Etikett: Men jag är inte bitter

Skilsmässor · Vardagslivet

Min födelsedag

Charlotte1 kommentar

Varning för ytterligare ett bittertantinlägg. Ok? Ok.

Jag fyllde år igår. Jag har inte känt sådan ångest inför en bemärkelsedag sedan mors dag. Det känns fel att fira. Inte för att det inte skulle vara en jävla bedrift att man överlevt ytterligare ett år för härrimingud att man får kämpa för det ibland.

Jag är bara så hjärtinnerligt satans trött på att fira mig själv, liksom. Klart att man ska uppskatta sig själv och att alla anledningar att fira är bra anledningar och så vidare blah blah. Men det har under väldigt många år varit bara jag som har ordnat alla sorters firande – även dem där det är jag som ska firas. Och jag orkar helt enkelt inte försöka längre, för jag blir bara besviken. Min födelsedag innebär att leka tacksam för vad jag inte vill ha och att göra avkall på mig själv för att skapa god stämning. I takt med att ångesten lade sig tätare runt mig inför födelsedagens annalkande önskade jag mer och mer att det skulle vara över. Att ingen skulle komma ihåg så att jag inte skulle behöva låtsas att allt är bra när det inte känns som att det är bra.

När det inte känns som att jag är värd firandet och jag fanimej inte tänker försöka bända och bryta mig själv in i värdigheten.

Såatteh. Inte på det viset helt lyckat kanske.

A gav mig en bok som vetenskapligt ska bevisa himmelrikets och därmed säkerligen också Guds existens, som om det fortfarande var aktuellt för min del, och ångesten stockar sig i halsen. Till hans försvar var han uppriktig i sitt försök och det kom en ros som Gabriel, till sin egen stora förtjustning, hade hjälpt till att välja också. Sedan ska det väl tilläggas att en synnerligen uppmärksam och omtänksam Pojkvän hade ordnat en jättefin present jag verkligen behövde, och att den dessutom kom med världens kanske sötaste glittriga grattiskort med en kanin på – ett sånt där som andra kanske skulle tro att jag är för gammal för. Så rakt upp min allé att jag nästan lyckades skaka av mig ångesten. Är det så det ska kännas att bli firad? Att bli sedd?

Och Tilda. Fina, älskade Tilda bakade en kladdkaka bättre än någon jag någonsin gjort och dekorerade den själv. Dessutom är det bisarrt många människor som faktiskt har tagit sig tiden att gratulera via Facebook eller andra meddelanden. Jag vet att det är enkelt gjort, men ändå. Det gjorde mig riktigt rörd att läsa igenom, även om jag inte klarade av att göra det igår. Så jag skriver inte det här för att samla gratulationer, utan för att någon kanske känner igen sig och finner någon sorts tröst i att inte vara ensam. Det vet jag iallafall att jag skulle ha gjort. Grattis till oss. Vi överlevde ett år till.

Nyhetsplock · Skilsmässor

Manbebisar

Charlotte1 kommentar

Jo, jag förstår att det här kommer ur en viss personlig frustration just nu och att det kommer att låta inte så lite jävla bittert, men ändå. Jag såg just en video där en (ung) pappa med vad som objektivt säkert är en av de sötaste döttrarna i hela världen hittar på kul saker med sin unge innan de ska gå och sova. Den som filmar är mamman, som av både pappan och dottern får höra att de behöver fem minuter till för de håller på och dansa. När mamman efter fem minuter kommer tillbaka ska de bara ta ut hunden, och därefter behövde de visst studsa på studsmattan också och sedan stänger jag av för alternativet är att kasta datorn och hela helvetet ut genom fönstret för jag blir så förbannad. ”Gud så gulligt!” kommer kommentarerna. ”Pappas flicka!” ”De är så fina tillsammans!”

Ett ögonblick, jag ska bara…

Angry Woman GIF by Darién Sánchez

Mamman verkar också tycka att det är kul, annars skulle hon knappast göra den där filmen av det heller. Hon visar upp något hon är lite stolt över – en dotter som är pappas flicka och en pappa som leker med sitt barn. Jag, som den bittra tant jag är, ser en situation i vilken mamman inte bara är ansvarig för dottern utan också för pappans regression. Det är inte bara en supersöt dotter utan också en betydligt mindre söt mansbebis, och är det något jag har svårt för så är det mansbebisar.

Varför betraktas det som gulligt att pappan inte tar sitt ansvar utan istället underminerar mammans auktoritet som förälder och ( i det här fallet) enda vuxna i hushållet? Han argumenterar emot mammans (av allt att döma helt rimliga) gränsdragningar kring nattning och lektid. Han visar sitt barn att man inte behöver lyssna på mamma, utan att mammans tillsägningar är förhandlingsbara och att hennes beslut mer är milda önskemål. De har ett föräldraskap att dela på, en börda och ett otroligt viktigt ansvar att bära tillsammans. Istället får pappan ta rollen som lekkamrat till dottern, och hjälpa henne att argumentera emot mamman. Och satan heller att det är gulligt.

Det kommer mamman också att inse, senast när dottern har blivit lite äldre och behöver ännu tydligare gränser. Eller, gud förbjude, om de skiljer sig och pappas flicka ska vara hos pappa, som är hennes lekkamrat istället för förälder. Lycka till då. Tsss.

Skilsmässor · Vardagslivet

Bitterfällan

Charlotte2 kommentarer

En vän länkade en artikel om en mamma som inte har råd att semestra med sitt barn och skrev att det är sådan bitterfälla att inte ha råd. Och det går rakt in i hjärteroten, för jag vet så innerligt väl hur det är att vrida och vända på slantarna och skrapa bort allt man inte nödvändigtvis måste ha. Alltid billig fryspizza istället för pizzeriapizza när man ska lyxa till det en fredagkväll. Själv dricka bara vatten så att barnen kan få ta läsken. Säga att man inte vill ha glass just nu vid glasskiosken för att man knappt har råd med dem till barnen.

En miljon små, konstanta anpassningar man gör för att försöka unna barnen. För att barnen ska få känna att det finns. Att man klarar det. Att ingenting ska fattas dem.

(och visst vet jag att det alltid fattas när man är barn, även om man har allt så vill man ha mera, men ni förstår säkert vad jag menar)

Och den där bitterfällan, den är så fruktansvärt farlig. Bitterhet äter upp en, förgiftar en och gör en till en sämre människa. Så många gånger har jag tänkt att jag måste akta mig för bitterfällan, dra upp mig från självömkande och att de saker jag måste välja bort trots allt är lyx. Jag har det bra. Fred, frihet, ett hus till och med. Mat varje dag. Många gånger har jag tänkt att jag inte har någon rätt att känna vad jag känner, det där när man liksom fysiskt faller på insidan – som om man normalt bar hjärtat i halsgropen och det sjönk hela vägen ner i skakiga knän – för att det finns så många som har det värre.

Men jag tror också att det finns ett utrymme mellan bitterfällans självömkande och vad som faktiskt är en objektiv snedfördelning. En faktiskt orättvisa. Och jag tänker mig att det finns två lika typiska kvinnofällor här. Den ena är att skilja sig och slungas in i en ekonomisk situation som reflekterar den tid man lagt ner på obetalt hushållsarbete, barn och hem, och i praktiken få hantera hur det står i tämligen bjärt kontrast till den tid någon annan lagt ner på karriär. Den andra är att kalla det för bitterhet att uppmärksamma en orättvisa som man själv utsätts för.

Min egen erfarenhet är att det viktigaste då är att vara snäll mot sig själv. Inte att liksom unna sig en massa saker för (det har man ju herregud inte råd med hello bitterheten igen), utan att sluta klandra sig själv för de egna tunga känslorna. Acceptera dem med samma självklarhet som man accepterar sina medsystrars (använt här i sin könsneutrala form) känslor. Stirra bitterfällan i vitögat och med tillförsikt välja bort.

För man klarar sig. På något märkligt vis. Och det blir bättre.

Skilsmässor · Vardagslivet

Lite gnälligt om julen och ambitionsnivåer

Charlotte1 kommentar

Det är kvällen innan julafton. Jag sitter i köket. Har just knäppt på diskmaskinen. Huset är städat (om än inte rent – med en snart treåring så är det två skilda saker), julklapparna ligger färdiga under granen. En lätt psykotisk katt jagar en julgransboll mellan hallen och salen. Det här är min första jul som singel.

Men det är verkligen inte första julen då ansvaret ligger helt på mig, och jag kan ända in i hjärteroten förstå de många, rätt förtvivlade kvinnor som jag de senaste dagarna har stött på och som upplever att de ensamma bär julen. Dels handlar det väldigt mycket om vem som faktiskt gör sakerna. Handlar och lagar maten. Handlar och packar in paketen. Städar och dekorerar huset. Men minst lika mycket är det en fråga om vem som är projektledare för Projekt Julen – en obetald position med dygnet-runt-ansvar från senast slutet av november. Och alla de där som säger att det ju bara är att sänka lite på ambitionsnivån och inte vara en sån perfektionist skulle jag vilja knäppa på näsan med en stol, för jag vet av bitter erfaranhet att man kan lägga ribban jävligt lågt och ändå sitta fast i samma smörja. Lite som om det fanns liksom en ambitionsnivå hos kvinnor och en betydligt lägre hos män och att de sänks proportionerligt. I slutändan blir det inget gjort alls om en inte gör det själv. Det går inte sänka sin egen ambitionsnivå så att den synkar med hans för det kommer alltid att vara en avgrund mellan dem.

Så nu när jag är singel och ska bära hela ansvaret är egentligen det enda som har fallit bort att jag inte också har en man att arbetsleda, uppmuntra och pyssla om i julstöket. Jag får själv ta ansvar för ambitionsnivån (som i år är väldigt basic) och för utförandet. Det är klart att man inte behöver julmat. Man behöver inte julgran, ljusstakar i fönstren eller julklappar heller. Inte egentligen. Större delen av världens befolkning klarar sig utan år efter år. Men åtminstone jag skulle tycka att det vore väldigt trist och jag vill ha de sakerna. Och lite till. Eller. Tja. Mycket till.

Jag har drivit Projekt Julen ensam i jag vet inte hur många år redan. Kanske det låter gnälligt och sniket, men jag njuter av att få sätta bara mitt namn på julklapparna jag ger bort i år. Njuter av att inte behöva tala i plural om vad ”vi” har gjort. Och jag njuter av att inte behöva ta några andra än barnen i beaktande. Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon kommer förvisso Tomten få cred för tidningen och den lilla påsen med godis i strumpan Gabriel hängde upp, men det kan jag bjussa på.

Vardagslivet

När ödet pekar med hela handen

CharlotteLämna en kommentar

Vi kan ju inte flytta in vårt nya hus än, eftersom det måste renoveras. Jag vill ha så mycket som möjligt färdigt innan vi flyttar, för jag vill inte att barnen ska behöva bo i byggkaos.

Så bestämde sig min hyresvärd för att lägga om taket på huset där vi bor. Det kom inte som en överraskning för han har varnat för det sedan vi flyttade in för tre år sedan, men nu var det dags. Så vi har takbyggargrejor i hela trädgården och en enorm container just bortom byggställningen utanför köksfönstret. Hela dagarna klättrar det folk på huset, hamrar, hackar och hojtar. Jag visste det. Jag var förberedd. Det var bara, sist och slutligen, lite taskig tajming.

Men så en kväll när jag trött som ett as ställer mig i duschen så kommer det inget varmvatten. Oljepannan har slutat fungera. Ironin i att ha två hus och ändå tvingas ringa runt till kompisar för att få låna en dusch är uppenbar. I ett par dagar var vi utan varmvatten i huset jag bor kvar i för att inte släpa med barnen till ett ställe utan riktig dusch.

Ikväll regnar det in i vardagsrummet. Inte bara några droppar, utan några liter vatten på en halvtimme. Det rinner i en strid ström längs med väggen. Medan jag skriver det här så droppar det, förvisso mycket saktare, i de hinkar jag ställde ut. Plopp. Plopp. Plopp. Babyns badkar är halvfullt, vilket han imorgon säkert kommer att vara den enda som är glad över.

Det här huset har varit ett fantastiskt hem för oss i tre år, men nu är det färdigt med oss. Nu säger det att vi ska ut.

På den där vita bänken stod vår TV. Den mår kanske inte jättebäst nu.

Vardagslivet

Hur man gör

CharlotteLämna en kommentar

Det kom en kommentar om gårdagens inlägg:

hur

Man gör vad man alltid har gjort. Man biter ihop, sopar upp sina trasiga bitar, samlar sig och gör alltid vad som är bäst för barnen. Man håller huvudet högt och vet att man har gjort rätt som bröt upp. Man gråter sig till sömns mot barnens tomma kuddar och tror att man aldrig kommer att klara det men man klarar det ändå. Och man tänker på alla saker som kunde vara värre, på alla saker som var värre och kanske fortfarande är värre för någon annan som inte ännu har orkat komma lika långt.

För att det inte finns något annat val. För att det bara är så det är.

Och för varje dag som går så släpper man det gamla lite mer, och blir lite friare och lite friskare i själen för att kunna vara en lite bättre mamma de dagarna man får rå om sina barn. Hel blir man aldrig, men man lär sig att leva med sorgen.