Känslodusch

I dag är det A:s födelsedag. Jag bakade, precis som jag brukar, en prinsesstårta till honom trots att vi är skilda. Någon frågade varför jag gör det, bakar något som trots allt är ganska komplicerat och tidskrävande, för någon som det har varit så dåligt tillsammans med. Och jag svarade som det är, att jag gör det för att det är den sortens människa jag vill vara. För att jag numer är fri att välja. För att jag vet att han kommer att bli glad och är han glad kan han vara en bra pappa och är han en bra pappa blir Gabriel glad och då är jag också glad. En av de saker A hade allra svårast att acceptera var att jag hade varit tillsammans med någon tidigare, och särskilt då givetvis min förre make. En av de första saker jag gjorde efter att det tog slut med A var således att bjuda in ex-maken och hans nya. För så vill jag ha det. Jag vill inte bråka med någon, och särskilt inte någon som jag har barn tillsammans med.

Hur som helst. Jag lämnade av tårtan när jag ändå skulle hämta Gabriel. Eller åtminstone hade jag tänkt att det skulle bli så. A var mycket bestämd på att jag skulle komma in och äta en bit och Gabriel var fortfarande naken så där som barn oftast är, så jag kom in. Där satt en annan kvinna. Hans kompis. Som han träffat på Tinder.

Och de var säkert bara kompisar. Vem är jag att börja definiera någon annans förhållande när jag inte klarar av att definiera mitt eget till en viss man jag dejtat i snart ett halvår… Men det var liksom ändå lite märkligt. Hon var toppen! Superrolig, söt och smart! Vi hade faktiskt en ovanligt kul kväll.

När det var dags att åka packade jag Gabriel i bilen. De två gick iväg åt andra hållet. Han tänkte följa henne till hennes bil, så där som han alltid brukade göra med mig. Och när jag såg dem gå tillsammans undrade jag om det var så vi brukade se ut. Gick vi också så där långsamt? Gick vi också så där nära utan att egentligen gå nära? De som såg oss då, såg de samma sak som jag nu tittade på?

Det var en sån oväntad känslodusch. Någonting inom mig som skrek att det borde ha varit vi. Det borde ha varit vi som gick där tillsammans. Ett skrik bestämt tystat av den trygga, berusande lyckan över att det istället är jag som får ta med mig Gabriel och åka hem.

Alltid lite suddig.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s