Etikettarkiv | Noppa

Första tiden med Noppa

Nu har Noppa varit hos oss i 9 dagar. De första dagarna var storkatterna, Poppy och Percival, allt annat än imponerade och föredrog att hålla sig borta tills vi tagit vårt förnuft till fånga och gjort oss av med kattungen igen. När det tog för lång tid, det vill säga mer än någon dag, kom de in, fräste, åt, fräste och gick ut igen och så fortsatte dagarna. Och så en dag gick Percy och åt innan han fräste. En annan dag såg inte Poppy att Noppa gömt sig i Poppys fluffiga päls medan hon åt och Noppa fick chansen att nosa runt – tills hon upptäcktes och alla fräsningars moderfräsning fick henne att förstå det opassande i tilltaget. Några gånger har storkatterna sovit inne ett par timmar. Några gånger har jag lyckats bjuda dem på så god mat att de inte hunnit bry sig om att fräsa åt Noppa för att de haft munnen full.

20131015-111441.jpg

Och så i dag kom Percy in och var precis som innan Noppa igen. Han åt, massor, och kom sedan för att kräva uppmärksamhet genom att lägga sig på mina fötter. Där ligger han och så får jag klia honom på magen, lite till, och lite till, tills han helt utan förvarning och fortfarande spinnande sätter alla sina förtitolv sylvassa klor i min hand samtidigt som han lite lojt försöker gnaga upp min handled. Precis som han brukar. Kanske är det inte alldeles förenligt med sanningen att säga att Noppa är accepterad, men det går åtminstone åt det hållet. Och hos oss människor har hon verkligen funnit sin plats. Trevligare kattunge får man leta efter!

20131015-111343.jpg

20131015-111356.jpg

Att inte vara bra nog

Minst sedan vi hämtade den asociala, skruttiga Kattkatt från katthemmet har jag velat hjälpa katter som behöver hjälp – katter som inte har någonstans att bo. Alltså, Katt var på många vis den bästa av sitt slag men han var inte en enkel katt. Faktum är att han i början var rätt aggressiv, även om man nu så här många år efteråt knappt kommer ihåg det. Han var, av mycket förståeliga skäl, inte särdeles vänligt inställd mot människosläktet och det tog flera år innan han slutade lösa alla sina problem med att attackera. De sista åren var det bara problemet med att jag ibland var för långsam med att fylla på mat till honom som krävde att han attackerade. Då kröp han runt min stol och hoppade och bet mig i armarna. Inte som ett kärvänligt buffande utan som ett ”min matskål är tom din långsamma bitch”. Inget av det där gjorde ju något, för vi älskade ju honom just som han var ändå, men det gav liksom inte någon chans att engagera sig i andra katter.

När nu Katt gick bort kändes det som om det enda positiva jag kunde ta ur sorgen var att det hade blivit plats för en av alla de hemlösa katter som ingen vill ha. Så jag började leta efter en katt som skulle kunna passa oss. Gärna en ful, medelålders katt. En av de där som annars inte får chansen till ett tryggt hem. En av de där som normala människor går förbi och som kommer att få tillbringa resten av sitt liv på ett katthem i väntan på en familj som aldrig kommer.

Problemet är bara att jag inte kvalificerar som kattägare för att få adoptera en katt. Ja, faktum är att det bara är en sak som talar till min fördel; jag tar inte droger. Någonstans där i närheten av att man inte får adoptera en hemlös katt om man tar droger står det som ett lika självklart kriterium att man inte får ha barn under skolåldern. Sedan får man förstås inte släppa ut katterna heller, för då är man en oansvarig människa som inte förtjänar att få adoptera en katt. Skit samma om man bor på en gård mitt ute på landet långt ifrån alla asfalterade vägar. Katter ska inte vara ute lösa ändå.

Jag är inte bra nog. Vårt hem är inte värdigt. Min kattmoral klart bristfällig.

Och så tänker jag på hur det hade varit om nu varit då, om jag hade haft den sortens trygga familj och härliga hus jag har nu då när jag och min pojkvän åkte och träffade Kattkatt som flyttade in i vår etta. Nu hade vi inte fått adoptera honom. Nu hade han inte fått nästan 9 lyckliga år i en familj som älskade honom och som visade honom det sorts kattliv även gamla sura gubbar som han förtjänar. Det finns ett enormt problem för alla de katter som inte har något hem, som behandlas som ägodelar, som kastas ut ur bilar, som överges vid sommarstugor, som ställs ut i skogen i en liten låda. En del människor borde inte få ha katter. Men det är någonting som är ordentligt fel med dagens djurskyddshem när man underkänner familjer som vår som potentiell adoptivfamilj. Inte som att vilken katt som helst skulle passa i vilken familj som helst, men av de tusentals katter som överges årligen i Finland borde det väl gå att hitta en som skulle passa i en barnfamilj? En som skulle tycka om att få springa ute på åkrar och i skogar ibland?

För det finns ett enormt behov av familjer för katter, men det finns också ett ganska stort behov av katter för vissa familjer. Som för vår till exempel. Och jag orkade inte lyssna mer på hur jag inte är duglig som kattägare, läsa mer om hur sådana som jag inte får adoptera katt, så vi köpte lilla Noppa från en härlig barnfamilj ute på landet. ”Så behöver du inte vara så ensam mera, mamma” säger Tilda och stryker en spinnande Noppa över ryggen. Noppa är just en sån där underbar söt liten kattunge som inte hade haft några problem att hitta ett hem. Hon är mer välanpassad och uppför sig bättre nu så här efter ett halvt dygn hos oss än vad Kattkatt efter ett par år. Det är skönt och lätt, med en liten Noppa.

Men jag hade kunnat göra en betydligt större insats för en katt i verkligt behov. Just nu orkar jag bara inte slåss för att få vara med och hjälpa till. Just nu orkar jag bara snusa på vår lilla kattunge och glädjas över att vi fick just henne. Så är jag inte så ensam längre.

 

 

 

Efter död kommer liv

Lilla Noppa Draköga Vainio har somnat i min famn och finner sin plats i vårt hem som om den vore skapad för henne. Och kanske är det så. För efter död kommer liv. Inte som en ersättning, utan som en fortsättning.

20131006-220628.jpg