Etikettarkiv | Internationella mansdagen

Tre saker jag skulle vilja se på mansdagen

Så nu när jag likväl ägnat tid åt att beskriva trams jag inte skulle vilja satte tonen för den internationella mansdagen tänkte jag också bjuda på några förslag på vad jag högst personligen skulle vilja fick mer plats i strålkastarljuset.

1: Pojkarnas telefon

Här i Finland finna det en hjälptelefon som heter Poikien puhelin (Pojkarnas telefon). När det är högsäsong, som till exempel i somras, så är den fullkomligt nedringd av pojkar under 20 år som behöver någon att prata med och där man kan fråga vad som helst. Men bara ungefär vart fjärde samtal av de nästan 47 000 som kommer hinner man besvara. Jag skulle vilja ha strålkastarna på dem som arbetar där, på vilka frågor det är pojkarna ställer, på vad vi ska göra med det jättestora problemet att så många skulle behöva få någon att prata med, men möts av upptagetton. Pojkarnas telefon har förövrigt fått ett pris kallat ”Miehen työ” år 2017 – ett pris som sedan 1998 delats ut till en person eller ett initiativ som med sitt arbete har främjat jämställdhetsarbete med fokus på män och pojkar.

2: Maskulinitetsforskning

Inom maskulinitetsforskningen jobbar man bland annat mycket för att förstå hur maskulinitet har förändrats genom tiderna. I framförallt nordisk maskulinitetsforskning sysslar man också med att skapa nya begrepp för att beskriva dagens man i de nutida förändrade sociala ramarna. Utgångspunkten att mannen är överordnad och tjänar på det är inte alltid förenlig med hur det i praktiken ser ut. Jag skulle vilja ha strålkastaren på vilka nya begrepp och teoretiska ramar det är rimligt att, enligt den samlade expertisen, svänga sig med när vi behöver se bortom förenklingar som patriarkalt förtryck och könshierarkisk underordning. Jag efterlyser också de begrepp som ger oss verktyg att diskutera mäns erfarenheter inom strukturerna, eftersom många mäns personliga verklighet ser helt annorlunda ut än den som målas upp vid ett enögt fokus på strukturer.

3: Erfarenheter av våld

Det samlas in mängder med vittnesmål från män som har upplevt krigstrauman, men också från män som upplevt ”vanligt” våld. Vi talar ofta om mäns våld mot kvinnor, vilket förvisso är viktigt, men jag skulle vilja ha mansdagens strålkastarljus på mäns våld mot andra män. Det är ju trots allt just den sortens våld som är allra vanligast och många mäns erfarenheter är präglade av våld eller hot om våld. Att män ska vara tysta, tåla och ta emot gör att män sedan inte anmäler eller ens pratar med varandra som sina upplevelser och därför blir ensamma med trauman. Vi behöver lyfta tabut för att kunna komma tillrätta med män som blir utsatta för våld och aldrig får hjälp för det, inte minst för att forskningen visar att just dessa män löper en betydligt högre risk att falla ner i missbruk och psykisk sjukdom.

Ett försvarstal till mannen

I dag är det den internationella mansdagen. Personligen tycker jag att det är ett utmärkt tillfälle att lyfta fram att män är lika skapade av samhället som kvinnor. Ofta talar man till exempel om den manliga normen som om den vore någonting som män själv skapat för att de känner sig naturligt bekväma där och som resten av världen har att anpassa sig till. Men den manliga normen är inte skapad av män för män utan av alla i samhället, av gammal vana. Visst tjänar män i allmänhet på att vara män. Att vara man är, som vi tidigare talat om, att spela på den lättaste nivån. Men i den generaliseringen lurar risken att tolka män som av naturen skapade entiteter istället för att se dem så som vi i allmänhet brukar tolka kvinnor – kreationer av kulturspecifika stereotyper.

I ett ödets ironi gör den manliga normen att vi tolkar allt det som män har lättare tillgång till som mer värt och män därför som mer privilegierade.

Men den oroväckande självmordsstatistiken för män talar tydligt för att en manlig norm inte alls gör män lyckligare. Statistik över våldsdåd och sannolikt offer, över missbruk och socialt utanförskap eller ungefär vilket kommentarsfält som helst talar för att män inte alls är bekväma. Och att bortfärda den enorma press många män känner på att prestera, att tjäna pengar och på att arbeta livet ur sig för att vara attraktiva inför kvinnor med att kvinnor inte vill ha sådana män är ungefär som att bortfärda kvinnors bantningshets med att säga att män gillar kurvor. Även om man på ett intellektuellt plan kanske vet att alla kvinnor inte vill ha karriärmän utan hellre en närvarande partner är det knappast det man tänker på när man blir nobbad igen och igen. Oresonliga ideal böjer sig inte för resonabelt tänkande.

Och män dukar under för oresonliga ideal precis som kvinnor gör. Män kanske spelar på lättaste nivån, men de har bara ett liv – inte tre. De får inga extra sköldar när de plötsligt hamnar på en svårare nivå och de har lika lite chans att save och reload som andra.

Det tycker jag är värt att uppmärksamma i dag. Att män har satt reglerna för manlighet lika lite som kvinnor satt reglerna för kvinnlighet. Att vad vi ser som män är sociala konstruktioner och att den manliga normen inte är bara männens fel.