Etikettarkiv | Våldtäktskultur

Våldtagna kvinnor som ljuger och lyckliga horor

Michaela på Hej Blekk! skrev ett otroligt uppmärksammat inlägg om ett löp som tidningen Metro hade. Löpet handlar om en 16-årig tjej som hittat på att hon blivit våldtagen. Mikaela pekade på det olämpliga i att lyfta fram det som förstasidestoff.

”Det får falska anklagelser att verka frekventa i relation till antalet faktiska våldtäkter som sker, och det normaliserar den allmänna uppfattningen i samhället om våldtäkter.”

Inte alldeles oväntat blev det något av en shitstorm, och om inte typ 90% av alla cyberspaces tyckare är kvinnor med manliga nicks var det främst män som inte höll med. Och problemet var väl heller inte bara att de inte höll med i sak, utan att de inte höll med om Michaelas rätt att uttala sig, feministers rätt att existera och att det existerar ett problem med sexuellt våld mot kvinnor.

Allt det här handlar om proportioner. Det finns kvinnor som ljuger om våldtäkter, precis som det finns ”lyckliga horor” – kvinnor som är ok med att arbeta som prostituerade. Grejen är bara att dessa kvinnor är försvinnande få i jämförelse med dem som på riktigt blir våldtagna, offer för trafficking, som tvingas till liv i bordeller och gathörn. Varje fall av kvinna som ljugit om våldtäkt eller prostituerad som är ok med sin situation som lyfts upp som förstasidestoff (alltså huvudnyhet) bidrar till synnerligen problematiska strukturer. Det är dessa strukturer som sedan berättigar att riktiga våldtäktsoffer inte tas på allvar och att prostitution fortfarande har en dimension av ”fritt val” – trots att det stora flertalet prostituerade lever under slavliknande förhållanden och de flesta andra inte har något realistiskt val. På UNICEF räknar man till exempel med att 1 miljon barn (främst flickor) per år hamnar i prostitution. Amnesty menar att 150 miljoner flickor under 18 år har blivit utsatta för sexuellt våld. I Sverige inkommer det knappt 100 tveksamma våldtäktsanklagelser per år.

Det är för alla de här unga utsatta flickorna, och även lite äldre utsatta kvinnornas skull, som det inte ska basuneras ut att en tjej ljög om att hon blev våldtagen. I Sverige är det ungefär 2% av alla våldtäktsanmälningar som är falska. I högre siffror ingår fall där det helt enkelt inte finns bevis för våldtäkt. Det betyder alltså inte att man kan bevisa att anmälan var falsk, men inte heller påvisa att ett brott begåtts, eller att fallet helt enkelt inte sorterar under våldtäkt. I en stor forskningsrapport angående hur våldtäktsfall tas emot av rättsväsendet framgick det att siffran aldrig är högre än 9% i något av de 11 länder som ingick och att det finns starka bevis för att förekomsten av falska anklagelser är betydligt överskattad av dem som arbetar inom rättsväsendet vilket leder till överdriven skepsis mot dem som blivit våldtagna. Endast 10% av de äkta våldtäktsanklagelserna leder till en fällande dom i Sverige. (Läs hela rapporten här!)

Skulle man kunna argumentera för att en falsk våldtäktsanklagelse har nyhetsvärde just för att den är ovanlig? Visst. Men man ska vara medveten om att det spär på strukturerna som gör att våldtäktsoffer möts med misstro. Så ska man då inte få rapportera om falska anklagelser alls i helvetes PK-Sverige eller va? Jo. Det är klart att man får. De män (och kvinnor) som falskeligen anklagats har förstås rätt till upprättelse, och dessutom är det viktigt att de som kan tänkas se en våldtäktsanklagelse som en lämplig hämnd för någon oförrätt förstår att det är ett brott att lämna falskt vittnesmål och att det kan förstöra någons liv.

Nej, problemet är att de få falska anklagelserna får berättiga en våldtäktskultur där offer misstros. Precis som den enda lyckliga horan berättigar de hundratals miljoner kvinnor och barn som fortsätter leva i ett nät av sexuell exploatering som de själva inte kan komma loss från.

 

Om upplysta platser

Med anledning av bilden föreställande en parkeringsskylt med en mammafigur på som jag publicerade dök det upp kommentarer om att det finns fördelar med kvinnoparkeringar. Och inte alltså sådana som är extra breda och till för dem som är och handlar tillsammans med barnen – de borde otvivelaktigt vara för föräldrar, inte kvinnor – utan sådan parkeringsplatser som är nära utgången, och extra väl upplysta. Jag förstår tanken med det, och självklart är det en trygghet (eller åtminstone en känsla av trygghet) som kan utöka det ofta alltför begränsade utrymme där kvinnor känner sig bekväma. Det är inte kul att gå själv genom en mörk parkeringshall med nycklarna redo som vapen i en darrande hand och hjärtat bankande onormalt hårt någonstans i halsen.

Samtidigt undrar jag om det här verkligen är ett kvinnoproblem. Jo, kvinnor känner sig mest begränsade av otrygghet, så på så vis är det förstås ett kvinnoproblem. Men risken att råka ut för brott en mörk kväll är faktiskt större om man är man än om man är kvinna. Fler upplysta platser för kvinnor skulle alltså förmodligen inte leda till färre brott, men möjligen en känsla av större trygghet. Kanske det räcker, jag vet inte, men det där som kvinnor ofta får höra att de måste akta sig för, att de måste skydda sig mot – det där som kan hända om man ger sig ut på platser som inte är ordentligt upplysta och anpassade – är sexualbrott. Och jag har lite svårt att komma ifrån den obehagliga känslan av att kvinnoparkeringar bekräftar att det värsta som en kvinna kan utsättas för är sexualbrott för att kvinnor inte borde ha sex. Nej, nej, jag menar inte alls att förringa sexualbrott. Det är fruktansvärda brott med verkliga och djupgående konsekvenser för offret, men det är ett brott mot offrets integritet inte mot sedligheten, om ni förstår hur jag menar. Det är som när man inte tror på våldtäktsoffer som inte är helt utom sig av det hemska de har varit med om eller våldtäktsoffer som fortfarande kan vara intresserade av killar. Man accepterar inte att våldtäktsoffer reagerar och känner på olika sätt, precis som andra brottsoffer, utan verkar snarare tro att alla ska funka likadant för det är inte ett brott mot offrets integritet och person utan mot en samhällelig sedlighet. På samma sätt som en våldtäktskultur framhåller alla män som potentiella förövare blir alla kvinnor potentiella offer.

Jag tänker bara att det är problematiskt om man tycker att det är viktigare att skydda kvinnor mot våldtäkt än män mot misshandel, och att kvinnor därför behöver extra belysning och andra säkerhetsåtgärder för att våldtäkt är det värsta som kan hända. Om man jämför med andra tider och kulturer så är ju en våldtäkt i många kulturer dödsdom, utanförskap, livslångt lidande och så vidare eftersom kvinnans sexualitet måste kontrolleras och hennes renhet är det dyraste hon har, men så är det ju inte här. Så. Tja. Är det en rimlig satsning med upplysta platser om utgångspunkten är kvinnors behov? Och borde man i så fall utvärdera hur man ska minska risken för män att bli misshandlade? Eller kan de sakerna inte jämföras? Och i så fall varför?

Det nya året ska ge svar på tal

Efter mitt inlägg om en insändare i Husis, där en äldre dam menar att hemmamammor är lösningen på samhällets problem, var det ganska många som hörde av sig och tyckte att jag skulle skriva till tidningen i stället. Jag ville inte riktigt. Jag orkar liksom inte när det känns som om det man ska bemöta är världar ifrån vad som skulle vara en konstruktiv startpunkt i en debatt om jämställdhet. Ni vet, när man måste börja någonstans år 1921 för att förklara vad man menar.

Men så tänkte jag på något som en vän sa, att hennes nyårslöfte inför 2014 var att ge svar på tal, att öppet säga ifrån. Ibland är det väldigt enkelt. Ibland är man kanske lite lat. Som när man möter åsikter som är nedlåtande, rasistiska, sexistiska eller whatever men ändå liksom otroligt långt ifrån det man själv betraktar som verklighet. Då är det lätt att bara borsta av sig det. Fnysa och tycka att alla andra självklart också måste förstå att det är befängt. Det är så avigt att man inte orkar ta det på allvar, men ändå presenterat i tillräckligt fin förpackning för att man inte ska vilja bråka och påpeka  tankevurpor.

Men så här: Tystnad är medhåll.

I tystnaden berättigas åsikterna, stärks och växer. Till slut blir de handlingar. Det är på exakt samma sätt som en våldtäktskultur fungerar. Ett fullkomligt fiktivt exempel: 10 killar sitter på en pub, tar några öl, har en kul kväll. En kille säger att hans ex flickvän är en jävla otrogen hora som borde få sig en omgång. Två killar skrattar till lite. De vet känslan liksom. Fem andra killar tar några djupa klunkar öl för att dölja att de blev rätt illa till mods. En önskar innerligt att han kunde säga högt vad han tänker utan att förstöra den goda stämningen och vara den som inte förstår ett skämt. En börjar tala om gårdagens hockeymatch och så fortsätter kvällen.

Ingen håller egentligen med den första killen i vad han säger. Vad han säger bara måste vara ett skämt, det kan inte vara något annat, för ingen vill känna den killen som en sen kväll efter puben spöade upp och våldtog sitt ex. I själva verket har dock alla kompisarna hållit med honom, bekräftat honom, genom sin tystnad. Hade bara en enda av dem sagt något hade det kanske blivit helt annorlunda.

Så jag tänker börja säga ifrån mer. Det behöver ju inte vara stort; en insändare, ett steg upp barrikaderna eller ens en diskussion. Det kan räcka med att bara kort markera att man inte håller med. För det får inte vara så att den som påpekar rasism, sexism och andra nedlåtande handlingar och kommentarer är den som är obekväm och förstör det roliga. Då är det någonting med samtalsklimatet och toleransen för vad man får säga om andra som är väldigt fel. Nej, det är den som häver ur sig rasistiska och sexistiska grejer som är obekväm och som förstör stämningen och även de saker som är för bisarra för att tas på allvar ska markeras emot. Man får inte bli så förslappad att man låter det komma undan.

Så jag plitade ihop en liten insändare till Husis. jag med. För att visa jag inte håller med. Det ska bli ett sånt år.