

Vi kan ju inte flytta in vårt nya hus än, eftersom det måste renoveras. Jag vill ha så mycket som möjligt färdigt innan vi flyttar, för jag vill inte att barnen ska behöva bo i byggkaos.

Så bestämde sig min hyresvärd för att lägga om taket på huset där vi bor. Det kom inte som en överraskning för han har varnat för det sedan vi flyttade in för tre år sedan, men nu var det dags. Så vi har takbyggargrejor i hela trädgården och en enorm container just bortom byggställningen utanför köksfönstret. Hela dagarna klättrar det folk på huset, hamrar, hackar och hojtar. Jag visste det. Jag var förberedd. Det var bara, sist och slutligen, lite taskig tajming.

Men så en kväll när jag trött som ett as ställer mig i duschen så kommer det inget varmvatten. Oljepannan har slutat fungera. Ironin i att ha två hus och ändå tvingas ringa runt till kompisar för att få låna en dusch är uppenbar. I ett par dagar var vi utan varmvatten i huset jag bor kvar i för att inte släpa med barnen till ett ställe utan riktig dusch.

Ikväll regnar det in i vardagsrummet. Inte bara några droppar, utan några liter vatten på en halvtimme. Det rinner i en strid ström längs med väggen. Medan jag skriver det här så droppar det, förvisso mycket saktare, i de hinkar jag ställde ut. Plopp. Plopp. Plopp. Babyns badkar är halvfullt, vilket han imorgon säkert kommer att vara den enda som är glad över.

Det här huset har varit ett fantastiskt hem för oss i tre år, men nu är det färdigt med oss. Nu säger det att vi ska ut.

På den där vita bänken stod vår TV. Den mår kanske inte jättebäst nu.

Hur man gör

Det kom en kommentar om gårdagens inlägg:

hur

Man gör vad man alltid har gjort. Man biter ihop, sopar upp sina trasiga bitar, samlar sig och gör alltid vad som är bäst för barnen. Man håller huvudet högt och vet att man har gjort rätt som bröt upp. Man gråter sig till sömns mot barnens tomma kuddar och tror att man aldrig kommer att klara det men man klarar det ändå. Och man tänker på alla saker som kunde vara värre, på alla saker som var värre och kanske fortfarande är värre för någon annan som inte ännu har orkat komma lika långt.

För att det inte finns något annat val. För att det bara är så det är.

Och för varje dag som går så släpper man det gamla lite mer, och blir lite friare och lite friskare i själen för att kunna vara en lite bättre mamma de dagarna man får rå om sina barn. Hel blir man aldrig, men man lär sig att leva med sorgen.