Etikettarkiv | Men jag är inte bitter

När ödet pekar med hela handen

Vi kan ju inte flytta in vårt nya hus än, eftersom det måste renoveras. Jag vill ha så mycket som möjligt färdigt innan vi flyttar, för jag vill inte att barnen ska behöva bo i byggkaos.

Så bestämde sig min hyresvärd för att lägga om taket på huset där vi bor. Det kom inte som en överraskning för han har varnat för det sedan vi flyttade in för tre år sedan, men nu var det dags. Så vi har takbyggargrejor i hela trädgården och en enorm container just bortom byggställningen utanför köksfönstret. Hela dagarna klättrar det folk på huset, hamrar, hackar och hojtar. Jag visste det. Jag var förberedd. Det var bara, sist och slutligen, lite taskig tajming.

Men så en kväll när jag trött som ett as ställer mig i duschen så kommer det inget varmvatten. Oljepannan har slutat fungera. Ironin i att ha två hus och ändå tvingas ringa runt till kompisar för att få låna en dusch är uppenbar. I ett par dagar var vi utan varmvatten i huset jag bor kvar i för att inte släpa med barnen till ett ställe utan riktig dusch.

Ikväll regnar det in i vardagsrummet. Inte bara några droppar, utan några liter vatten på en halvtimme. Det rinner i en strid ström längs med väggen. Medan jag skriver det här så droppar det, förvisso mycket saktare, i de hinkar jag ställde ut. Plopp. Plopp. Plopp. Babyns badkar är halvfullt, vilket han imorgon säkert kommer att vara den enda som är glad över.

Det här huset har varit ett fantastiskt hem för oss i tre år, men nu är det färdigt med oss. Nu säger det att vi ska ut.

På den där vita bänken stod vår TV. Den mår kanske inte jättebäst nu.

Hur man gör

Det kom en kommentar om gårdagens inlägg:

hur

Man gör vad man alltid har gjort. Man biter ihop, sopar upp sina trasiga bitar, samlar sig och gör alltid vad som är bäst för barnen. Man håller huvudet högt och vet att man har gjort rätt som bröt upp. Man gråter sig till sömns mot barnens tomma kuddar och tror att man aldrig kommer att klara det men man klarar det ändå. Och man tänker på alla saker som kunde vara värre, på alla saker som var värre och kanske fortfarande är värre för någon annan som inte ännu har orkat komma lika långt.

För att det inte finns något annat val. För att det bara är så det är.

Och för varje dag som går så släpper man det gamla lite mer, och blir lite friare och lite friskare i själen för att kunna vara en lite bättre mamma de dagarna man får rå om sina barn. Hel blir man aldrig, men man lär sig att leva med sorgen.