I dagens Finland där man diskuterar behovet av att lära sig svenska, och där en oroväckande stor del av befolkningen anser det meningslöst, sitter jag med C. J. Schlyters transkribering av Magnus Erikssons Landslag från 1862 och fnissar förtjust. Själva lagtexten är intressesant, men det kan vi behandla en annan gång för just nu ska vi koncentrera oss på inledningen. Schlyter rör sig nämligen helt obehindrat mellan svenska och latin, med inslag av tyska och fornsvenska, och anser inte någonstans att det vore befogat med en översättning. På sida LXV (och jodå, alla sidor i inledningen är skrivna med romerska siffror) skriver Schlyter i en not för att underlätta förståelsen av en svår passage i den vanliga texten följande underbara förklaring:

”Brefvet […] innehåller en förmaning till ordentligt erläggande af tionde, och börjas sålunda: Cum solucio decimmarum et ex ceteris testamenti institucione et ex noue legis approbacione et pocius de primiciis tam frugum quam aliarum rerum de quibus consueuerat decimari sit iusta consideracione ac deuota merita facienda […]. Det skulle kunna synas som om här talades om en nyligen antagen lag, hvilken då naturligtvis måste vara Landslagen. Men man finner lätt att detta icke är meningen.”

Eller hur? Visst finner man det lätt?

För 150 år sedan var det självklart att folk inte begränsades av språk, och Schlyter hade väl trillat av sin professorsstol om han blivit konfronterad med sådana löjliga påståenden som att det skulle vara meningslöst att lära sig språk. Språk är alltid viktigt, och nya ord är aldrig bortkastad kunskap. Språk är både dörren och nyckeln till andra människor, till andra erfarenheter och till andra världar. Språk är inte begränsande eller avvisande utan inkluderande och välkomnande.

Språk är botemedlet mot den livsfarliga och våldsgenererande bristen på ord.

Visst kan det tänkas befängt att i Google Translates gyllene tidsålder lära sig språk, men Google Translates stora popularitet tyder ju på att det finns ett enormt behov och en vilja att kunna. Ett av de stora problem i tänkandet kring språkinlärning idag är att vi tror att vi måste lära oss språket så bra att vi kan det nästan flytande innan vi har något nytta av det. Vanitas! Nytta av språk har man genom de enskilda orden, inte av språket som helhet. Ju fler ord, ju större nytta möjligen, men redan genom något så simpelt som att kunna säga tack har man vunnit något.

Sic!

Kuriosa: På tal om det där med att man inte måste kunna allt för att försöka tappert – läs Svensken!