Igår presenterade jag som bekant mitt första kapitel av min avhandling för seminariet. Det gick på alla vis åt helvete, inte minst för att min plan om att vara distanserat intellektuell sket sig så fort jag svarade ärligt på frågorna som ställdes. Missuppfatta mig inte, ärlighet i forskningen är viktigt, vi har pratat om det förut och man basunerar ut vikten av den samma på DN.s debattsidor i denna stund.

Men ärligheten när man presenterar sin forskning är så mycket trevligare när man har något intelligent att presentera. Så var inte fallet igår.

Och så frågade min handledare B hur jag hade tänkt när jag skriver att min forskning rör högmedeltiden, trots att jag börjar år 1350 och det vanligen räknas som starten på senmedeltiden.

En kort stund önskade jag att jag hade ljugit. Dragit till med en ”hrm, hrm (riktiga historiker harklar sig alltid innan de talar), enligt Dickson och Lederhosen är den kvalitativa periodisering av vad vi refererar till som mediae aevis kännetecknad av den kvantitativa felmarginalen i det som kommit att kallas senmedeltidens intrång”.

Istället sa jag som det var. Att jag helt enkelt gillade högmedeltiden bäst – även om jag inte medgav att det är för att de hade finast klänningar – och att jag därför letat reda på någon forskare (som säkert hette Dickson eller Lederhosen) som medgav en förskjutning av den traditionella periodiseringen. Bara för att jag ville.

Inte hade det ju med vetenskap att göra. Liksom.

I ljuset av liknande argument gjorde det säkert inget att vad jag presenterade säkerligen också var världens kortaste kapitel.