Lagade sushi till barnen i kväll. Vilho föredrar sin i form av kycklingspett och ris. Tilda slevade i sig alla sina med hjälp av de nya pinnarna. Och när jag sa till ungarna att äta långsammare fick jag höra att det minsann inte går när det är så god mat.
Joråsåatteh. Ibland händer det.
Nu när jag eldar i vedspisen dagligen så har jag bättre tid att läsa tidningar medan jag matar elden. Det var så jag helt oförhappandes läste något från sportsidorna, vilka normalt går direkt till brasa utan att passera läs; en kommentar från Patricia Winckelman-Zilliacus om Helsinki Horse Show. Hon menar att det förvisso var bra sport men att maten var dålig. Det har jag all respekt i världen för. Maten på sådana tillställningar brukar ju inte vara världens bästa, och dessutom kostar den i allmänhet bokstavligen mer än den smakar. Men sedan gör Winckelmann-Zilliacus det dåliga födoutbudet till en genusfråga och då är det något inom mig som stretar emot.
Hon skriver att ”många mammor och barn hade magknip efter dieten som till 95 procent består av hot dog, pizza och nachos”. Hon menar att sådan mat inte duger vid arrangemang riktade till ”aktiva och ofta mycket paranta kvinnor” och arrangören beklagar att de inte hade tagit in sallader och soppor.
Varför kan inte kvinnor äta samma mat som män? Vad har det för betydelse om kvinnorna är snygga? Måste tilldragande kvinnor alltid äta soppa och sallad så att de inte ens under ett fyra dagar långt evenemang klarar av att äta något annat? För inte handlar det ju om vad barnen skulle vilja äta. Soppa och sallad istället för nachos, hot dog och pizza är inte för de arma barnens skull utan för de paranta kvinnorna.
Denna eviga strävan efter att äta få kalorier. Om att inte få i sig fett. Om att gå på ett jävla sportevenemang och se fucking parant ut.
Och ursäkta mig nu, Patricia Winckelmann-Zilliacus är säkert en jättetrevlig typ som inte alls menade något illa, men de här små glidande, smidiga inläggen i dagspress som framhåller mäns och kvinnors behov som väsensskilda, som bidrar till att upprätthålla den kontrollerade, skadliga kvinnligheten, de är jag så himla mätt på (pun intended). Att framhålla kvinnors aldrig sinande behov av kalorikontroll som betydelsefullt i anslutning till sport är kontraproduktivt. Hur ska kvinnodominerad sport någonsin tas på allvar om paranta kvinnors salladsbegär får vara en fråga? Hur ska kvinnor kunna få skita i om de är attraktiva och satsa på att vara starka och snabba om de ska leva på sallad och soppa?
Och kvinnorna bah ”mäh sallad är ju så vansinnigt kul!”
Bilder från Women Laughing Alone With Salad.
Visst kan vi diskutera näringsriktig kost och sport, visst kan vi diskutera sporthallarnas hiskeliga prissättning och visst kan vi diskutera detaljer såsom matutbudet vid sportevenemang men det här är inte en genusfråga.
Så sänkte sig julfriden även över vårt hus. Innan jag själv fullkomligt gick i sank dessutom. Katterna har tagit det hela med ro. Julen är ju trots allt en katternas bästa högtid, med en aldrig sinande tillförsel av lådor, band och prasslande papper. Ja, och så ställde vi in en gran fylld med kattleksaker maskerade som julgransdekorationer. Klättrade man hela vägen upp till toppen fick man jackpot; en rosa pippifågel. Score!
Barnen letade upp, högg ner, bar högtidligt in och dekorerade sin egen julgran. Det är enligt dem själva den ”finaste granen någonsin”. Jag är benägen att hålla med. Det har inte någon betydelse hur man ser ut, nämligen. Man kan vara fin ändå.
Barnen har studsat runt som två små ADHD-hamstrar på crack, nervösa över tomten och allt sånt som hör till. ”Men mamma jag KAN inte sitta still! Jag har JUUUUL i magen!” 
”Vi kaaan väl få öppna några julklappar redan nu… Snäääälla….”
En del av oss tyckte att finsk akvavit var jättekul.
Andra insåg vad som hände om man skakade på huvudet när mamma försökte ta vackra, harmoniska bilder.
Vi har ätit bisarra mängder julmat; skinka, köttbullar (”really, what’s up with you Swedes considering meatballs the most festive food ever?”), fudge, saffransskorpor, sill, morotslåda (”seriously, what’s up med finnarna och koka allting i lådor?”), nybakat bröd, hemlagad korv och så vidare ad infinitum. 
Och druckit vin som ”är som om du har en fyrakilos säck potatis som du ska väga på en gammal våg och så lägger du direkt upp rätt motvikt och liksom. Balans. Utan problem.” Jag drack julmust.
Så började äntligen presentöppningen. För ingen av oss kunde egentligen hålla oss längre.
Vilho fick en liten radiostyrd helikopter…
… som hans pappa var tvungen att provflyga ganska mycket.
Det var stor lycka att öppna julklappar.
Och ett företag som kräver ingenjörsutbildning att öppna plastförpackningar.
15 minuter senare:
Katterna fick flest presenter av alla.
Barnen fick vackra tavlor av den konstnärligt begåvade och synnerligen produktive kusinen.
Ja, och så kom det en hundvalp.
Kattungarna levde livet.
God jul alla!
Strö över 1 dl friterad lök.
Tillsätt 500 g knaperstekt bacon.
Jag har på känn att mina vegetariska rätter skulle ha mer trovärdighet om jag bara kunde låta bli att toppa dem med bacon.
