Arkiv | mars 2020

Det är inte vår katastrof

Jag har kommit till den punkt då jag måste sluta läsa nyheter och till och med sluta bläddra igenom mina sociala flöden. Jag blir helt förlamad av vanmäktighet inför den pågående flyktingkatastrofen och framförallt de rikare ländernas reaktion. Har ni märkt att man slutat tala om flyktingar och kallar dem migranter istället? Jag är en migrant. Jag flyttade från mitt hemland. De människor som flyttar från Syrien nu är inte migranter – de är flyktingar. Och genom att benämna dem något de inte är fråntar vi dem deras status av skyddsvärda och likställer dem med folk som på eget initiativ flyttar istället för dem som flyr för sina liv undan ett krig de inte kan påverka.

På radio frågar en intervjuare hur vi ska kunna stoppa en flyktingkris liknande den vi såg 2015 och jag blir så arg att jag skriker. Flyktingkrisen – flyktingkatastrofen – pågår ju hela tiden och den är inte vår.

Språk har betydelse.

Och sedan det eviga tjatet om att vi inte kan hjälpa alla. Det måste vara vår tids största jävla halmgubbe. Det finns INGEN som påstår att vi ska hjälpa alla. INGEN. Inte ens bland mina mest engagerade vänner finns det någon som påstår att vi ska hjälpa alla. De påstår inte ens att alla är i ett så stort behov av skydd att de ska beviljas asyl eller, hör och häpna, att alla är trevliga typer.

Men alla har lika värde. Det är den grundprincipen vi måste hålla fast vid.

Rätten till att söka asyl är en mänsklig rättighet. Den innebär inte att man har en rättighet att asyl, men man har en rättighet att få sin sak prövad. Här brister det stort, både i Finland och Sverige. Finland har till och med blivit prickat Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter för att man inte har följt de internationella regler och lagar som finns, och nu senast för att man inte tar barnets bästa i beaktande. I Finland har Migrationsverket satt i systematt ge negativa beslut, och mängder av överklagade negativa beslut har blivit hävda. Man har kallat människor till deras livs viktigaste intervjuer utan att ge dem adekvat tillgång till tolk och man har med mycken möda förvridit ord och händelser för att förvägra asyl.

Det är de här sakerna som vi protesterar mot – inte mot att man inte omedelbart vid gränsen i Grekland ger fyra miljoner nya finländare asyl och transport till norr.

Och vi protesterar mot att man i detta nu använder syriska flyktingar som mänsklig valuta i handeln om bidrag till Turkiet och Grekland. Mot att man hindrar människor att få sin sak prövad. Mot att man fråntar människor deras grundläggande rättigheter och mot att man därigenom underkänner deras människovärde.

Det här måste få ett slut.

(Några av) Mina problem med Sanditon

Observera att det här inlägget innehåller spoilers. Många.

I går såg jag och dottern färdigt sista avsnittet av Sanditon och då stod det klart för mig vad det är som stör mig. Eller alltså. Det är ju inte bara en grej. En av de allra största grejerna, och som var uppenbar redan efter första avsnittet, är den flagranta bristen på subtilitet. Jane Austen är finkänslans mästarinna, dels för att hon var ett litterärt geni, men också för att hon var exceptionell beträffande att beskriva sin samtid. Man såg ner på stora känslosvall. Det krävdes inte mer än ett förlupet ord, en sned blick, för att det skulle skapa intriger. Och det är därför Austen har blivit så älskad. För att hon visar oss att det krävs så lite. Att man måste slå på stora trumman med Sanditon känns så jävla kitsch.

Bildresultat för mrs bennet gif

Sedan är det förmågan att göra en tvär surpuppa till världens mest älskvärde och åtrådde man.

Bildresultat för mr darcy gif

Bildresultat för mr darcy gif

Det görs inte heller i en handvändning. Det finns en del sympatiska män i Sanditon, inte minst mr Tom Parker, som alltid försöker sitt bästa, och Lord Babington, som man tror ska vara en skitstövel men som visar sig vara ett kap.

Men hjältinnans kärleksintresse mr Sidney Parker är och förblir ett praktarsle. När de ska vandra tillsammans in till Sanditon och han kysser henne är det inte romantiskt. Det är ett groteskt övertramp, från en man som är äldre och betydligt mäktigare än lilla Charlotte (förövrigt ett mycket bra namn) och som har potential att förstöra hela Charlottes framtid. I det tidiga 1800-talets England ser man sannerligen inte med blida ögon på att män och kvinnor ens umgås utan förkläde. Att under förevändningen att de ska ta en promenad sedan kyssa en ung kvinna, mitt ute på en klippa där vem som helst kan råka se det, är fullt i paritet med ett sexuellt övergrepp. Det vore en oförlåtlig skam som Charlotte dragit över sin familj, och hon kunde förlora chansen att göra ett gott gifte – vilket är det viktigaste för en kvinna på den tiden.

Sidney Parker borde skämmas. Han har inte alls förändrat sig. Inte blivit en bättre människa. Jag undviker att pausa TV:n och hålla en sedelärande utläggning för dottern och nöjer mig med att säga att om en man påstår att han är sitt bästa när han är tillsammans med en, är det romantiskt bara om han inte större delen av den tiden varit en rövhatt.

En ”cliffhanger” sägs det, när mr Gubbäckel Parker sedan gifter sig med sin gamla flamma för hennes pengars skull, och Charlotte med tårfyllda ögon återvänder hemåt till sin familj när serien slutar. ”Dra åt helvete Parker” skriker jag och dottern unisont när han stannar Charlottes vagn för att säga några sista ord till henne. Han har gjort sitt val och bra så.

Det romantiska i Austen är inte kyssar, utan pirr i magen. Det är inte sex, utan en dröjande blick. Det är inte tid på tumanhand, utan prospektet att han hälsar på. Det fina och vackra med Austens romantik har i Sanditon besudlats med nutida föreställningar om kroppslighet. De till och med går för nära varandra på promenader, så att det spännande blir att de rör vid varandra – inte konversationen. Och konsekvent så bortser man från det allrådande maktförhållandet mellan män och kvinnor. Visst, man talar om det ibland. Lady Denham påpekar hur viktigt det är att en kvinna gifter sig rikt, för det är enda sättet att få pengar, och hon gör dessutom sitt bästa för att ordna det för till exempel miss Esther Denham, men samtidigt får Esther och Lord Babington ge sig ut på tumis. VAFALLS?!

Minns ni i början av Stolthet och fördom, när mrs Bennett är alldeles till sig för att de aldrig kommer att få träffa mr Bingley som flyttat in i närheten? Anledningen till hennes upprördhet är att mr Bennett vägrar gå och hälsa på mr Bingley, och när männen inte har tagit den första kontakten så är den dörren helt stängd för kvinnorna. Den underordnade ställning kvinnor hade och som Jane Austen själv levde i genomsyrade allt och det präglade inte bara hennes författarskap som sådant, utan alla de berättelser hon skrev också.

Mitt största problem med Sanditon är avsaknaden av förståelse för de här maktstrukturerna och för alla de människor som verkade i kulisserna. Tjänstefolket som såg och hörde allt. Systrar, fastrar, morbröder och kusiner som alltid finns vid din sida eftersom kvinnor inte ska röra sig ensamma. Alla de här människorna som gör att man aldrig är ensam agerar både skyddsnät och socialpolis. Utan dem kan man inte förstå sig på den tiden. Man räknar hur många gånger någon dansat med en annan. Hur många ord man utväxlat. Måttet av intresse visat. Hur man gått på visit. Vem som suttit, stått, skrattat bredvid vem. Det är en era av total social kontroll. Edward Denham och Clara Brereton har sex mitt på salongsgolvet och allt jag kan tänka är ”var i helvete är tjänstefolket?”.

Men värst av alla är Kukhuvud Parker, som missbrukar sin maktställning till att först trasha, sedan dupera, sexuellt utnyttja under sken av kommande äktenskap, och sist dumpa en ung, försvarslös kvinna som bor i hans brors hushåll, långt ifrån sin familjs välbehövliga stöd. Om det blir en säsong två förväntar jag mig att den börjar med att Charlottes pappa ser till att Predator Parker får sitt straff.